tisdag 7 februari 2017

Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser

2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.

Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska  ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år  - i nazirikets dödsläger.

- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!

- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.

Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!

- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.

- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.

- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.

söndag 29 januari 2017

You, the surviving survivors - this is for you

On 27 January 1945 Auschwitz/Birkenau was finally liberated. There were a few thousand people left in the camp, but many had been driven out, to die on roads and in ditches during death marches. The ashes of the 1.5 million who had been murdered were scattered over the fields and the waters surrounding the gigantic camp complex.

Europe was forever changed. The vibrant, energising European Jews were no more. 1000 years of culture, songs, music, schools and cities were gone, never to be seen again - they are gone forever.

The next generations of Europeans will read about it in history books but soon it will be forgotten. Again.

Why did God let it happen - and how can anyone possibly survive as a Jew after all those horrors?

Those of you who came here to Sweden - including the young woman who would one day become my mother, after six months in Auschwitz/Birkenau and eight months in other camps and death marches - you are the survivors. But how to keep on living, what was to become of you?

I have worked at a Jewish retirement home as a registered nurse and I am also a psychotherapist. This retirement home is today home to many of those who came to Sweden as a human wrecks in May 1945 from the Nazi death camps of Europe. Emaciated and poor, with nothing but the clothes on their backs, handouts from the Red Cross.  Planet Sweden was definitely something quite different from the planet Auschwitz.

You were between 20 0ch 30 years and you survived. You were - and you are - survivors.

You were survivors because you were the right age, basically healthy, with no families of your own and you were strong - and this is why you survived. And yes, I know you do not wish to be regarded as heroes - but my friends, you are. You are not only surviving, you are also survivors, and you are an example to all of us - we who were miraculously born after the Holocaust. We, the generation that was never supposed to exist.

You came to a country that had managed to remain outside of the war and here you met people unaware of the evil doings in it. The 8 000 Jews who lived here were stunned when they began to understand the magnitude of it. To start over, to begin living a Jewish life as a survivor, was very difficult.

You, whom I meet in your homes at the the retirement home, are now between 90 and 100 years old, some even older. It is now 72 years since you arrived in this country.

How have you successfully managed to survive and live on? How did you do it?

Well, God knows that you are still suffering. Most of you are still being hunted prey by Nazis at night, you still miss your families who are long gone, most of you miss the security of your childhood that you once had - I dare say that you are all suffering - yes, everyone suffers in one way or another. The conversations I have had with you are countless - endless. You tell the most horrific stories and every one of you talk about how you miraculously were rescued; how you were found by the Americans on piles of corpses, how you were shot but when morning came the Germans were gone and you were somehow still alive - and when train cars were opened you suddenly found yourself in Heaven - Heaven in Denmark, without having a clue as to where you were. And so on.

- If I could have a night without the Nazis persecuting me, I would be so happy. Just one night!

I listen, I distribute tranquilizers and the night staff sit with you. By day, some of you are angry and some almost vicious. The haunting dreams of the night before, and those before that, live on in everyday life. The anxiety takes over.

The staff huffs and puffs but keep up a good face. They smile as they go through their daily chores, and when they take your hand and sit with you. They know why some of you are the way you are, even if they know they can never even begin to imagine the horrors you have been through. They don’t take it personally when you snap at them. What a fantastic job they do, the staff, but they never really hear it. When was the last time someone took the time to say thank you for all the hard work you do, and for all the love you lavish on these brittle human beings that you care for? I ask you, readers - when? But my friends, you really are amazing, you are angels, you are so professional, the Creator lives through you. You who sit with them, and I as a nurse try to support you, the residents and the relatives who get anxious because of their anxiety. You guards, who behind several locked gates will stop those who still to this day want to hurt these people. You policemen, who in the past years on several occasions with your submachine guns have been guarding us against external threats.

All of you there, who stand by our side, and especially now as that hatred against us is clawing its way back and rearing its ugly head - thank you.

And then again: YOU are the survivors.

And although God let it happen - the extermination of the Jews of Europe - you still refused to turn your back on the Creator.

You started over. Some of you went to Israel in 1948 and participated in the defence of the newly formed Jewish state. Thank you for that. Where did you find the strength and the motivation!? After all that you had been through. You built new lives. You educated yourselves, you fell in love, you started families, you had children and your children inherited the Jewish way of life - despite all the great, great hardship that entails. Since we are the children of survivors, we also live in anxiety - 20 percent of us, according to surveys, have developed PTSD (post traumatic stress disorder).

Many have lived religious lives, others have not, but most people have with their way of life done what Jews have always done. YOU have done what Jews have always done. You have protested by consecrating life! You have protested by sanctifying life and made it our - we who were born later - sworn duty to do the same.

You protest by sanctifying life - it bears repeating one more time! You protest by safeguarding life; you are all different, some of you are wonderful people, some less pleasant to be around - for that is how we humans are and different people handle life and experiences in different ways. But you all have shown us, your children and grandchildren and future generations that the way back to life is to with tremendous power refuse to abandon our God and Creator by stubbornly sticking to the Jewish way of life - that all people have equal value and the right to a life of dignity, that there is a higher morality and the sanctity of life is sacred and inviolable.

You have shown us that even though God sometimes has seemingly turned his back on us, we do not turn our backs on him. But please God - can you not give these people a single quiet night, now 72 years after the liberation? A night of peaceful sleep? Just one single night! They are so worth it, every one of them. It hurts so much to see them haunted by these demons - the Nazis and their collaborators.

May it never happen again - we must continue to protest evil by sanctifying life and carry this with us wherever we go - we will, I promise you.

The author and his mother, an Auschwitz/Birkenau survivor

Ni överlevande och överlevare - detta är till er

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz/Birkenau. Det fanns några tusen människor kvar. De levande hade drivits på flykt och askan av de 1,5 miljoner som mördats låg utspridd på åkrarna och i vattendragen runt det gigantiska lägerkomplexet.
Europa var för evig förändrat. Det levande, energigivande och det för Europa judiska folket fanns inte mer. 1000 år av kultur, sånger, musik, skolor och städer var borta och kommer aldrig att återuppstå.
De kommande generationerna européer kommer att läsa om det i historieböckerna men ganska snart förpassa det bak i minnet.
Varför lät Gud det ske och hur kan man leva vidare som jude efter detta?

Ni som kom hit till Sverige - bland andra min blivande mamma, efter sex månader i Auschwitz/Birkenau och åtta månader i andra läger - är överlevande - men vad gjorde ni av detta?
Jag har jobbat på ett judiskt äldreboende som sjuksköterska. Här bor idag många av dem som kom till Sverige som mänskliga vrak i maj 1945 från nazieuropas dödsläger. Utarmade till kropp och själ. Planeten Sverige var någonting annat än planeten Auschwitz.
Ni var mellan 20 0ch 30 år och ni var överlevande.
Ni var överlevande. Ni hade rätt ålder, friska, utan familj och ni var starka - därför överlevde ni. Och ja, jag vet att ni inte vill ses som hjältar - men mina vänner, ni är inte bara överlevande, ni  är också överlevare och ni är föredömen för oss alla - vi som mirakulöst föddes efter Förintelsen. Vi, som tillhör den generation som aldrig skulle finnas.

Ni kom till ett land som stått utanför kriget och ni träffade människor som var omedvetna om ondskan. De 8000 judar som då bodde här i landet var förstummade. Att börja leva ett judiskt liv var mycket svårt.
Ni som jag träffar på hemmet är nu mellan 90 och 100 år gamla. Det är nu 72 år sedan ni kom hit.
Hur har ni lyckats leva vidare?

Jo, Gud ska veta att ni fortfarande lider. De flesta av er är jagade av nazisterna på nätterna, ni saknar er familj, de flesta av er saknar er barndoms trygghet - jag vågar påstå att alla lider - jo, alla lider. De samtal jag har haft med er är otaliga - otaliga. Ni  berättar de mest fasansfulla historier och varenda en av er berättar om hur ni mirakulöst räddades; ni hittades av amerikanare på likhögar, ni skulle skjutas men just den morgonen kom ryssarna och tyskarna hade stuckit och när tågvagnarna öppnades var ni himlen - i himlen i Danmark utan att ha en aning om var ni var. Och så vidare.

- Om jag fick en natt utan att nazisterna förföljde mig, så skulle jag vara glad. Bara en natt!

Jag lyssnar, delar ut lugnade tabletter och nattpersonalen sitter hos er. På dagarna är den del arga och nästan elaka. Nattens drömmar hänger med in i vardagen. Ångesten tar över.
Personalen pustar och håller god min. Åh, vilket fantastiskt jobb de gör, personalen, utan att få höra det. När tackade någon er? Jag frågar er som läser - när? Men mina vänner, ni är fantastiska, ni är änglarna på jorden, ni är så proffsiga, genom er lever Skaparen. Ni som sitter hos dem, och jag som sjuksköterska försöker stötta er, de boende och de släktingar som får ångest av deras ångest. Ni vakter, som bakom flera grindar stoppar dem som vill de överlevande illa. Ni poliser, som det senaste åren vid flera tillfällen med era k-pistar har vaktat oss mot hot utifrån.
Alla finns ni där nu när hatet mot oss är på väg tillbaks.
Å andra sidan: NI är överlevare.

Trots att Gud lät det ske - utrotandet av judarna i Europa - så vägrade ni att vända ryggen åt Skaparen.
Ni  började om. En del av er har varit i Israel 1948 och deltagit i försvaret av den nybildade judiska staten. Tack för det. Var hittade ni styrkan och motivationen!? Ni byggde upp nya liv. Ni utbildade er, ni bildade familj, ni fick barn, de barn som av er fick ärva det judiska sättet att leva - trots stora, stora umbäranden. Eftersom vi som är barn till er överlevande också lever i ångest - 20 procent av oss har enligt undersökningar utvecklat PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).

Många har levt religiösa liv, andra inte, men de flesta har med sitt sätt att leva gjort det som judar alltid har gjort. Ni har gjort det som judar alltid har gjort! Ni har protesterat genom att helga livet! Ni protesterade genom att helga livet och det gör att det är vår, vi som är födda senare, förbannade skyldighet att göra detsamma.

Ni protesterar genom att helga livet - det tål att upprepas en gång till! Ni protesterar genom att värna livet; ni  är alla olika, en del av er är underbara människor, andra mindre trevliga - för det är så vi människor är och olika människor hanterar livet och erfarenheterna i det på olika sätt. Men ni har  alla visat oss, era barn och barnbarn och kommande generationer, att vägen tillbaks är att med obändig kraft vägra att överge Gud och Skaparen genom att envist hålla fast vid det judiska sättet att leva - att alla människor har ett lika värde, att det finns en högre moral och att livet är heligt.

Ni har visat oss att även om Gud till synes har vänt oss ryggen så vänder vi inte ryggen åt honom. Men snälla Gud - kan du inte ge dem en enda lugn natt, nu 72 år efter befrielsen? Bara en enda natt! De är så värda det, varenda en av dem. Det gör så ont att se dem jagade av sina demoner, av nazisterna och deras medlöpare.

Aldrig får det hända igen och vi ska protestera genom att helga livet - det bär vi alla med oss vidare - det lovar jag er.

söndag 15 januari 2017

Reply from Minister Wallström. Or rather, one of her minions.

Hello Stefan,
Thank you for your e-mail to Foreign Minister Margot Wallström. I work at the Ministry of Foreign Affairs, Minister's Office and has been asked to respond. Ministry and Ministers receives every year large volumes of letters and e-mails, making the answer might be. I'm sorry you had to wait for a response.
First of all, I regret that your family suffered during World War II. The heinous acts carried out against Jews must never be repeated.
The foreign minister do not feel bad about Jews or Israel, it is a wrong idea. Margot Wallström has since she first made a visit to Israel, worked against anti-Semitism and some of her oldest and closest friends are Jews. The government pursues an open, free and inclusive society where all people can feel welcome and safe. The government takes clear distance from anti-Semitism and will continue to tirelessly fight its manifestations and grounds, as well as other forms of xenophobia and intolerance. Something such as Foreign Minister, together with Interior Minister Anders Ygeman underscored earlier this year in the following debate article, http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/kampen-mot-antisemitism-och-rasism-ar-standigt-aktuell/.
Anti-Semitism is in direct contradiction to the fundamental values ​​on which our democracy is based and therefore is basically a threat to the democratic society in which all people have equal value.
Thank you for your dedication.
Sincerely,
Michael Nordenberg
Desk Officer
MINISTRY FOR FOREIGN AFFAIRS
————————————————————————————
Hello Michael,
Thanks for your reply.
I assume that the Foreign Minister is behind your answer.

Adolf Hitler's mother was regularly treated by a Jewish doctor, Dr Eduard Bloch. A doctor who Adolf Hitler regarded as a highly skilled and trusted physician. He was what Hitler described as an ”Edeljude”, in other words a ”noble Jew”. Hitler helped this doctor move from Austria to the United States during the war. Dr Eduard Bloch was even  protected by the Gestapo until he left the country.

Can we thus conclude that Adolf Hitler was not an anti-Semite? But this is of course an absurd notion!

What you do is what you are responsible for - at least in the Jewish world.
To build your arguments on which friends you have, as evidence of your way of thinking or acting, is really not very mature - and if this is the level that the Foreign Minister and the State Department have as a base for their decisions, then our country, Sweden, is in even more danger than I first thought when I initially wrote to you, Mrs Minister.

Anti-Semitism is changing over time. Using racial theories is not politically correct today, nor are the religious arguments Martin Luther used meaningful in this day and age - well, that's not entirely correct as replacement theological thoughts of course are no small part of the Christian world.
In Swedish society today however, it is entirely politically correct to use the same old stale anti-Semitic stereotypes but nowadays in disguise as criticism of the state of Israel. This tiny democracy in a sea of ​​dictatorships - dictatorships that have nothing in common with each other except the ambition that we Jews will again be exposed to a Holocaust during the destruction of the country we have built. This is a tragedy since Israel could function as an injection of development in the entire region in a number of areas, from medicine, nursing, irrigation, freedom of religion, protection of minority rights; for example, gay people’s self-evident right to a life on the same terms as heterosexual people, and so on.

I was in Tel-Aviv during the Pride festival last summer and watched as 150,000 participants from around the world marched through the city and fill its streets, squares and beaches with life and joy - all in harmony with us heterosexuals, permanent residents as well as tourists, without contradictions, without violence, without hate.

But to describe the state of Israel in the above terms is just not done in Sweden, especially since there is a greater value in blowing up a single religious person's attempt to murder a homosexual in Jerusalem, during the same period. The fact that this person was and is severely mentally ill and has been treated for long periods in psychiatric care and is also convicted of attempted murder in a psychotic state is, of course, ignored.
What on earth makes this newsworthy in Sweden?

Well, it is an attempt to discredit and reinforce the perception of Israel as a country where extremism is the basis for coexistence between people - not a country where people coexist and all have equal value. It is precisely this type of selective writing of what is to be lifted politically, that our foreign minister is so good at. Generalisations and reinforcement of an Israel that is based on the classic anti-Jewish stereotypes.

Or it can also be described: straining at gnats and swallowing camels.
The Foreign Ministry does not have the ability or the will to realise the modern antisemitic expressions and see its consequences, scares me. The Foreign Minister's view of Israel is absurd and completely wrong. If she were really as positive as you claim, it would be nice if she could actually show it.

The consequences of her actions result in - apart from the improbability that she actually managed to unite the whole land of Israel, both Jews and Arabs, from the extreme left to the extreme right, with her absurd statement on extrajudicial killings, while she simultaneously celebrates the Swedish police who shot the terrorist killer in Trollhättan - the hateful tone and the threats against Jews intensifies.
There are always people who are willing to convert the spoken words into action and it is these actions we must guard against.

It is with mixed feelings I have greeted and thanked the young Swedish policemen and women armed with submachine guns, that on many occasions during the past years have guarded Jewish institutions in Sweden.

I lecture as often as I can about the Holocaust and its consequences, and about my love for the state of Israel. I am ready at any moment to come to you in order to develop my thinking in these areas, thus highlighting a different perspective on the situation than the Foreign Ministry supports.

Best regards
Stefan Lindmark

This was originally posted on this blog on March 12, 2016

torsdag 15 december 2016

HaKotel och Tempelplatsen i Jerusalem

- När jag kom fram till HaKotel - Muren - tog jag gav mig hjälmen och då upptäckte jag ett kulhål rakt igenom den. Du vet, hjälmen sticker ju upp ett par centimeter ovanför huvudet och just där fanns det ett kulhål. Så nära var det.

- Jag är fallskärmsjägare och var en av de som fick till uppgift att ta Gamla Staden och Muren under 6-dagarskriget 1967. Vi förvägrades att använda understödsvapen såsom granatkastare eller kulsprutegevär. Vi fick inte förstöra mer än absolut nödvändigt. Så vi stred med det lilla vi hade. Våra små kulsprutepistoler och vår motivation. Jordanierna var duktiga soldater och det var hårda strider. När vi kom fram till HaKotel var det som om tiden stannade.
"Har Habayit BeYadeinu" Tempelberget är i våra händer, rapporterades till våra överordnade. Sedan blåstes Shofar och soldaterna sjöng " Jerusalem av Guld" (Ofra Hazas version här är magnifik) och alla bad till Abrahams gud.

- Muren som är hjärtat i allt som har med vårt folk och religion att göra.

- Jag har inte återvänt än. Minnena av striderna och de kamrater vi förlorade är för levande än. Måtte Gud nu låta oss behålla vår lilla heliga plätt.

Föga visste han att han 6 månader senare återigen skulle tvingas att gå i krig som elitsoldat då under Jom Kippor kriget hösten 1973.

Nu var det maj 1973. Jag bodde sedan åtta månader på kibbutz Kabri på gränsen till Libanon och tänkte på vårt samtal när jag nu hade liftat till Jerusalem för att delta i Israels 25-årsfirande av dess självständighet. Sången förmedlar den längtan och den passion som finns i varje judes DNA. Flera hundra generationers judar har burit längtan efter att få tillgång till Muren och Tempelplatsen och nu var vi där och vi grät, tackade Gud och bad. Livet var tufft. Alla fick slita för att bygga landet och risken för krig var alltid överhängande. Det fanns en hybris i landet efter den snabba vinsten sex år tidigare. En vinst som gjorde att garden hade sänkts och nästan gjorde att man förlorade sin självständighet fem månader senare under Jom Kippur-kriget 1973. Men nu var det maj och vi alla samlades och tittade på paraden och sedan dansade vi på gatorna och vi gick till HaKotel och grät.

Det var bara 28 år sedan Auschwitz/Birkenaus gaskamrar stängdes och Nazityskland besegrades.
Vi hade alla bidragit till att det judiska folket återigen och denna gång både bokstavligt och bildligt talat, rest sig ur askan och gjort det vi alltid hade gjort. Vi protesterar genom att säga ja till livet. Denna gång var det svårare än någonsin. Kan man resa sig efter Förintelsen? Fanns det tillräckligt många som orkade föra det judiska levnadssättet vidare? Tillgången till Tempelplatsen är central för detta. Här kunde vi återuppleva vår historia.

Det var här, i Jerusalem, som kung David på Guds uppdrag byggde tabernaklet och grundlade staden för lite drygt 3000 år sedan. Kung David bad i Templet tre gånger om dagen. Han gjorde detta för att inte tappa kontakten med den moral som styrde hans beslutsfattande och för att han alltid skulle påminnas om att han var människa och att han som ledare förväntades ta sitt ansvar men också veta sin plats. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Genom att be tre gånger om dagen och vila en dag i veckan fick han verktygen till rätt prioriteringar.

Shabat - sabbat. Vilodagen. En helig dag. De moraliska aspekterna och en helhetsbild tillåts att växa fram. Sammanhang förs samman och förmågan att se ur olika håll får plats. Det är då vi kan lyfta den värdegrund vårt levnadssätt präglas av att helga livet - vad som än händer. Krig är inte tillåtet - förutom försvarskrig och det är det vi alla är del av. Försvaret av vår lilla, lilla plätt.
Hade araberna gått med på den utsträckta hand för 28 år sedan hade vi levt ifred idag, men de sa nej och vi försvarar oss forfarande. En Förintelse till orkar vi inte med. Nu gällde det att förvalta landet och att hitta tillbaks till Livet.

Mycket har hänt i detta lilla land. Levnadsvillkoren är bättre. Befolkningen har tredubblats. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen är enorm - men vi brottas fortfarande med samma grundläggande problem som 1973.
Vi är fortfarande krig med omgivningen.
Hotet är lika stort. Vi måste vara ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna våra grannar för att inte utraderas. Förintelsen hänger över oss samtidigt som kampen att helga livet är centralt och Muren och Tempelplatsen finns där och ger kontakt med allt det som vårt levnadssätt bygger på.

UNESCO har nu, i den mest bisarra omröstning som någonsin har har gjorts, bestämt att vi och de kristna inte har någon historisk förankring på platsen.

Vår utrikesminister  har i praktiken ställt sig bakom denna omröstning för att inte stöta sig med sina arabiska vänner i Mellersta Östern. Hon kränker samtidighet det judiska folket och hela kristenheten.
Margot vill tvinga parterna till en överenskommelse genom att och att buga och bocka (och niga) för uppenbara lögner. Hon vill ju så väl! Hon är så övertygad om sin egen förträfflighet. Det är hon som ska visa vägen till försoning och samexistens! Detta verkar hon övertygad om.
Margot ställer inga krav på ledarna i detta Palestina. Hon omyndigförklarar dem. Hon öser in svenska skattepengar i den korrumperade palestinska vanstyrda myndigheten. För det är hon som ska visa vägen till försoning och samexistens - och om hon mutar dem med pengar och en egen stat så gör de som hon vill. Tror hon.

Wallström vill visa handlingskraft.
Wallström är en effektivitetsmaskin.
Hon har bråttom att förändra världen - men Israel vill inte ha med henne att göra.
Vi judar fortsätter att be till Abrahams gud - där vid Tempelplatsen - och fortsätter att följa den moral som alltid har styrt vår vardag mot möjligheterna att se helheten och att helga livet.

Israel vill ha fred - inte en ny Förintelse.

Det är detta som ligger bakom Israels sanslösa utveckling sedan jag stod där på Tempelplatsen 1973.
Muren och Tempelplatsen finns där som en synlig påminnelse av vår historia.
Muren och Tempelplatsen som byggdes på uppdrag av skaparen och kung David och där vi formades under de 1500 år våra tempel stod där.
Muren och Tempelplatsen är en del av vårt DNA.

Moskéerna på Tempelplatsen ligger på ruinerna av vårt tempel - inte tvärtom!!

Jag kan inte låta bli att undra vad UNESCO kan tänkas rösta om nästa gång - kanske att samerna inte har en naturlig relation till renarna utan det är genom de inflyttade svenskarna som har har fått denna -  i fablernas och i UNESCOs värld är ju allt möjligt.

Hur röstar du då Margot?

söndag 6 november 2016

Upprättelse av terroristerna eller av deras offer?

Under Balkan-kriget arbetade jag på flyktingförläggningar som sjuksköterska. Sjukvården låg på förläggningen och betjänade enbart de asylsökande. Vi lärde känna alla som bodde där. Vi hade ansvar för allt - BVC, skolhälsovården, akut verksamhet och samtal. De flesta var i bedrövligt skick och behovet av hjälp var gigantiskt. Vi fick klara oss med det vi hade och det var inte mycket. Vi som jobbade där slet och vi blev alla väldigt påverkade av vad vi såg och än mer av vad vi fick höra. Utredningstidens längd var det värsta, eftersom den bröt ned de flesta.

Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.

Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.

När jag nu tar del  i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.

Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??

Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!

Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.

Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.

Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.

tisdag 4 oktober 2016

Varför har du alltid med dig egen mat till jobbet?

  
- Du har alltid med dig egen mat, sa hon, min jobbarkompis, lite trevande.
- Ja, sa jag.
- Är du vegetarian? frågade hon.
- Nej, jag följer de judiska matreglerna, sa jag.
- Aha, sa hon.

- Nu har jag läst på om kosher, sa hon nästa natt vi jobbade tillsammans. - Det var spännande läsning!
- Förklara, bad hon. - Gränssättningar, svarade jag. Vi sätter upp staket så vi blir medvetna om vad som är tillåtet och inte tillåtet, sa jag och tystnade sedan och tänkte, shit hur går jag vidare?

- Vet du, det är just det vi saknar i Sverige, sa hon. Det är förödande när vi alla ska vara samma, sa hon. Det är ju skillnaderna som är grejen.
- Ja, sa jag, du har helt rätt. På hebreiska är ordet ”och” ett vertikalt streck, sa jag, Bokstaven ”vav” och ordet ”ve” som betyder och - är bara ett rakt streck. Det sitter ihop med det ord som kommer efter. Det står inte ensamt. Det som sammanbinder är samtidigt det som skiljer. Du har ditt och jag har mitt och det finns en gräns mellan oss och det är tydliggörandet av denna gräns som gör att du och jag blir vi. När man går upp i varandra försvinner allt, då blir det bara ett töcken. Det är därför vi judar finns kvar som ett folk, sa jag. Tydliggörandet av vad som är vi och vad som inte är vi. Det gör att man i alla frågor som rör livet inte bara gör utan också tänker efter. Det gör att man medvetandegör för sig själv, att man är en människa som alltid har valmöjligheter och att man tar ansvar för de val man gör, sa jag. Sedan tänkte jag, vad tusan ska jag nu säga?

- Du är jude, konstaterade hon. Vad innebär det?
Jag tittade på henne och tänkte, var börjar man?
- Att vara jude är som att vinna på ett lotteri, sa jag. Jag vinner enbart på grund av tur - jag är inte mer intelligent, eller bättre eller större och starkare eller någonting, än någon annan. Det är enbart tur, sa jag. Jag kan inte sticka näsan i vädret och se ned på er alla andra som inte har vunnit lotteriet, för det kunde lika gärna vara du som vann. Samtidigt innebär det ett ansvar, sa jag. Vad ska jag nu göra av min vinst? Den finns nu där att användas. Till vad? Jo, för egen konsumtion, för att förvalta, för att ges bort, för ett förbättra livet för andra.

- Gud, som har har gett mig vinsten, kräver att jag använder den för att i alla lägen hedra livet. Han säger också att sättet jag ska göra detta på är att följa de regler som är uppsatta och som reglerar mitt och det judiska folkets liv. Det är sedan upp till mig om jag vill följa reglerna eller inte. 
Det handlar om att man erkänner att det finns en Gud och att den guden har bett mig att sätta upp gränser i mitt liv och att jag genom att göra detta lever ett bra liv och får en personlig relation till skaparen av mig, sa jag och kände att detta kommer inte att bli bra.
- Är det därför du har med dig egen mat?
- Ja, sa jag.
Hon satte sig ned, tittade på mig. - Ta det ifrån början, sa hon.

Jag berättade då om matreglerna och om allt som är reglerat. Jag berättade om hur vi tar hand om de döda och de efterlevande, om Tahara - rituell rening av de döda, om snabba begravningar, om Chevra Kaddisha som tar hand om allt kring begravningar och hjälp till att få igång och genomföra sorgeprocessen. Jag berättade om matlagningsregler, om slakt, om våra gudstjänster, om våra helger, om varför jag bär kippa och Tallit Katan, om att vi har vår egen tidräkning, om vilken månad vi är i nu. Jag berättade om Shabat, om äktenskap, om Mikva, våra regler kring sexualitet och jag berättade om mamma och Förintelsen och hur svårt det är att vara religiös i skuggan av Förintelsen. Och hon lyssnade.

Jag berättade om Israel och hur vi strålar samman där och jag berättade historien om de etiopiska judarnas isolering i 2600 år och hur de ”upptäcktes” och nu bor i Israel. Och hon lyssnade.
- Hur är detta möjligt? frågade hon.
- Ingen aning, sa jag. - Ingen aning - det är det som är miraklet.
- Förintelsen, sa hon. Förintelsen!
Jag berättade om min mamma om min släkt som mördades och hur detta präglar mitt liv och mina barns liv. Jag berättade om att vi protesterar genom att helga livet och vi vägrar bli offer och att bli behandlade som sådana.

- Varför Förintelsen, sa hon. Varför ?

- Vet du, sa jag. Jag tror faktiskt att väldigt många är avundsjuka på att vi har vunnit en stor vinst - även om denna vinst inte innebär - eller inneburit - något egentligt inflytande. De förstår detta genom att se vår envisa kamp för livets helighet ,att vi har någonting, någonting om man inte kan sätta ord på - något som inte syns men som finns där ändå och som lämnar avtryck.
Vi är inte mer intelligenta, eller rikare, eller bättre på något sätt än den övriga mänskligheten - det är inte det - det är någonting annat  där bakom ”ve” - och - det vertikala strecket som sammanbinder genom att särskilja. Det är därför de slår ihjäl oss i vrede och i frustration - men ju mer de kokar oss desto hårdare blir vi, sa jag - det är därför jag äter min medtagna mat och bär min lilla tygbit på huvudet, sa jag.

- Tack, sa hon.

- Tack ska du ha, sa jag. Det är genom dina frågor som jag nu har fått ställa mig vid sidan av mig själv och titta in i min värld och att jag nu bättre förstår hur mitt liv ät gestaltat, sa jag. Så - tack igen för att du frågar.