onsdag 20 september 2017

Nazis marching in my hometown - during Yom Kippur

I live in Göteborg (Gothenburg) in Sweden.
I am a Jew, living a traditional Jewish life, and I am the son of Auschwitz/Birkenau survivor. I have devoted much of my adult life to lecturing about the Holocaust and its consequences. In the beginning, my mother and I were doing this together but after her passing, I continued on my own. What we warned our audiences of and talked about will now take place in my hometown.

On September 30, the Nazi organisation NMR, ”the Nordic Resistance Movement”, will ”demonstrate” (read: march) in central Göteborg. On their website they call for "national uprising” and they are counting on gathering at least 1000 participants.

On September 30th, we Jews celebrate Yom Kippur.

”The day will come when those who took their lives, now too, are trying to deny them their deaths.”

NMR claims openly and without hesitation that we Jews are the cause of all evil and that they wish to implement Hitler's final solution, that is the mass murder of us Jews.
That left-wing groups come to Göteborg simultaneously to seek confrontation and stop the Nazis by means of violence is not ruled out. There may be a lot of violence in central Göteborg.
The Nazi demonstration/march will pass about 100 meters from our synagogue, a synagogue where we Jews will come and go throughout this our holiest day of the year.
”The day will come when those who killed them, now too, are trying to deny them their deaths.”, the former leader of the Swedish People's Party Per Ahlmark, once wrote about the Holocaust.

"The Holocaust never happened"

"The Holocaust never happened,” say the Nazis, ”but it is a pity that Hitler did not finish the job.”
This is the point to which we have now arrived. The above views is now being disseminated on streets and squares on a daily basis and on our holiest day, The Day of Atonement, in my city.
I live in Göteborg. As the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau, I have chosen to live a traditional Jewish life, and during a large part of my adult life I have lectured about the Holocaust and its consequences - and now I and my fellow Jews here in Göteborg are faced with the reality which I, and my mother when she was still alive, lectured about and said must not happen again. But now it is happening again.
How are we to respond to the evil shown to us and our unimaginably naive police force that have given the Nazis demonstration permit on this day? And, in addition, the NRM also arranged an unauthorised demonstration just the other day where there they consistently ignored the police, who did nothing.

Yom Kippur

For those who do not know what Yom Kippur means, I'll quickly tell you this: From the Jewish New Year, Rosh Hashana, it's 10 days to Yom Kippur. These 10 days are a time of reflection and reconciliation with the mistakes committed during the previous year. Our goal is to become better people in the coming year. We should contact people we have wronged and try to mend our ways and correct the mistakes we have made. Everything leads up to Yom Kippur, when we finally ask the Creator for reconciliation and forgiveness for our mistakes against the Creator himself. Most of us fast for a night and a day in order to focus on the reconciliation with the Creator, but also in order to gain increased awareness of our dependence on daily food and drink as well as other basic living conditions. At Yom Kippur we stand alone but in group before the Creator. At the end of the day a Shofar, a horn, is blown, as a symbol of forgiveness and the opportunity to begin living a life of higher morality than the past year.

The Nazis are marching in my hometown during Yom Kippur

That the Nazis have chosen this day is no coincidence. The Nazis especially enjoyed violating Jews on this day and days like this, before and during the war.
"Do not believe that your prayers and the pursuit of high morals have any chance against our power and our ability to do what we want with you." - This is the message that the Nazis and those who hate us want to convey.

In 1973, the Jewish state of Israel was attacked on Yom Kippur, in an attempt to complete the Holocaust through the extinction of the Jewish state. Israel managed to win the war, but it was very tough fighting with great losses in human life.

We have, of course, tried to put an end to the demonstration, and we are astonished at the weakness of the Swedish police against an organisation that has the extermination of us Jews, on their agenda. Hence, an undemocratic organisation like this utilises the open and democratic system for its own very undemocratic purposes.

The survivors' way of dealing with evil

We also respond by highlighting the survivors' ways of responding to the evil.
I have worked in a Jewish retirement home as a nurse and I know that the now aged survivors are tormented every night with anxiety and flashbacks; they relive the war. However, they still get up every morning and go through their morning routines and live their lives in a dignified manner and by that they show us an attitude that we who were born after the Holocaust must adhere to - because it is our duty to do so.

Despite the hell in Auschwitz/Birkenau, the survivors chose to hold on to the Jewish way of protesting. They chose to try to sanctify life. They tried to rebuild their lives with the help of the basic moral standards we have always chosen to live after, and with God’s help.

They chose life before death.

They chose life before death.
They chose to show that our morality and faith in the inviolability of life are stronger than death.
They showed us that the Jewish way of life also defeated and still defeats the Nazis.
They showed us the attitude we now must show, and one that we have an absolute duty to follow.

That is what we are now facing here in Gothenburg.

We will show everyone that we still pray to God on the Day of Atonement and that we will not let the madmen and their evil ways win.
We are asking for a better year, that we will be better people and we show each other and everyone else that we never let anyone trample on us ever again.

We have an obligation to honour all the Jews who, despite persecution and death, have inherited the greatest gift - life - in which our faith in the individuals gain over death.
That's what we're going to show all those who think they can walk all over us again.

Through the State of Israel and through our way of living we are taking back our place on the stage and there we will stay, no matter what happens. Because no alternative exists.

tisdag 19 september 2017

Nazisterna marscherar i min hemstad under Yom Kippur

Jag bor i Göteborg.
Jag är jude och lever ett traditionellt judiskt liv och jag är son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau Jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att föreläsa om Förintelsen och dess konsekvenser. I början var jag och mamma ute tillsammans men efter hennes bortgång har jag gjort det på egen hand. Det vi varnade för och talade om kommer nu att äga rum i min hemstad.

Den 30 september kommer den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen att demonstrera i centrala Göteborg. På sin hemsida uppmanar de till ”nationell resning” och de räknar med att samla 1000 deltagare.
Den 30 september firar vi judar Yom Kippur.

”Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem”
NMR menar öppet och utan omsvep att vi judar är orsaken till allt ont och de önskar genomföra hitlertysklands slutgiltiga lösning, det vill säga massmord på oss judar.
Att vänsterextrema grupper kommer till Göteborg enkom för att söka konfrontation och stoppa nazisterna med våld är inte uteslutet. Det kan bli våldsamheter i centrala Göteborg.
Nazidemonstrationen kommer att passera cirka 100 meter från vår synagoga, en synagoga där vi judar kommer och går under hela denna vår heligaste dag på året.
- Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem, skrev en gång den dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark om Förintelsen.

”Förintelsen har inte ägt rum”
"Förintelsen har inte ägt rum", säger nazisterna, "men det är synd att Hitler inte slutförde arbetet."
Dit har vi nu kommit. Ovan sagda åsikter får nu spridas på gator och torg på vår heligaste dag, Försoningsdagen, i min stad.
Jag bor i  Göteborg. Som son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau har jag valt att leva ett traditionellt judiskt liv och har under en stor del av mitt vuxna liv har föreläst om Förintelsen och dess konsekvenser - och nu ställs jag och övriga judar i Göteborg inför den verklighet som jag, och min mamma när hon levde, har föreläst om och sagt inte får hända igen. Men nu händer det igen. 
Hur ska vi bemöta den ondska som visas mot oss och vår ofattbart naiv polis som har gett nazisterna demonstrationstillstånd på just denna dag? Och som dessutom ordnade med en otillåten demonstration dessförinnan där de konsekvent ignorerade polisen, som inte gjorde något.

Yom Kippur
För dem som inte vet vad Yom Kippur betyder ska jag snabbt berätta: Från nyårsdagen, Rosh Hashana, är det 10 dagar till Yom Kippur. Dessa 10 dagar är en tid för eftertanke och försoning med de fel man har begått under föregående år. Vår strävan är att vi det kommande året ska leva som bättre människor. Vi tar kontakt med människor som vi har brustit gentemot och försöker reda ut och korrigera de fel vi gjort. Allt leder fram till Yom Kippur då vi slutligen ska be Skaparen om försoning och förlåtelse för våra felsteg mot Skaparen. De flesta av oss fastar i ett dygn för att fokusera på försoning med Skaparen men också för att få ett ökat medvetande om vårt beroende av daglig tillförsel av mat, dryck och andra basala livsvillkor. På Yom Kippur står vi ensamma men i grupp inför Skaparen. Dygnet avslutas med att man blåser i ett vädurshorn, som en symbol för förlåtelse och möjligheten att börja att leva ett liv med högre moral än året som har gått.


Nazisterna ska demonstrera i min hemstad under Yom Kippur
Att nazisterna har vald just denna dag är inte en slump. Nazisterna njöt under kriget speciellt av att kränka oss judar just på denna dag.
"Tro inte att era böner och er strävan efter hög moral har en chans mot vår makt och vår förmåga att göra vad vi vill med er.” - Det är budskapet som nazisterna och de som hatar oss vill förmedla.
1973 anfölls den judiska staten Israel just på Yom Kippur, i ett försök att slutföra Förintelsen genom utplånandet av den judiska staten. Israel lyckades vinna kriget men det var mycket hårda strider med stora förluster i människoliv.
Vi har givetvis försökt att få stopp på demonstrationen och vi är förbluffade över den svenska polisens slapphet mot en organisation som har utrotande av oss judar på sin agenda. En allt igenom odemokratisk organisation som här utnyttjar det demokratiska systemet för sina egna odemokratiska syften.

De överlevandes sätt att bemöta ondskan
Vi reagerar också genom att lyfta fram de överlevandes sätt att bemöta ondskan.
Jag har jobbat på ett judiskt äldreboende som sjuksköterska och jag vet att de nu åldrade överlevande plågas varje natt av ångest och flashbacks; de återupplever kriget. De går dock trots detta upp varje morgon och gör sina morgonrutiner och lever sina dagar på ett värdigt sätt och visar oss ett förhållningssätt som vi, som föddes efter Förintelsen måste följa - för det är vår plikt.
Trots helvetet i Auschwitz/Birkenau valde de överlevande hålla fast vid det judiska sättet att protestera. De valde att försöka helga livet. De försökte att återuppbygga sina liv på den grundläggande moral vi alltid har upprättat oss själva, och Gud, med.

De valde livet före döden.
De valde livet före döden.
De valde att visa att vår moral och tro på livets okränkbarhet är starkare än döden.
De visade oss att det judiska sättet att leva besegrar även nazisterna.
De visade oss på den hållning vi måste uppvisa, som vi har har en absolut skyldighet att följa.
Det är det vi nu står inför här i Göteborg.

Vi ska visa alla att vi ber Gud om upprättelse på Försoningsdagen och att vi inte låter galningarna och deras ondska vinna över oss.
Vi ber om ett bättre år och vi visar varandra och alla andra att vi aldrig låter någon trampa på oss.
Vi har en skyldighet att hedra alla de judar som trots förföljelse och död har fört arvet vidare om ett liv där vår tro på individen vinner över döden.
Det är det vi ska visa alla de som tror att de kan trampa på oss igen.
Vi har genom staten Israel och via vårt sätt att leva återtagit vår plats på scenen och där stannar vi, vad som än händer, eftersom något alternativ inte existerar.

lördag 9 september 2017

Muslimen som hjälpte judar och judarna som hjälpte en muslim

Jag arbetade flera år som sjuksköterska på olika flyktingförläggningar i Sverige  under Balkankriget. Kriget var ett förfärligt inbördeskrig där etnisk eller religiös tillhörighet blev avgörande för liv eller död. Människor som levt som goda grannar utan att fundera över religion eller etniskt tillhörighet blev plötsligt dödsfiender och övergreppen var fruktansvärda.

Jag, som jude, mötte än en gång människor som tvingades fly för vad de var, inte för vad de hade gjort.
Jag fick höra otaliga historier om förfärliga övergrepp. Jag mötte en fyraårig flicka som  visade hur man slet kläderna av hennes mamma. Det är först nu jag orkar närma mig de människor jag mötte. Jag har hundratals berättelser nedskrivna eller bevarade långt in i min själ.

Kanske det nu är dags att berätta - om inte för annat än för att jag ska kunna befria mig från dess påverkan på min själ och för att lyfta fram offren för mänsklig ondska - men också oss som jobbade för att se dem och bekräfta dem.
När jag berättade min egen familjs historia, om min mamma som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau fick jag kontakt med flyktingarna. Ja, de var flyktingar och det var hela familjer som jag mötte och alla var extremt traumatiserade. ALLA. Många berättade för mig och jag lyssnade. De berättade för mig eftersom att de upplevde att jag förstod. De upprättade mig och lärde mig att min familjs historia upprättade andra människor på en djupt existentiell nivå.

Denna berättelse sticker ut. Jag är väldigt ledsen över att jag inte har mannens namn kvar, för jag vill veta hur det gick för honom och hans familj. Innehållet i hans historia sticker också ut på flera andra sätt. En muslim som hjälper judar och judar som hjälper en muslim. De delar liknande öden och detta visar också vad som måste prioriteras i livet. Mänsklig kontakt, minnet av nära och kära och behovet av att sättas in i ett sammanhang bortom det som som betecknas som lycka i vårt sekulariserade samhälle - pengar  och makt. Det visar också på hur respekt för varandra kan överbrygga schabloner och demonisering av Den Andre - den som alltför ofta anses vara orsaken till all ondska.

En bosnisk man berättar följande för mig



Ett av mina första minnen i mitt liv härrör från den tiden då jag var fyra år gammal, vilket var i slutskedet av andra världskriget. Jag är född, och har bott hela mitt liv, i Bosnien. Det jag minns tydligaste var att man spikade igen fönstren på vårt hus med brädor. Anledningen var att jag inte skulle kunna se det som hände mot en vägg 50 meter bort från huset. Nu var brädorna inte helt täta utan hade springor emellan och nyfiken som jag var kikade jag igenom dessa springor. Vad jag såg var hur man avrättade människor, främst judar. Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare och jag har inte trott att dessa händelser egentligen haft någon betydelse för mig tidigare men nu har jag mardrömmar om denna händelse som nu ligger 50 år bakåt i tiden. När jag tänker närmare på saken så kanske den värme jag känt gentemot judar härrör från denna händelse. Jag är inte helt säker men låt mig förklara varför jag har mardrömmar. 



Jag kommer från en stad där det fram tills alldeles nyligen bodde cirka 50 000 invånare. Jag levde där och lyckades bygga upp en rörelse som gjorde mig både rik och inflytelserik. Jag ägde bland annat fyra restauranger, hade flera bilar och bland mina gäster fanns både kända, okända och ökända människor. Hit kom bland annat Radovan Karachi som jobbade som psykiater och psykoterapeut på ett sjukhus inte långt från vår stad. Det är samme man som sedan blev serbernas ledare och nu är eftersökt som krigsförbrytare och krigstribunalen i Haag. 



Jag ägde också två stora hus i staden. Ett av husen köpte jag på 1970-talet och det visade sig att en tidigare ägare varit en förmögen judisk familj. De hade blivit deporterade och en del av familjen avrättade. Kanske i Auschwitz, kanske framför muren intill vårt hus. 

När jag renoverade huset några år senare hittade jag ett blyklätt skrin och inuti skrinet fanns en förmögenhet i guld i form av armband och andra smycken. Förutom detta fanns även en del familjefotografier. Jag förstod att detta måste vara den deporterade judiska familjens ägodelar. 



Jag bestämde mig för att leta reda på ättlingar till familjen, om sådana fanns, och för att göra historien kort lyckades jag spåra några familjemedlemmar till Israel. Jag skrev till dem och berättade om fyndet och att jag ville lämna över skrinet och dess innehåll och efter ett tag kom de på besök till mig. Det blev en gripande scen men det som förvånade mig då var att det var fotografierna och inte guldet som de blev allra gladast över. De fann också glädje i att få se huset familjen hade bott i och att finna sina rötter. 



1988 besökte barnbarnen till familjen som bott i huset oss, och de var lika rörda de över att få se huset där deras familj en gång hade bott. Det fanns naturligtvis vid denna tid ingen som hade kunnat tro att det skulle bli krig igen. Spänningarna ökade dock i trakten och den synagoga som fanns i vår stad hade ett vacker tak av koppar som alla i staden var stolta över. Nu hade dock några serbiska fascister beslutat sig för att ta ner taket och sälja det som skrot. Jag vägrade acceptera detta och tog därför pengar ur egen ficka och lät ta ner taket och transportera det till Sarajevo, där jag hade vänner, och där monterades taket upp på en synagoga. 



Under kriget som sedan följde besköt serberna systematiskt kulturföremål för att knäcka befolkningen psykiskt och för att utradera vår etniska tillhörighet. I Sarajevo under belägringen betydde detta att begravningsplatser, minareter och synagogor var förstahandsmål. Synagogan med koppartaket missade de dock, så denna står kvar. 


Utanför vår stad fanns alla de beryktade koncentrationslägren där vi muslimer slaktades och blev våldtagna medan världen bara såg på och inte gjorde något. Av stadens 50 000 invånare är idag 25 000 döda. Jag vill inte tala om det man gjorde mot mig men så mycket kan jag säga att man skenavrättade mig tre gånger. Man sa alltså till mig att jag nu skulle dö, men sedan ångrade man sig. Dessa skenavrättningar tog plats inför mina söner och min hustru. 



Hur jag tog mig ut ur helvetet är en historia för sig, men nu, 1994, lever jag som flykting här i Sverige. Allt har tagits ifrån mig, enbart beroende på min etniska tillhörighet - och då ska du veta att detta fram till nu egentligen inte har varit något viktigt för mig.  


Mina hus ligger i serbkontrollerat område, så jag lär aldrig få tillbaka dem. Jag kunde aldrig drömma om att man för andra gången skulle gripa ägarna till huset vid bodde i, denna gång mig och min familj, och kränka oss, deportera oss och döda oss, men så är det. 


Åter igen dödas människor på grund av sitt ursprung, än en gång sker detta i Europa och även denna gång ser världen på när ett folk slaktas. Jag kan leva med att mina världsliga tillhörigheter är fråntagna mig men jag saknar familjens fotografier och nu förstår jag varför mina judiska vänner grät över dessa. 

Jag har beslutat mig för att skriva till dem och berätta om vad som hänt mig och min familj och att jag nu lever som flykting utan ett eget land, här i Sverige.
---------------------------

I en artikel ifrån 1946 i en av de största tidningarna i Sverige, Svenska Dagbladet, intervjuas min mamma. Hon beskriver den ångest och de mardrömmar som plågar henne, hon söker efter sina småsyskon bland folk hon ser på gatorna och det faktum att hon inte ens har några foton på de familjemedlemmar som mördats gör henne förtvivlad.
En cirkel är sluten och jag påminns om hur viktigt minnet är för vår identitet och vår skyldighet att aldrig glömma offren för mänsklig ondska.

Jag har så många gånger tänkt på denne bosniske man och undrat vad som hände sedan.
Kom han tillbaks till Sarajevo?
Flyttade han till Israel?
Finns det någon som vet?

onsdag 2 augusti 2017

Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau - jag är inte "grisars och apors avkomma"!

Förra året reste jag till Malmö ifrån Göteborg med tåg.
När jag närmade mig Skåne satte sig plötsligt en man med arabiskt utseende mitt emot mig. Han satte händerna i sidorna och spände ögonen i mig - och samtalade högt med sitt resesällskap några rader bort på arabiska och sa sedan på perfekt svenska: Jag hatar judar. Han fortsatte stirra utmanade och hatiskt på mig. Han ringde någon och meddelade att han hade en jude och Israelvän mitt emot sig - en sådan där mördar palestinska kvinnor och barn.

Jag är 187 lång och kraftig för min ålder - 65 år - och jag kan försvara mig - och jag tog mig ur situationen. Denne arabiske man hade sett min Magen David (Davidsstjärna) som jag bär i en kedja runt halsen.

Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Jag har föreläst i 30 år - i början med min mamma och efter hennes bortgång på egen hand. Jag har besökt skolor, kyrkor, försvarsmakten, Migrationsverket och mitt budskap är: Hat leder alltid till hat och det är vår skyldighet att agera och skydda vårt öppna samhälle mot polarisering och radikalisering.

Under senare år har antisemitismen ökat. Antisemitism angriper mig för den jag är inte för vad jag har gjort. Antisemitism är vedervärdig i vilka former den än visar sig och den får aldrig bortförklaras eller förminskas.

Jag har sett filmerna ifrån demonstrationerna i Helsingborg där öppen och vidrig antisemitism nu skriks ut öppet och naket. Den är inte ens förklädd i politiska termer.

Snus är snus även i gyllene dosor och antisemitism är alltid antisemitism även när bortförklaringar och försökt till efterkonstruktion görs.

Jag tänker på fredspristagaren Elie Wiesels ord: Motsats till kärlek är inte hat, motsatsen till kärlek är likgiltighet.

Det är hög tid för svenska media att våga skilja ut antisemitismen och med kraft motarbeta den.
Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau - jag är inte "grisars och apors avkomma"!

Hade det varit nazister som hade kallat mig ovanstående hade media reagerat med avsky och man hade fördömt dessa handlingar och skanderanden. Men inte här, när en annan grupp gör det. Varför?

Vi måste tillsammans sätta stopp för hatet nu. Jag är rädd för nästa steg om inte fötterna sätts ned.
Ni i media måste ta ert ansvar.

Vänligen

Stefan Lindmark

 

söndag 6 november 2016

Upprättelse av terroristerna eller av deras offer?

Under Balkan-kriget arbetade jag på flyktingförläggningar som sjuksköterska. Sjukvården låg på förläggningen och betjänade enbart de asylsökande. Vi lärde känna alla som bodde där. Vi hade ansvar för allt - BVC, skolhälsovården, akut verksamhet och samtal. De flesta var i bedrövligt skick och behovet av hjälp var gigantiskt. Vi fick klara oss med det vi hade och det var inte mycket. Vi som jobbade där slet och vi blev alla väldigt påverkade av vad vi såg och än mer av vad vi fick höra. Utredningstidens längd var det värsta, eftersom den bröt ned de flesta.

Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.

Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.

När jag nu tar del  i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.

Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??

Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!

Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.

Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.

Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.

tisdag 4 oktober 2016

Varför har du alltid med dig egen mat till jobbet?

  
- Du har alltid med dig egen mat, sa hon, min jobbarkompis, lite trevande.
- Ja, sa jag.
- Är du vegetarian? frågade hon.
- Nej, jag följer de judiska matreglerna, sa jag.
- Aha, sa hon.

- Nu har jag läst på om kosher, sa hon nästa natt vi jobbade tillsammans. - Det var spännande läsning!
- Förklara, bad hon. - Gränssättningar, svarade jag. Vi sätter upp staket så vi blir medvetna om vad som är tillåtet och inte tillåtet, sa jag och tystnade sedan och tänkte, shit hur går jag vidare?

- Vet du, det är just det vi saknar i Sverige, sa hon. Det är förödande när vi alla ska vara samma, sa hon. Det är ju skillnaderna som är grejen.
- Ja, sa jag, du har helt rätt. På hebreiska är ordet ”och” ett vertikalt streck, sa jag, Bokstaven ”vav” och ordet ”ve” som betyder och - är bara ett rakt streck. Det sitter ihop med det ord som kommer efter. Det står inte ensamt. Det som sammanbinder är samtidigt det som skiljer. Du har ditt och jag har mitt och det finns en gräns mellan oss och det är tydliggörandet av denna gräns som gör att du och jag blir vi. När man går upp i varandra försvinner allt, då blir det bara ett töcken. Det är därför vi judar finns kvar som ett folk, sa jag. Tydliggörandet av vad som är vi och vad som inte är vi. Det gör att man i alla frågor som rör livet inte bara gör utan också tänker efter. Det gör att man medvetandegör för sig själv, att man är en människa som alltid har valmöjligheter och att man tar ansvar för de val man gör, sa jag. Sedan tänkte jag, vad tusan ska jag nu säga?

- Du är jude, konstaterade hon. Vad innebär det?
Jag tittade på henne och tänkte, var börjar man?
- Att vara jude är som att vinna på ett lotteri, sa jag. Jag vinner enbart på grund av tur - jag är inte mer intelligent, eller bättre eller större och starkare eller någonting, än någon annan. Det är enbart tur, sa jag. Jag kan inte sticka näsan i vädret och se ned på er alla andra som inte har vunnit lotteriet, för det kunde lika gärna vara du som vann. Samtidigt innebär det ett ansvar, sa jag. Vad ska jag nu göra av min vinst? Den finns nu där att användas. Till vad? Jo, för egen konsumtion, för att förvalta, för att ges bort, för ett förbättra livet för andra.

- Gud, som har har gett mig vinsten, kräver att jag använder den för att i alla lägen hedra livet. Han säger också att sättet jag ska göra detta på är att följa de regler som är uppsatta och som reglerar mitt och det judiska folkets liv. Det är sedan upp till mig om jag vill följa reglerna eller inte. 
Det handlar om att man erkänner att det finns en Gud och att den guden har bett mig att sätta upp gränser i mitt liv och att jag genom att göra detta lever ett bra liv och får en personlig relation till skaparen av mig, sa jag och kände att detta kommer inte att bli bra.
- Är det därför du har med dig egen mat?
- Ja, sa jag.
Hon satte sig ned, tittade på mig. - Ta det ifrån början, sa hon.

Jag berättade då om matreglerna och om allt som är reglerat. Jag berättade om hur vi tar hand om de döda och de efterlevande, om Tahara - rituell rening av de döda, om snabba begravningar, om Chevra Kaddisha som tar hand om allt kring begravningar och hjälp till att få igång och genomföra sorgeprocessen. Jag berättade om matlagningsregler, om slakt, om våra gudstjänster, om våra helger, om varför jag bär kippa och Tallit Katan, om att vi har vår egen tidräkning, om vilken månad vi är i nu. Jag berättade om Shabat, om äktenskap, om Mikva, våra regler kring sexualitet och jag berättade om mamma och Förintelsen och hur svårt det är att vara religiös i skuggan av Förintelsen. Och hon lyssnade.

Jag berättade om Israel och hur vi strålar samman där och jag berättade historien om de etiopiska judarnas isolering i 2600 år och hur de ”upptäcktes” och nu bor i Israel. Och hon lyssnade.
- Hur är detta möjligt? frågade hon.
- Ingen aning, sa jag. - Ingen aning - det är det som är miraklet.
- Förintelsen, sa hon. Förintelsen!
Jag berättade om min mamma om min släkt som mördades och hur detta präglar mitt liv och mina barns liv. Jag berättade om att vi protesterar genom att helga livet och vi vägrar bli offer och att bli behandlade som sådana.

- Varför Förintelsen, sa hon. Varför ?

- Vet du, sa jag. Jag tror faktiskt att väldigt många är avundsjuka på att vi har vunnit en stor vinst - även om denna vinst inte innebär - eller inneburit - något egentligt inflytande. De förstår detta genom att se vår envisa kamp för livets helighet ,att vi har någonting, någonting om man inte kan sätta ord på - något som inte syns men som finns där ändå och som lämnar avtryck.
Vi är inte mer intelligenta, eller rikare, eller bättre på något sätt än den övriga mänskligheten - det är inte det - det är någonting annat  där bakom ”ve” - och - det vertikala strecket som sammanbinder genom att särskilja. Det är därför de slår ihjäl oss i vrede och i frustration - men ju mer de kokar oss desto hårdare blir vi, sa jag - det är därför jag äter min medtagna mat och bär min lilla tygbit på huvudet, sa jag.

- Tack, sa hon.

- Tack ska du ha, sa jag. Det är genom dina frågor som jag nu har fått ställa mig vid sidan av mig själv och titta in i min värld och att jag nu bättre förstår hur mitt liv ät gestaltat, sa jag. Så - tack igen för att du frågar.

onsdag 31 augusti 2016

Fredlig vardaglig samvaro mitt i terrorns smältdegel

För 2500 år sedan fördrevs det judiska folket efter att första Templet förstörts. Under vistelsen i främmande land förlorades den självklara kontakter med modersmålet och kunskapen om innehållet i de dagliga bönerna började avta. När det andra Templet byggdes 70 år efter att det första förstörts bestämde sig därför det Stora Rådet där profeter och präster ingick, att utifrån Torah bygga böner som judarna kunde be för att uppfylla Torahns krav på studier. Detta tog många år men slutresultatet blev 18-bönen - Shomne Esrei. Denna bön läses stående - Amida - fortfarande varje dag av religiösa judar och den ingår i varje gudstjänst. För 2000 år sedan var enheten inom det judiska folket hotad. Man beslöt då att lägga till en bön där man ber Gud att kraftfullt förhindra en inre kollaps av judenheten - en kollaps som hade avägsnat oss ifrån det som är basen för den judiska existensen - kontakten med den Gud som gav oss Torahn.
Resultatet blev positivt och hotet avvärjdes.
I varje generation finns ovanstående hot och bönen är lika aktuell idag som för 2000 år sedan.

Har nu varit en period i Shomron (Samarien) och på en så kallad bosättning, Kedumim, och hälsat på vänner.
Läste under tiden några artiklar i svensk media skriven av JIPF - några få vänsterextrema judar med fri tillgång till media när de vill demonisera Israel och polarisera de konflikter som finns framför allt mellan boende i de områden jag nyss har besökt. Polarisering är inget judiskt sätt att tolka tillvararon - tvärtom - människan är ofullkomlig och hela det judiska sättet att lösa problem är lyssnandet - det aktiva, det bearbetade lyssnandet -Shma Israel - det aktiva lyssnandet - jag hör, jag förstår, jag bearbetar, jag är aktiv - inte stående vid sidan om. Polarisering däremot leder aldrig till lösningar, det leder bara till hat, verkligheten beskriven i termer av rätt eller fel, svart eller vitt - exakt det tankesätt som den 19:e bönen ber Gud att krossa.
 Jag blir illamående över beskrivningen av dagens Israel i svenska media, jag blir illa berörd över hur se hur denna media med en absolut självklarhet framställer sig själva som sanningssägare - precis det som vänstern alltid tror sig vara.

Det jag upptäckt under mitt besök är alla de kontakter som finns mellan judar och araber i vardagen. De skickliga yrkesarbetande, försäljare av mat, bilreparatörer och till synes (och en stark känsla av) en längtan efter egentliga möten där lyssnandet är medlet för förståelse.
En riktig fred måste växa fram i dessa möten av respekt och ömsesidig beroende av varandra.
Under ytan finns dock alltid rädslan - rädslan för terror, rädslan för de som polariserar, rädslan för våld och för nedbrytande processer. Man är rädd för att Hamas ska vinna lokalvalen i oktober, man är rädd för korruptionen inom PA, för terrorgrupper som med sitt fullständigt meningslösa våld mot civilpersoner bryter ned allt det som man med sådan möda har byggt upp i möten av vänskap, nyfikenhet och förtroende.

De artiklar som de fåtal judar inom JIPF skriver och som ytterst få judar ställer sig bakom är exakt det som den 19:e bönen tar avstånd ifrån - polarisering, splittring och enkla lösningar på svåra problem. Det finns ingen gemensam palestinsk syn på lösningen, det finns ingen gemensam judisk syn på hur förtroende och lösningar av våld ska ske, men att utmåla de så kallade bosättarna som religiösa fanatiker och extremister som står emot en enad palestinsk förtryckt minoritet och med tillmälen och terror tvingar folk i ett apartheidliknande samhälle - är  långt ifrån den vardagliga verkligen.

 Jag längtar efter ett mediaklimat som stärker de uppbyggande krafterna istället - för de finns, om man vill se dem.Vem tusan vill investera i fabriker och infrastruktur när välfungerande arbetsplatser typ Soda- Stream tvingats att stänga  efter påtryckningar och hundratals människor fått sparken. Arabiska familjer som nu hamnat i extremt svåra ekonomiska situationer när deras inkomst tagits ifrån dem.
Den polariserande vänstern tiger still över projekt - typ Soda Stream- och de araber som nu har fått sparken skiter de fullständigt i eftersom det inte passar in deras svartvita värld av förtryckare och förtryckta.
Hur länge ska biståndet till korrupta regimer få fortsätta utan rimliga krav?
När ska alla vi andra judar och icke judar få tillgång till media för att beskriva andra processer och den innerliga längtan efter lugn och ro som finns hos varje människa i området?

Jag hoppas och önskar att Gud lyssnar på vår bön och stärker lyssnandet som metod för mänsklig samvaro.