onsdag 31 augusti 2016

Fredlig vardaglig samvaro mitt i terrorns smältdegel

För 2500 år sedan fördrevs det judiska folket efter att första Templet förstörts. Under vistelsen i främmande land förlorades den självklara kontakter med modersmålet och kunskapen om innehållet i de dagliga bönerna började avta. När det andra Templet byggdes 70 år efter att det första förstörts bestämde sig därför det Stora Rådet där profeter och präster ingick, att utifrån Torah bygga böner som judarna kunde be för att uppfylla Torahns krav på studier. Detta tog många år men slutresultatet blev 18-bönen - Shomne Esrei. Denna bön läses stående - Amida - fortfarande varje dag av religiösa judar och den ingår i varje gudstjänst. För 2000 år sedan var enheten inom det judiska folket hotad. Man beslöt då att lägga till en bön där man ber Gud att kraftfullt förhindra en inre kollaps av judenheten - en kollaps som hade avägsnat oss ifrån det som är basen för den judiska existensen - kontakten med den Gud som gav oss Torahn.
Resultatet blev positivt och hotet avvärjdes.
I varje generation finns ovanstående hot och bönen är lika aktuell idag som för 2000 år sedan.

Har nu varit en period i Shomron (Samarien) och på en så kallad bosättning, Kedumim, och hälsat på vänner.
Läste under tiden några artiklar i svensk media skriven av JIPF - några få vänsterextrema judar med fri tillgång till media när de vill demonisera Israel och polarisera de konflikter som finns framför allt mellan boende i de områden jag nyss har besökt. Polarisering är inget judiskt sätt att tolka tillvararon - tvärtom - människan är ofullkomlig och hela det judiska sättet att lösa problem är lyssnandet - det aktiva, det bearbetade lyssnandet -Shma Israel - det aktiva lyssnandet - jag hör, jag förstår, jag bearbetar, jag är aktiv - inte stående vid sidan om. Polarisering däremot leder aldrig till lösningar, det leder bara till hat, verkligheten beskriven i termer av rätt eller fel, svart eller vitt - exakt det tankesätt som den 19:e bönen ber Gud att krossa.
 Jag blir illamående över beskrivningen av dagens Israel i svenska media, jag blir illa berörd över hur se hur denna media med en absolut självklarhet framställer sig själva som sanningssägare - precis det som vänstern alltid tror sig vara.

Det jag upptäckt under mitt besök är alla de kontakter som finns mellan judar och araber i vardagen. De skickliga yrkesarbetande, försäljare av mat, bilreparatörer och till synes (och en stark känsla av) en längtan efter egentliga möten där lyssnandet är medlet för förståelse.
En riktig fred måste växa fram i dessa möten av respekt och ömsesidig beroende av varandra.
Under ytan finns dock alltid rädslan - rädslan för terror, rädslan för de som polariserar, rädslan för våld och för nedbrytande processer. Man är rädd för att Hamas ska vinna lokalvalen i oktober, man är rädd för korruptionen inom PA, för terrorgrupper som med sitt fullständigt meningslösa våld mot civilpersoner bryter ned allt det som man med sådan möda har byggt upp i möten av vänskap, nyfikenhet och förtroende.

De artiklar som de fåtal judar inom JIPF skriver och som ytterst få judar ställer sig bakom är exakt det som den 19:e bönen tar avstånd ifrån - polarisering, splittring och enkla lösningar på svåra problem. Det finns ingen gemensam palestinsk syn på lösningen, det finns ingen gemensam judisk syn på hur förtroende och lösningar av våld ska ske, men att utmåla de så kallade bosättarna som religiösa fanatiker och extremister som står emot en enad palestinsk förtryckt minoritet och med tillmälen och terror tvingar folk i ett apartheidliknande samhälle - är  långt ifrån den vardagliga verkligen.

 Jag längtar efter ett mediaklimat som stärker de uppbyggande krafterna istället - för de finns, om man vill se dem.Vem tusan vill investera i fabriker och infrastruktur när välfungerande arbetsplatser typ Soda- Stream tvingats att stänga  efter påtryckningar och hundratals människor fått sparken. Arabiska familjer som nu hamnat i extremt svåra ekonomiska situationer när deras inkomst tagits ifrån dem.
Den polariserande vänstern tiger still över projekt - typ Soda Stream- och de araber som nu har fått sparken skiter de fullständigt i eftersom det inte passar in deras svartvita värld av förtryckare och förtryckta.
Hur länge ska biståndet till korrupta regimer få fortsätta utan rimliga krav?
När ska alla vi andra judar och icke judar få tillgång till media för att beskriva andra processer och den innerliga längtan efter lugn och ro som finns hos varje människa i området?

Jag hoppas och önskar att Gud lyssnar på vår bön och stärker lyssnandet som metod för mänsklig samvaro.

måndag 11 juli 2016

Knölen på armen

- Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? sa hon och drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken - en 20-åring - gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på högen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig till benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte.
Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man  och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen. Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan både du och jag vet, Gud finns.

- Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.

- Du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska kyssa mina Mezuzot först.

- Ska din dotter till Israel om en vecka? Åh, vad härligt. Vi har ett land nu, förstår du, men jag orkade inte åka dit, jag orkade inte. Jag skulle gärna träffa henne och prata med henne. Kan hon komma hit?
Stefan, glöm vad jag har berättat, det gör ont i dig och jag vill inte att det ska göra ont, sa hon.
Men precis så tänkte min mamma, för hon ville rädda mig från sina berättelser från Auschwitz/Birkenau, men jag vet bättre, jag tvingade mamma att berätta och det det gjorde henne gott och det gjorde mig religiös.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna. Vi människor är "de talande" - vi är de enda Gud har givit denna gåva, de enda i hela universum som vi vet, och att du nu efter 71 år talar om detta är ett under och det kommer att göra dig till en mera hel människa, även om det kommer att göra ont i dig, mycket ont. Du är en stark människa, en överlevande och en överlevare, du är ett unikum, sa jag. Du är en på miljonen.
- Men vill du tala, fortsatte jag, så kommer jag att lyssna. Du är underbar, sa jag.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
- Stefan - för dig vill jag berätta och du får skriva en bok eller spela in det om du vill, för du har ju en mamma som har berättat och du bär ju tzitzit precis som min pappa.

När jag kom hem den kvällen och stängde dörren så grät jag också. Jag har träffat så många överlevande genom åren men detta gick rakt in i hjärtat. Åh Gud, den smärta som bara rinner ur henne. 91 år fyllda och av dem sex år - ungdomsåren - där i helvetet och sedan all rehabilitering och så tungt föräldraansvar och så trogen sin judiskhet och tvingad att leva i lägren varje dag och varje natt, fortfarande, 71 år efter krigsslutet - och så det förtroende hon nu givit mig att få höra henne berätta och få torka hennes tårar.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Gode Gud ge mig kraft och förmåga att förvalta detta förtroende och gode Gud låt någon som kan filmkameror komma i min väg och visa mig hur man trycker på start, för världen måste få känna smärtan som efter 71 år kommer ut denna 91-åriga lilla dam. Låt henne få berätta för att få frid i sin själ och få sova en natt utan att nazisterna jagar henne.

Auschwitz/Birkenau var stället där vi alla träffades, nakna och förnedrade oavsett vilken strategi vi än hade valt för vår överlevnad - assimilation, integration, isolering - ingenting av det fungerar.
Det judiska Israel är slutstationen för vår långa vandring.
Här stannar vi och här avgörs vår framtid och det är vi själva som har makten att avgöra vårt öde.
Vi ber till dig Gud att ge oss vishet och verktygen att aldrig glömma Ester - och att förvalta äran och ansvaret att efter 2000 år vara fria judar i ett fritt land.

Aldrig mer!


lördag 2 juli 2016

För oss är 13-åringen en hjältinna

När en 17-årig pojke bryter sig in i ett hem och kallblodigt knivmördar en sovande 13-årig flicka är detta en handling som alla människor tar avstånd ifrån. Denna typ av mord kan ske eftersom 17-åringar kan bli psykiskt sjuka och kan i sin sjukdom genomföra handlingar bortom allt förnuft. Om man däremot tillåter ett mord på ett barn är det ett moraliskt bottennapp som ett samhälle inte kan tillåta. Ett samhälle måste ha staket för vad som är tillåtet och inte tillåtet och ett mord på sovande barn är alltid utanför staketet. Inte i något land på jorden är mord av denna art tillåtet. Inte i något land på jorden utom i det av Sverige erkända så kallade Palestina.

Förra veckan stod den så kallade presidenten för detta fiktiva land Palestina, Mahmoud Abbas, inför generalförsamlingen i FN och inför applåder påstod han att judiska religiösa ledare förgiftar dricksvattnet för 17-åringen och de som lever i hans närhet. När Sverige och Margot Wallström förser 17-åringens politiska ledare med miljardbelopp varje år utan att ställa några kvar på hur pengarna ska användas, och när en del av pengarna kommer att ges till 17-åringens familj som en livslång inkomst i form av pension som en belöning för utfört mord, kan man också förstå hur 17-åringens mamma kan kalla sin son för en hjälte och reflexmässigt skyller handlingen på 13-åringen. Skyller handlingen på 13-åringen! Inte för vad flickan har gjort för utan för det hon är:

Judinna. 

Då inser en normal människa hur lågt det så kallade palestinska ledarskapet har sjunkit. De lever i ett moraliskt träsk som vi i Sverige inte bara accepterar utan aktivt försörjer med ständiga applåder, politiskt erkännande och pengar.
Vi låter palestinierna frodas i sin påtagna offerroll där de alltid fråntas ansvaret för sina handlingar och där de tillåts att reflexmässigt skylla allt på Juden - den hemske Juden, cancersvulsten som fördärvar allt levande och konspirerar att ta över världen.

När vi kallar detta för vad det är - antisemitism - först då ramlar polletten ned - då förstår vi hur FN kan applådera Abbas och stödja att hans hat mot Juden och då förstår vi att han låter judehat fritt får härja inom sitt så kallade land och då kan vi ana det som krävs för att terroristens familj ska belönas för mordet på en oskyldig sovande flicka.

Vi kan ana hur barn och ungdomar skjuter sitt inre äckel av vad som har skett åt sidan och låter en politiskt förklaring om att offret bara var en judisk flicka, få växa. Den andre - de som inte är som vi - de hemska - de andra - ju värre bilder desto bättre.E n judisk flicka som inte är som vi andra människor utan en råtta, en ohyra vars religiösa ledare förgiftar dricksvattnet. Det är den andres fel. Det är en välgärning att utplåna denna 13-åring från jordens yta. En välgärning som är en förutsättning för att fred ska kunna komma till det så kallade Palestina - och världen ser  på och applåderar och Abbas ger dem det som de vill ha - hat.

Världen hatar Juden för att judarna inte tar på sig offerrollen utan protesterar genom att värna livet.

Världen hatar oss för att vi fortsätter att bygga ett samhälle baserat på höga moraliska värden.
Världen hatar 13-åringen och hennes familj för att flickan var en levnadsglad dansande ungdom vars familj hade valt att leva ett liv där just livet värderades högt. De hatar dem för att de skulle ha kunnat vara ett exempel för terroristen och dennes familj, och visat att man kan välja livet före döden, att man kan jobba för samförstånd och inte för polarisering - men då krävs att man accepterar den andre, att man går ur offerrollen och därmed tvingas  att ta ansvar för sina handlingar och att man inte gör livet till svart eller vitt - men detta vill inte Abbas och detta vill inte världen - för då försvinner schablonen om Juden och då blir allt så komplicerat för då måste även 'palestinierna' ta ansvar för sina handlingar - och då slutar pengar att flöda in i Abbas' lilla konstruerade värld.

Världen hatar Israel för att Israel fortsätter att värna livet och man hatar Israel för oavsett hur mycket man hatar oss så fortsätter Israel och judarna att bygga ett samhälle baserat på människans unika värde och livets absoluta värde.

Det är därför utomrättsliga avrättningar - Margot Wallström - inte är tillåtet i Israel, trots att känslan av att vilja slå terroristen sönder och samman och låta honom få leva ett långt liv med svåra smärtor, är det varje människa känner spontant. Men vi har satt upp staket för vad som rätt och för vad som är fel och att vi aldrig accepterar hämnd som metod för att besegra hatet mot oss. Men detta vill inte världen se, för detta passar inte in på schablonen för Juden och därför - Abbas - kommer du att fortsätta att få stöd - inte för att världen bryr sig om dig; du är bara den nickedocka världen tycks behöva för att få legitimitet att hata Juden.

Vi kommer aldrig att glömma dig, Hallel Ariel, som bara blev 13 år - och vi kommer att stödja din familj i deras sorg och vi kommer att tänka på dig när vi värnar livet i våra liv.
Du är hjältinna för oss.

måndag 6 juni 2016

Raoul Wallenberg and his opposite, Margot Wallström

Man is the only being in the universe (as far as we know) with the ability to stand outside of himself; the only creature who can chose not to follow his ego - the only living being with the ability to become like the Creator.
Raoul Wallenberg is the archetype of this and Raoul Wallenberg was Swedish and a diplomat posted in the Swedish national service.

When my son was studying in Chicago he told me that most of his fellow students  knew of Raoul Wallenberg and what he did. Raoul is an honorary citizen of the United States. The knowledge of the reason for this is part of the public view of the United States. When I was out lecturing in the schools in Sweden, on Holocaust awareness among Swedish adolescents, the knowledge about him is remarkably small, not only regarding Raoul himself, but also what he did and what he stands for.

When the Swedish ambassador to the Soviet Union in a direct meeting with the Soviet dictator Joseph Stalin says about Raoul Wallenberg that, it is the Swedish government's view that it believes that Raoul died in a traffic accident on the way to Moscow - then Sweden capitulates to the dictatorship and the dictator Stalin.
As a result Raoul is probably executed in 1947 in Moscow on direct orders from Stalin.
Raoul was abandoned by his employer, the Swedish state.
Raoul was murdered in the name of consensus; political correctness, if you will.

Sweden fails him, betrays him and hereby robs Raoul Wallenberg of hope, as well as many other oppressed human beings - all this in stark contrast to the ideals that Raoul Wallenberg, a Swedish diplomat, stood for.
Raoul, who in 1944, when he was 32 years old, travels to Budapest to try and help the 100 000 Jews who are incarcerated there, awaiting orders for their executions, trapped in the ghetto in Budapest.

Raoul managed to do what nobody else had managed to do in Nazi-occupied Europe. He saved the lives of many Jews who were abandoned by the world - but above all, he gave them hope. He showed them that someone still cared, and cared enough to try what no one else had tried; to rescue them. To save them from certain death. It was with this hope that those who survived built their lives. This hope proved that humanity - or at least not all of it - had not forgotten about them. This hope became the platform for the survivors to stay alive, and then passed on to future generations.

Raoul is the symbol of man's goodness, and what a man can do in the name of humanity and love for his fellow human beings.

Sweden failed him. The government of the country where he was raised and where he lived and called his own, betrayed him and they silenced all criticism, knowingly and wilfully. The government forgot about Raoul. But many others didn’t. His family never did. It went so far that relatives of Raoul who fought for vindication, took their own lives in despair over the betrayal.
It is only 100 years after the birth of Raoul that we now speak openly about this betrayal. When the Swedish government in 2012 apologised for this betrayal by allowing Raoul to be executed by the dictator Josef Stalin, it's not an excuse to be credible if it doesn’t include the following:

I admit that I have done wrong.
I regret what I have done.
I promise to never do it again.
I beg for your forgivness.

When Margot Wallström now embraces Middle East dictatorships and welcomes the Iranian Foreign Minister with open arms to Sweden, she hereby shows that the apology was only words with no content.
Sweden is  once again turning its back on Raoul Wallenberg in the name of consensus, political correctness and to further her own career.

Sweden takes hope away from the oppressed Christians, homosexuals, from the oppressed women around the world and this country hereby abandons them and thereby give dictatorships free reign.
Sweden wants short-term profits and it shows clearly that we do not have a moral platform as the basis of our conduct.
Sweden shows that we, as a nation are still cowardly and submissive.
Sweden has learned nothing from its own history.
Sweden's apology is nothing but crocodile tears - and thus a further betrayal.

Let us never forget Raoul Wallenberg and let us never take away hope from the forgotten, the downtrodden, the neglected and the shunned - let us never budge in the name of consensus and political correctness, and let us never bow down before dictatorships - never mind what they may entice us with.

Margot Wallström - you are not my Foreign Minister.
Margot Wallström - you have so much to learn from Raoul Wallenberg.

söndag 5 juni 2016

Raoul Wallenberg och hans motsats Margot Wallström

En människa är den enda varelsen i världsrymden med förmågan att ställa sig utanför sig själv; den enda varelsen att inte följa sitt ego - den enda varelsen med möjlighet att bli lik Skaparen.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.

När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.

När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.

Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.

Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.

Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.

Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:

Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.

När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.

Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.

Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.

fredag 27 maj 2016

Bära kippa och tallit katan

Sedan ett år så bär jag kippa och tallit katan.
Jag bär kippa därför att jag måste.
Jag bär kippa därför att det är en del av mitt sätt att leva och för att jag vill försöka leva ett bättre liv.
Kippan är ett  hjälpmedel för att allt i livet ska få sina rätta proportioner.

Bärandet av kippa har vuxit fram och enligt halacha (judisk tradition/lag utvecklat från Torah) är det rätt att bära kippa för att påminnas om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Samma funktion har tallit katan - i Torah står det att när vi bär ett klädesplagg med fyra hörn så ska det i hörnen finnas fransar som ska påminna oss om de mitzvot (regler) som styr våra liv och som jag har underställt mig att försöka följa. Det är ett medvetet val som jag har gjort. Det judiska livet är uppbyggt kring de 613 regler Gud har bett oss att följa för att därmed kunna kommunicera med oss 24/7. Dessa regler finns till grund för allting i den judiska världen och är det fundament som har gjort att vi är ett levande folk efter 4000 år. Regler som hjälper oss att manövrera i livets alla möjliga och omöjliga skeenden. Vår matregler ingår här, förhållandet till medmänniskan, våra djur, förhållandet till sexualitet och så vidare.

I Sverige finns endast 15 000 judar. Det är endast en bråkdel som offentligt bär sin kippa och det är endast män som enligt traditionen bär kippa.
Man måste ju känna sig bekväm med ett klädesplagg.
Jag upplever att jag skärper mig och försöker tänka efter och försöker lära mig mer kring det judiska sättet att förhålla sig till livet.
Så till den stora frågan som alla frågar!!
- Hur reagerar omgivningen i den mån de nu reagerar?
Svaret är, att de reagerar.
Det är märkligt, men inte förvånande att ett litet oansenligt tygstycke väcker sådan uppmärksamhet.
Hela världen är fylld av symboler - från kepsar, T-shirts, sjalar, stora och små bilar, klädesplagg och ja, jag vet inte allt - ingen tycks bry sig - men en litet runt tygstycke på huvudet - det reagerar folk på.
Det finns många skäl.

När de första mörkhyade invandrarna kom till Sverige reagerade folk. De reagerade oftast på grund av ren nyfikenhet, då mörk hudfärg var okänt här eller om det var känt var det få som faktiskt hade sett en mörkhyad person. Det fanns naturligtvis fördomar knutna till hudfärgen och det kom ju också fram.
Samma med kippa.
De som bryr sig uttrycker oftast tacksamhet över att någon faktiskt törs bära kippa. Detta säger ju en hel del om klimatet i Sverige idag.

Det har blivit många samtal med präster, pastorer och oftast aktiva inom frikyrkan som känner stor glädje över att se att det finns personer som törs visa sin identitet öppet. De beskriver den kyla som finns inom Svenska kyrkan mot judar som oftast uttrycks i hat mot staten Israel. Många känner sig ensamma och utanför och har svårt att orka stå upp för den judiska staten. Frikyrkligt folk har ofta en positivare grundsyn på judar och Israel men känner sig vilsna i debatten där just hatet mot Israel och därmed mot oss judar, är politiskt korrekt.

Negativa reaktioner då? Ja, det räcker med en galning för att livet ska ta slut och jag har mött flera galningar. De är nästan alltid av utomeuropeiskt ursprung och det är blickar, glåpord och spott. De verkar först vara förvånade över att jag bär min tygbit men känner sig osäkra på hur de ska/borde reagera. Nu är jag ändå 187 cm lång, halvgammal men hyggligt tränad så därför det finns en tröskel för dem att passera.
Vid två tillfällen har jag hotats såpass allvarligt att jag har varit rädd för var det ska sluta. Jag bär därför numera alltid spray för min egen säkerhet.
Så är det med det.

Jag är medveten om att jag utan att mena det är en symbol för både judenheten och Israel och jag är medveten om att jag också bedöms utifrån mitt sätt att vara.
Jag kan dock inte tänka på det.
Jag bär inte kippa för att provocera utan för att jag vill göra det och jag kommer att fortsätta att göra det så länge jag vill.
Jag är samtidigt väl medveten om att toleransen mot oss är mycket liten och jag är tyvärr rädd för att möjligheten att utöva ett traditionellt judiskt liv här i Sverige begränsas alltmer och jag är rädd för att det inom en snar framtid blir omöjligt att öppet visa sin tillhörighet till den judiskt religiösa traditionen.

Jag hoppas att jag har fel och det är upp till er där i majoritetssamhället att våga stå för ett samhälle där tolerans och samarbete är verktygen för att leva tillsammans - och där polarisering och förenklandet av svåra frågor till rätt eller fel inte ska få en större plats.

måndag 9 maj 2016

Landet öster om väst och väster om öst

Landet öster om väst och väster om öst men också landet utanför - men därmed även i centrum.

Kom till Israel för att kolla förutsättningarna för att flytta.
Ibland blir det inte som planerat: Människan planerar och Gud ler.
Hamnade på sjukhus och senare hos sjukgymnast.
Kunskapsnivån är inom sjukvården är som i väst men byråkratin som i öst - but who cares - det första ordet man lär sig är: Savlanut - ta det lugnt - och "gam ze javor" också detta ska passera.
Fick tid att tänka samt att fundera över det faktum att vi - jag och min fru - är här under tre nya judiska helger.
Jom Hashoa (åminnelsedagen för Förintelsen), Jom Hazikaron (åminnelsedagen för de 22 447 stupade) och Jom Ha'atzma'ut (Israels nationaldag). I två tusen år har det judiska folket levt utspridda utan hemland.
Vi har kämpat för att bli accepterade och en del av de nationer vi har bott i.
Periodvis har det verkat som att det har fungerat. Varje generation av judar har dock blivit chockerade och överraskade över att det inte fungerar. På vissa platser under vissa omständighet - ja - men temporärt.
Vi har testat att isolera oss, integrera oss, assimilera oss.
Vi utbildar oss.
Vi blir officerare, tjänstemän, arbetare, läkare.
Vi bygger skolor, sjukhus.
Vi gör allt för att bli accepterade - men det fungerar inte.
Varje generation lär sig detta.
Förintelsen i Europa är det slutgiltiga beviset på detta.
Alla judar gasades ihjäl oavsett strategier - vi vet nu att det är en chimär att tro något annat än att vi får leva i världen enbart på godtycke av majoritetssamhällets inställning - vad vi tycker är irrelevant.
Det gör ont att förstå det - mycket ont.
Jag är en oerhört privilegierad jude för jag lever i en generation judar som får uppleva lösningen på detta - staten Israel - judarnas egna land - mycket litet men ändå vårt.
En nagel i ögat som irriterar många.
Varför?
I två tusen år har längtan om ett eget land varit en dröm - en hägring - det är det inte nu längre.
Detta land är uppbyggt av de till synes underkastade, förlorarna, de undergivna, de utskrattade, de hånade. 
Men allt är inte som det synes vara. Landet byggdes av de överlevande från Förintelsen, de utslängda från arabvärlden och de etiopiska isolerade judarna - och nu skrattar ingen längre.
Vi tar vår plats på scenen och detta fixar inte västvärlden och i synnerhet inte arabvärlden.
Judar ska inte sticka upp.
Judar ska man möjligtvis tycka synd om, klappa på huvudet - judar ska man hata och slå ihjäl och sedan klappa på huvudet igen.
Israel säger, sorry, gilla läget - 
men världen gillar inte läget.
Därför gråter vi och hedrar de 22 447 som har dött för vår frihet och därför firar vi dagen efter detta, vår frihet - för så har vi alltid gjort.
Vi protesterar genom att prioritera livet men vi är beredda att dö för vår Gud och nu också för vårt land.
Detta måste var och en av oss hela tiden bli påminda om eftersom de tankemönster som lett till handling mot oss är mer tydliga än någonsin och önskan om att - Gud förbjude - förinta oss, fortfarande lever i allra högsta grad.
Vi vet detta och vi vet också att ingen kommer till vår hjälp när den behövs - vi måste göra jobbet själva - och vi gör jobbet och kommer att göra jobbet - det påminns vi om denna vecka och detta måste vi påminnas om varje dag.
Slappnar vi av för ett ögonblick så kommer historien att upprepas.
Det är endast verkligheten som har överträffat vår paranoja av att vara utsatta.
Landet som ligger öster om väst men som ligger väster om öst och som därmed ligger i centrum för all uppmärksamhet - landet som till ytan inte större än Jokkmokks kommun - men som i nyhetsflödet verkar vara en gigantisk nation - och det är vi, enbart för att vi finns.
Judarna tar sin plats och överger den aldrig - det är det vi påminns om denna vecka - för något alternativ finns det inte.