torsdag 5 oktober 2017

Defeating the hatred - observing Yom Kippur with our hometown

And so that day came, the one day that we Gothenburg Jews never thought would come, ever again. We stood there together at the Yom Kippur service and asked our Creator for forgiveness for our wrongdoings against him and against each other. We stood there and for a short while we were able to sense what happened all those years ago and it seemed eerily and terrifyingly familiar somehow.
We stood there together; we who had been friendly and caring towards each other, we who had helped each other, we who had been angry with each other, we who supported each other but also those of us who had been jealous and uncaring, angry and deceitful – in short, human.
We stood there; we who believe that culture is the basis of Jewish life and those of us who see a deeper religiosity as the most important thing in the lives of the Jewish people.
We stood there as sometimes people do in general, you know, with our strong and our weak sides, being like people are in general.

We stood there and we were wondering how to make next year a better year in relation to each other, towards God and to ourselves. In short to be better as human beings, as persons and as a people.
We stood there, a few hundred Jews from Gothenburg and the vicinity.
And two blocks away, the Nazis were marching.
For a moment we trembled as we were reminded of what happened in Europe 75 years ago, as if we could remember it, as if we were there – even though most of us weren’t even born at the time. But some of us were. And some of us did remember what it was actually like. Was it fair to have them go through this, yet again? To be reminded of what they hoped and believed would never happen again? There it was, the sound of marching feet, of marching Nazis, in our hometown. In Sweden, in 2017.
And yes, we did remember. All of us. Even those who didn’t, could actually remember.
When 75 years ago, the highly assimilated Western European Jews mostly saw their Jewishness as a picturesque but not very important detail of their identity.
When 75 years ago, the Western European Jews were as tradition goes, highly educated and had also been soldiers and officers and fought together during the First World War.
When 75 years ago, the Western European Jews looked down their noses ever so slightly at the Eastern European Jews, who were regarded as relics from ancient times.
When 75 years ago, the Eastern European Jews lived in their shtetls and wore caftans, side locks and spoke Yiddish – and looked at the Western European Jews, shaking their heads in sorrow over those who had left the road of the covenant.
When 75 years ago, the Eastern European Jews could not understand the Jews who spoke German or French, and they did not understand the Jews who saw their Jewishness as a piquant and not very significant detail of their identities. Who were mostly completely assimilated; more French than the French and more German than the Germans.
Then 75 years ago, they met naked in the gas chambers of Auschwitz/Birkenau and the other death camps and they finally looked at each other – really looked at each other – and realised that Abraham’s covenant was what now would seal their fate.
Then, 75 years ago, before the gas was released, and they died screaming in agony, clawing at the floor and the walls, they realised that their view of themselves did not determine their fate or the way their killers regarded them. To them, they were all vermin. And vermin you exterminate.
Then, 75 years ago, they finally realised that their fate were determined by what they were and not in any way by what they had done.
Then, 75 years ago, they disappeared together in the smoke from the crematories.
Then, 75 years ago, no pity or solidarity was shown towards us, against the hateful forces that would ultimately destroy Europe; the Nazis were left to carry out their murderous plans to rid the world of the Jewish people. They met little opposition, the Nazis, those who build their existence on evil and constantly fuel the hatred they feel for us, there in the synagogue, by their misguided belief that we somehow are to blame for all the ills is this world. Either we are too rich, or too poor, too foolish or too smart, too powerful or not powerful enough, too wicked or too kind. And never quite human.
It was last Saturday, at Yom Kippur, when all of you Gothenburg inhabitants showered us with love in a heartfelt and overwhelming display of solidarity with us.
It was last Saturday, on Yom Kippur, when we saw when we arrived at the synagogue for the service, that you had sent hundreds of letters of love and support, all on display for everyone to see in the assembly house.
It was on Saturday, on Yom Kippur, when the amount of emails that had arrived, we were told were too many to count, and it was on Yom Kippur, and the day before hearts were drawn on the sidewalk outside our synagogue and assembly house, and it was on Yom Kippur an unknown woman presented us with 200 roses as a sign of love and solidarity.
It was last Saturday on Yom Kippur, men and women in police uniforms, together with thousands of gothenburgers as well as many other Swedes, and foreigners too, showed the Nazis and their leftist counter demonstrators who had arrived in order to seek confrontation (in spite of them not being too overtly fond of us either) – that we were all united against their manifestation of hate.
It was the day before Yom Kippur our community chairman, along with other representatives of the Jewish community, spoke before a cheering crowd of at least 2000 people, and talked about dialogue instead of polarisation as well as understanding and acceptance instead of hatred.
And now, after yet again reliving the sensation of what our parents, grandparents and great grandparents experienced and many of them died as a result of, we could regain the positions in our lives and the air was filled with determination – that what happened 75 years ago will never ever happen again.
We Jews have taken back our place on the stage and also in history – and there we will remain, no matter what happens, what we think of each other and what others think of us.
When the blowing of the ram’s horn sounded, that proclaims that the Creator is giving us another chance to improve and to improve our lives as well as the lives of others’ in the year to come, we had the feeling that next year will be a year of renewed friendship and yes, love, between all of us human beings, in our everyday life as well as when we come together, here in our hometown, Gothenburg.

söndag 1 oktober 2017

Hatet som besegrades - vi som firade Jom Kippur och alla ni andra

Så hände det som vi Göteborgs judar aldrig trodde skulle hända. Vi stod där tillsammans på Jom Kippur och bad vår Skapare om förlåtelse för de fel vi har begått mot honom och mot varandra. Vi stod där och fick för en kort stund förnimma det som hände då, för 75 år sedan.
Vi stod där. Vi som har varit vänliga mot varandra. Vi som hjälpt varandra. Vi som har varit elaka mot varandra. Vi som stöttat varandra men också vi som varit avundsjuka.
Vi stod där. Vi som anser att kultur är basen för det judiska och vi, som ser fördjupad religiositet som det viktiga i ett judiskt liv.
Vi stod där som människor i allmänhet med våra starka och svaga sidor.
Vi stod där och vi funderade på hur vi ska kunna göra nästa år till ett bättre år i relationen till varandra.
Vi stod där, några hundra judar från Göteborg med omnejd.
Två kvarter bort marscherade nazisterna.

För en liten stund darrade vi när vi påmindes om det som skedde i Europa för 75 år sedan.
Då, för 75 år sedan, när de i hög grad assimilerade västeuropeiska judarna mestadels såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sin identitet.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna var högutbildade och hade varit officerare i sina respektive krigsmakter under första världskriget.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna såg på de östeuropeiska judarna som en relik och en kvarleva från gamla tider.
Då, för 75 år sedan, när de östeuropeiska judarna bodde i sina shtetls och bar kaftaner, hårlockar och talade jiddish - och som tittade på de västeuropeiska judarna och skakade på sina huvuden åt de som hade lämnat förbundets väg.

Då, för 75 år sedan, förstod de östeuropeiska judarna sig inte på de judar som talade tyska eller franska och de förstod sig inte på de judar som såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sina liv.
Då, för 75 år sedan, möttes de nakna i gaskamrarna i Auschwitz/Birkenau och de tittande på varandra och insåg att Abrahams förbundstecken var en del av det som avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, innan gasen släpptes ned, insåg de att deras syn på sig själva inte avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, förstod de till sist att deras öden avgjordes av vad de var och inte vad de hade gjort.
Då, för 75 år sedan, försvann de tillsammans i röken från krematorierna.

Då, för 75 år sedan, visades ingen solidaritet med oss och mot de hatiska krafterna som förgjorde Europa. Nazisterna, de som bygger sin tillvaro på hatet de känner för oss därinne.

Det var i lördags, på Jom Kippur, som ni alla visade översvallande solidaritet med oss.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som vi såg att ni hade skickat hundratals brev som satts upp för allas beskådande inne i församlingshuset.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som mängden mejl som kommit var oräkneliga och det var då, på Jom Kippur, som det fanns hjärtan ritade på marken utanför vår synagoga och det var då, på Jom Kippur som en okänd kvinna överlämnade 200 rosor som tecken på solidaritet.
Det var i lördags på Jom Kippur som män och kvinnor i polisuniform tillsammans med tusentals göteborgare och tillresta övriga svenskar, visade nazisterna att vi alla står enade mot deras hat.

Det var dagen före Jom Kippur som vår församlingsledare tillsammans med andra företrädare för oss judar, talade inför 2000 jublande människor om dialog istället för polarisering och om förståelse istället för hat.
När förnimmelsen av vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar genomlevt och dött för, kunde vi återta våra positioner i våra liv och luften var fylld av beslutsamhet över att det som hände då, för 75 år sedan, aldrig någonsin kommer att hända igen.

Vi judar har återtagit vår plats på scenen och där stannar vi oavsett vad som händer och vad vi tycker om varandra.
När blåsandet i vädurshornet förkunnade att Skaparen givit oss chansen att förbättra oss och höja våra liv till nya höjder under det kommande året, bar vi med oss känslan av att nästa år kommer att bli ett år av förnyad gemenskap mellan alla oss människor, där i vår vardag, där i vår gemensamma hemstad, Göteborg.

onsdag 20 september 2017

Nazis marching in my hometown - during Yom Kippur

I live in Göteborg (Gothenburg) in Sweden.
I am a Jew, living a traditional Jewish life, and I am the son of Auschwitz/Birkenau survivor. I have devoted much of my adult life to lecturing about the Holocaust and its consequences. In the beginning, my mother and I were doing this together but after her passing, I continued on my own. What we warned our audiences of and talked about will now take place in my hometown.

On September 30, the Nazi organisation NMR, ”the Nordic Resistance Movement”, will ”demonstrate” (read: march) in central Göteborg. On their website they call for "national uprising” and they are counting on gathering at least 1000 participants.

On September 30th, we Jews celebrate Yom Kippur.

”The day will come when those who took their lives, now too, are trying to deny them their deaths.”

NMR claims openly and without hesitation that we Jews are the cause of all evil and that they wish to implement Hitler's final solution, that is the mass murder of us Jews.
That left-wing groups come to Göteborg simultaneously to seek confrontation and stop the Nazis by means of violence is not ruled out. There may be a lot of violence in central Göteborg.
The Nazi demonstration/march will pass about 100 meters from our synagogue, a synagogue where we Jews will come and go throughout this our holiest day of the year.
”The day will come when those who killed them, now too, are trying to deny them their deaths.”, the former leader of the Swedish People's Party Per Ahlmark, once wrote about the Holocaust.

"The Holocaust never happened"

"The Holocaust never happened,” say the Nazis, ”but it is a pity that Hitler did not finish the job.”
This is the point to which we have now arrived. The above views is now being disseminated on streets and squares on a daily basis and on our holiest day, The Day of Atonement, in my city.
I live in Göteborg. As the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau, I have chosen to live a traditional Jewish life, and during a large part of my adult life I have lectured about the Holocaust and its consequences - and now I and my fellow Jews here in Göteborg are faced with the reality which I, and my mother when she was still alive, lectured about and said must not happen again. But now it is happening again.
How are we to respond to the evil shown to us and our unimaginably naive police force that have given the Nazis demonstration permit on this day? And, in addition, the NRM also arranged an unauthorised demonstration just the other day where there they consistently ignored the police, who did nothing.

Yom Kippur

For those who do not know what Yom Kippur means, I'll quickly tell you this: From the Jewish New Year, Rosh Hashana, it's 10 days to Yom Kippur. These 10 days are a time of reflection and reconciliation with the mistakes committed during the previous year. Our goal is to become better people in the coming year. We should contact people we have wronged and try to mend our ways and correct the mistakes we have made. Everything leads up to Yom Kippur, when we finally ask the Creator for reconciliation and forgiveness for our mistakes against the Creator himself. Most of us fast for a night and a day in order to focus on the reconciliation with the Creator, but also in order to gain increased awareness of our dependence on daily food and drink as well as other basic living conditions. At Yom Kippur we stand alone but in group before the Creator. At the end of the day a Shofar, a horn, is blown, as a symbol of forgiveness and the opportunity to begin living a life of higher morality than the past year.

The Nazis are marching in my hometown during Yom Kippur

That the Nazis have chosen this day is no coincidence. The Nazis especially enjoyed violating Jews on this day and days like this, before and during the war.
"Do not believe that your prayers and the pursuit of high morals have any chance against our power and our ability to do what we want with you." - This is the message that the Nazis and those who hate us want to convey.

In 1973, the Jewish state of Israel was attacked on Yom Kippur, in an attempt to complete the Holocaust through the extinction of the Jewish state. Israel managed to win the war, but it was very tough fighting with great losses in human life.

We have, of course, tried to put an end to the demonstration, and we are astonished at the weakness of the Swedish police against an organisation that has the extermination of us Jews, on their agenda. Hence, an undemocratic organisation like this utilises the open and democratic system for its own very undemocratic purposes.

The survivors' way of dealing with evil

We also respond by highlighting the survivors' ways of responding to the evil.
I have worked in a Jewish retirement home as a nurse and I know that the now aged survivors are tormented every night with anxiety and flashbacks; they relive the war. However, they still get up every morning and go through their morning routines and live their lives in a dignified manner and by that they show us an attitude that we who were born after the Holocaust must adhere to - because it is our duty to do so.

Despite the hell in Auschwitz/Birkenau, the survivors chose to hold on to the Jewish way of protesting. They chose to try to sanctify life. They tried to rebuild their lives with the help of the basic moral standards we have always chosen to live after, and with God’s help.

They chose life before death.

They chose life before death.
They chose to show that our morality and faith in the inviolability of life are stronger than death.
They showed us that the Jewish way of life also defeated and still defeats the Nazis.
They showed us the attitude we now must show, and one that we have an absolute duty to follow.

That is what we are now facing here in Gothenburg.

We will show everyone that we still pray to God on the Day of Atonement and that we will not let the madmen and their evil ways win.
We are asking for a better year, that we will be better people and we show each other and everyone else that we never let anyone trample on us ever again.

We have an obligation to honour all the Jews who, despite persecution and death, have inherited the greatest gift - life - in which our faith in the individuals gain over death.
That's what we're going to show all those who think they can walk all over us again.

Through the State of Israel and through our way of living we are taking back our place on the stage and there we will stay, no matter what happens. Because no alternative exists.

tisdag 19 september 2017

Nazisterna marscherar i min hemstad under Yom Kippur

Jag bor i Göteborg.
Jag är jude och lever ett traditionellt judiskt liv och jag är son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau Jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att föreläsa om Förintelsen och dess konsekvenser. I början var jag och mamma ute tillsammans men efter hennes bortgång har jag gjort det på egen hand. Det vi varnade för och talade om kommer nu att äga rum i min hemstad.

Den 30 september kommer den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen att demonstrera i centrala Göteborg. På sin hemsida uppmanar de till ”nationell resning” och de räknar med att samla 1000 deltagare.
Den 30 september firar vi judar Yom Kippur.

”Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem”
NMR menar öppet och utan omsvep att vi judar är orsaken till allt ont och de önskar genomföra hitlertysklands slutgiltiga lösning, det vill säga massmord på oss judar.
Att vänsterextrema grupper kommer till Göteborg enkom för att söka konfrontation och stoppa nazisterna med våld är inte uteslutet. Det kan bli våldsamheter i centrala Göteborg.
Nazidemonstrationen kommer att passera cirka 100 meter från vår synagoga, en synagoga där vi judar kommer och går under hela denna vår heligaste dag på året.
- Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem, skrev en gång den dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark om Förintelsen.

”Förintelsen har inte ägt rum”
"Förintelsen har inte ägt rum", säger nazisterna, "men det är synd att Hitler inte slutförde arbetet."
Dit har vi nu kommit. Ovan sagda åsikter får nu spridas på gator och torg på vår heligaste dag, Försoningsdagen, i min stad.
Jag bor i  Göteborg. Som son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau har jag valt att leva ett traditionellt judiskt liv och har under en stor del av mitt vuxna liv har föreläst om Förintelsen och dess konsekvenser - och nu ställs jag och övriga judar i Göteborg inför den verklighet som jag, och min mamma när hon levde, har föreläst om och sagt inte får hända igen. Men nu händer det igen. 
Hur ska vi bemöta den ondska som visas mot oss och vår ofattbart naiv polis som har gett nazisterna demonstrationstillstånd på just denna dag? Och som dessutom ordnade med en otillåten demonstration dessförinnan där de konsekvent ignorerade polisen, som inte gjorde något.

Yom Kippur
För dem som inte vet vad Yom Kippur betyder ska jag snabbt berätta: Från nyårsdagen, Rosh Hashana, är det 10 dagar till Yom Kippur. Dessa 10 dagar är en tid för eftertanke och försoning med de fel man har begått under föregående år. Vår strävan är att vi det kommande året ska leva som bättre människor. Vi tar kontakt med människor som vi har brustit gentemot och försöker reda ut och korrigera de fel vi gjort. Allt leder fram till Yom Kippur då vi slutligen ska be Skaparen om försoning och förlåtelse för våra felsteg mot Skaparen. De flesta av oss fastar i ett dygn för att fokusera på försoning med Skaparen men också för att få ett ökat medvetande om vårt beroende av daglig tillförsel av mat, dryck och andra basala livsvillkor. På Yom Kippur står vi ensamma men i grupp inför Skaparen. Dygnet avslutas med att man blåser i ett vädurshorn, som en symbol för förlåtelse och möjligheten att börja att leva ett liv med högre moral än året som har gått.

Nazisterna ska demonstrera i min hemstad under Yom Kippur
Att nazisterna har vald just denna dag är inte en slump. Nazisterna njöt under kriget speciellt av att kränka oss judar just på denna dag.
"Tro inte att era böner och er strävan efter hög moral har en chans mot vår makt och vår förmåga att göra vad vi vill med er.” - Det är budskapet som nazisterna och de som hatar oss vill förmedla.
1973 anfölls den judiska staten Israel just på Yom Kippur, i ett försök att slutföra Förintelsen genom utplånandet av den judiska staten. Israel lyckades vinna kriget men det var mycket hårda strider med stora förluster i människoliv.
Vi har givetvis försökt att få stopp på demonstrationen och vi är förbluffade över den svenska polisens slapphet mot en organisation som har utrotande av oss judar på sin agenda. En allt igenom odemokratisk organisation som här utnyttjar det demokratiska systemet för sina egna odemokratiska syften.

De överlevandes sätt att bemöta ondskan
Vi reagerar också genom att lyfta fram de överlevandes sätt att bemöta ondskan.
Jag har jobbat på ett judiskt äldreboende som sjuksköterska och jag vet att de nu åldrade överlevande plågas varje natt av ångest och flashbacks; de återupplever kriget. De går dock trots detta upp varje morgon och gör sina morgonrutiner och lever sina dagar på ett värdigt sätt och visar oss ett förhållningssätt som vi, som föddes efter Förintelsen måste följa - för det är vår plikt.
Trots helvetet i Auschwitz/Birkenau valde de överlevande hålla fast vid det judiska sättet att protestera. De valde att försöka helga livet. De försökte att återuppbygga sina liv på den grundläggande moral vi alltid har upprättat oss själva, och Gud, med.

De valde livet före döden.
De valde livet före döden.
De valde att visa att vår moral och tro på livets okränkbarhet är starkare än döden.
De visade oss att det judiska sättet att leva besegrar även nazisterna.
De visade oss på den hållning vi måste uppvisa, som vi har har en absolut skyldighet att följa.
Det är det vi nu står inför här i Göteborg.

Vi ska visa alla att vi ber Gud om upprättelse på Försoningsdagen och att vi inte låter galningarna och deras ondska vinna över oss.
Vi ber om ett bättre år och vi visar varandra och alla andra att vi aldrig låter någon trampa på oss.
Vi har en skyldighet att hedra alla de judar som trots förföljelse och död har fört arvet vidare om ett liv där vår tro på individen vinner över döden.
Det är det vi ska visa alla de som tror att de kan trampa på oss igen.
Vi har genom staten Israel och via vårt sätt att leva återtagit vår plats på scenen och där stannar vi, vad som än händer, eftersom något alternativ inte existerar.

lördag 9 september 2017

Muslimen som hjälpte judar och judarna som hjälpte en muslim

Jag arbetade flera år som sjuksköterska på olika flyktingförläggningar i Sverige  under Balkankriget. Kriget var ett förfärligt inbördeskrig där etnisk eller religiös tillhörighet blev avgörande för liv eller död. Människor som levt som goda grannar utan att fundera över religion eller etniskt tillhörighet blev plötsligt dödsfiender och övergreppen var fruktansvärda.

Jag, som jude, mötte än en gång människor som tvingades fly för vad de var, inte för vad de hade gjort.
Jag fick höra otaliga historier om förfärliga övergrepp. Jag mötte en fyraårig flicka som  visade hur man slet kläderna av hennes mamma. Det är först nu jag orkar närma mig de människor jag mötte. Jag har hundratals berättelser nedskrivna eller bevarade långt in i min själ.

Kanske det nu är dags att berätta - om inte för annat än för att jag ska kunna befria mig från dess påverkan på min själ och för att lyfta fram offren för mänsklig ondska - men också oss som jobbade för att se dem och bekräfta dem.
När jag berättade min egen familjs historia, om min mamma som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau fick jag kontakt med flyktingarna. Ja, de var flyktingar och det var hela familjer som jag mötte och alla var extremt traumatiserade. ALLA. Många berättade för mig och jag lyssnade. De berättade för mig eftersom att de upplevde att jag förstod. De upprättade mig och lärde mig att min familjs historia upprättade andra människor på en djupt existentiell nivå.

Denna berättelse sticker ut. Jag är väldigt ledsen över att jag inte har mannens namn kvar, för jag vill veta hur det gick för honom och hans familj. Innehållet i hans historia sticker också ut på flera andra sätt. En muslim som hjälper judar och judar som hjälper en muslim. De delar liknande öden och detta visar också vad som måste prioriteras i livet. Mänsklig kontakt, minnet av nära och kära och behovet av att sättas in i ett sammanhang bortom det som som betecknas som lycka i vårt sekulariserade samhälle - pengar  och makt. Det visar också på hur respekt för varandra kan överbrygga schabloner och demonisering av Den Andre - den som alltför ofta anses vara orsaken till all ondska.

En bosnisk man berättar följande för mig

Ett av mina första minnen i mitt liv härrör från den tiden då jag var fyra år gammal, vilket var i slutskedet av andra världskriget. Jag är född, och har bott hela mitt liv, i Bosnien. Det jag minns tydligaste var att man spikade igen fönstren på vårt hus med brädor. Anledningen var att jag inte skulle kunna se det som hände mot en vägg 50 meter bort från huset. Nu var brädorna inte helt täta utan hade springor emellan och nyfiken som jag var kikade jag igenom dessa springor. Vad jag såg var hur man avrättade människor, främst judar. Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare och jag har inte trott att dessa händelser egentligen haft någon betydelse för mig tidigare men nu har jag mardrömmar om denna händelse som nu ligger 50 år bakåt i tiden. När jag tänker närmare på saken så kanske den värme jag känt gentemot judar härrör från denna händelse. Jag är inte helt säker men låt mig förklara varför jag har mardrömmar. 

Jag kommer från en stad där det fram tills alldeles nyligen bodde cirka 50 000 invånare. Jag levde där och lyckades bygga upp en rörelse som gjorde mig både rik och inflytelserik. Jag ägde bland annat fyra restauranger, hade flera bilar och bland mina gäster fanns både kända, okända och ökända människor. Hit kom bland annat Radovan Karachi som jobbade som psykiater och psykoterapeut på ett sjukhus inte långt från vår stad. Det är samme man som sedan blev serbernas ledare och nu är eftersökt som krigsförbrytare och krigstribunalen i Haag. 

Jag ägde också två stora hus i staden. Ett av husen köpte jag på 1970-talet och det visade sig att en tidigare ägare varit en förmögen judisk familj. De hade blivit deporterade och en del av familjen avrättade. Kanske i Auschwitz, kanske framför muren intill vårt hus. 

När jag renoverade huset några år senare hittade jag ett blyklätt skrin och inuti skrinet fanns en förmögenhet i guld i form av armband och andra smycken. Förutom detta fanns även en del familjefotografier. Jag förstod att detta måste vara den deporterade judiska familjens ägodelar. 

Jag bestämde mig för att leta reda på ättlingar till familjen, om sådana fanns, och för att göra historien kort lyckades jag spåra några familjemedlemmar till Israel. Jag skrev till dem och berättade om fyndet och att jag ville lämna över skrinet och dess innehåll och efter ett tag kom de på besök till mig. Det blev en gripande scen men det som förvånade mig då var att det var fotografierna och inte guldet som de blev allra gladast över. De fann också glädje i att få se huset familjen hade bott i och att finna sina rötter. 

1988 besökte barnbarnen till familjen som bott i huset oss, och de var lika rörda de över att få se huset där deras familj en gång hade bott. Det fanns naturligtvis vid denna tid ingen som hade kunnat tro att det skulle bli krig igen. Spänningarna ökade dock i trakten och den synagoga som fanns i vår stad hade ett vacker tak av koppar som alla i staden var stolta över. Nu hade dock några serbiska fascister beslutat sig för att ta ner taket och sälja det som skrot. Jag vägrade acceptera detta och tog därför pengar ur egen ficka och lät ta ner taket och transportera det till Sarajevo, där jag hade vänner, och där monterades taket upp på en synagoga. 

Under kriget som sedan följde besköt serberna systematiskt kulturföremål för att knäcka befolkningen psykiskt och för att utradera vår etniska tillhörighet. I Sarajevo under belägringen betydde detta att begravningsplatser, minareter och synagogor var förstahandsmål. Synagogan med koppartaket missade de dock, så denna står kvar. 

Utanför vår stad fanns alla de beryktade koncentrationslägren där vi muslimer slaktades och blev våldtagna medan världen bara såg på och inte gjorde något. Av stadens 50 000 invånare är idag 25 000 döda. Jag vill inte tala om det man gjorde mot mig men så mycket kan jag säga att man skenavrättade mig tre gånger. Man sa alltså till mig att jag nu skulle dö, men sedan ångrade man sig. Dessa skenavrättningar tog plats inför mina söner och min hustru. 

Hur jag tog mig ut ur helvetet är en historia för sig, men nu, 1994, lever jag som flykting här i Sverige. Allt har tagits ifrån mig, enbart beroende på min etniska tillhörighet - och då ska du veta att detta fram till nu egentligen inte har varit något viktigt för mig.  

Mina hus ligger i serbkontrollerat område, så jag lär aldrig få tillbaka dem. Jag kunde aldrig drömma om att man för andra gången skulle gripa ägarna till huset vid bodde i, denna gång mig och min familj, och kränka oss, deportera oss och döda oss, men så är det. 

Åter igen dödas människor på grund av sitt ursprung, än en gång sker detta i Europa och även denna gång ser världen på när ett folk slaktas. Jag kan leva med att mina världsliga tillhörigheter är fråntagna mig men jag saknar familjens fotografier och nu förstår jag varför mina judiska vänner grät över dessa. 

Jag har beslutat mig för att skriva till dem och berätta om vad som hänt mig och min familj och att jag nu lever som flykting utan ett eget land, här i Sverige.

I en artikel ifrån 1946 i en av de största tidningarna i Sverige, Svenska Dagbladet, intervjuas min mamma. Hon beskriver den ångest och de mardrömmar som plågar henne, hon söker efter sina småsyskon bland folk hon ser på gatorna och det faktum att hon inte ens har några foton på de familjemedlemmar som mördats gör henne förtvivlad.
En cirkel är sluten och jag påminns om hur viktigt minnet är för vår identitet och vår skyldighet att aldrig glömma offren för mänsklig ondska.

Jag har så många gånger tänkt på denne bosniske man och undrat vad som hände sedan.
Kom han tillbaks till Sarajevo?
Flyttade han till Israel?
Finns det någon som vet?

onsdag 2 augusti 2017

Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau - jag är inte "grisars och apors avkomma"!

Förra året reste jag till Malmö ifrån Göteborg med tåg.
När jag närmade mig Skåne satte sig plötsligt en man med arabiskt utseende mitt emot mig. Han satte händerna i sidorna och spände ögonen i mig - och samtalade högt med sitt resesällskap några rader bort på arabiska och sa sedan på perfekt svenska: Jag hatar judar. Han fortsatte stirra utmanade och hatiskt på mig. Han ringde någon och meddelade att han hade en jude och Israelvän mitt emot sig - en sådan där mördar palestinska kvinnor och barn.

Jag är 187 lång och kraftig för min ålder - 65 år - och jag kan försvara mig - och jag tog mig ur situationen. Denne arabiske man hade sett min Magen David (Davidsstjärna) som jag bär i en kedja runt halsen.

Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Jag har föreläst i 30 år - i början med min mamma och efter hennes bortgång på egen hand. Jag har besökt skolor, kyrkor, försvarsmakten, Migrationsverket och mitt budskap är: Hat leder alltid till hat och det är vår skyldighet att agera och skydda vårt öppna samhälle mot polarisering och radikalisering.

Under senare år har antisemitismen ökat. Antisemitism angriper mig för den jag är inte för vad jag har gjort. Antisemitism är vedervärdig i vilka former den än visar sig och den får aldrig bortförklaras eller förminskas.

Jag har sett filmerna ifrån demonstrationerna i Helsingborg där öppen och vidrig antisemitism nu skriks ut öppet och naket. Den är inte ens förklädd i politiska termer.

Snus är snus även i gyllene dosor och antisemitism är alltid antisemitism även när bortförklaringar och försökt till efterkonstruktion görs.

Jag tänker på fredspristagaren Elie Wiesels ord: Motsats till kärlek är inte hat, motsatsen till kärlek är likgiltighet.

Det är hög tid för svenska media att våga skilja ut antisemitismen och med kraft motarbeta den.
Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau - jag är inte "grisars och apors avkomma"!

Hade det varit nazister som hade kallat mig ovanstående hade media reagerat med avsky och man hade fördömt dessa handlingar och skanderanden. Men inte här, när en annan grupp gör det. Varför?

Vi måste tillsammans sätta stopp för hatet nu. Jag är rädd för nästa steg om inte fötterna sätts ned.
Ni i media måste ta ert ansvar.


Stefan Lindmark


onsdag 17 maj 2017

Indifference and Polarisation - Prerequisites for the Holocaust of Man

I am the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau. I have promised my now dead mother, to continue to tell the true story (hers and mine) of what happened to our family and thus make my contribution to the world so that we never forget and that hopefully we can try to learn about the consequences of these mass murders and to try to prevent it from happening again.

What was the Holocaust?

The Holocaust was the state-controlled systematic mass murder of Europe's Jewry, planned and implemented by Nazi Germany and its collaborators between 1933 and 1945.
Jews were the primary goal - because Jews were considered the only active enemy of Truth - and as such they prevented the liberation of humanity.

Look, the Jew is like a cancer that spreads through the body of society - the Jew is predisposed for destruction of mankind etc etc. And when indoctrinated in this way of thinking it was not that problematic that Jews disappeared - and 6 million of them were murdered, of which 1.5 million were children. Europe changed and it will never be the same again.

The others executed who were considered to be of low racial biological value were regarded as passive free loaders of society's resources - many of them were affected by the violence - Roma, political dissidents and people with mental or physical disabilities were executed. Furthermore, millions of Soviet prisoners disappeared, Jehovah's Witnesses and gay men disappeared in the society of racial biosynthesis and executed or worked to death.

It always begins with the Jews but it never ends with the Jews.

Over the last two years I have worked at a Jewish retirement home on the Swedish west coast. Here around 15 - now between the ages of 85 and 102 years old - live the remaining Jews who spent their youth in the extermination camps, the industrially established death mills in Europe.

These 15 Jews are among the few remaining survivors of the Holocaust, but they are also survivalists in the true essence if the word. They are the strongest of us all - those who lost not only the lives they once lived, but their families and also their faith in humanity.

Ester says to me; - Stefan, do you see the bump that sticks out on the elbow here? And she slowly pulls at the sleeve on her thin 91-year-old arm. Do you see? There’s nothing like it on my other arm. See, there is a bone growth there.

I waited.

"He shot…” she said, suddenly starting to cry where she sat on the edge of her bed in her small apartment. Her voice barely carried. - The German, a 20-year-old boy, she continued - he went around there with his gun and shot Polish Jews. Because he felt like it. He hated us the most, the Polish Jews. I was 15 - or was I 16? - there in the camp, I can’t remember. He came up to me waving his gun and I knew I was going to die. I thought it might just hurt a little bit and then it would all go black, you understand? But he turned the gun around instead and hit me with it and I held up my arm, like this, to protect my face, you understand? And then the bone broke, right here at the bump. The other prisoners took care of me and made a sling and the arm was probably three times as big it was so swollen, you understand? And then I had to pretend to work and you know, at the roll calls ... - oh, I prayed to God every day and he heard me, you understand? He heard me, she said, crying. How bad it was, how it hurt, day and night, she shook and whimpered and every pore in her skin seemed to open.

- What's up, I thought - what's happening? And it seemed the whole world stopped and held its breath.

She continued, "Lord my God, I thought, give me strength, and you know I was six years in the camps. I was 14 years old when they took me and 20 when I finally was set free, she said, and the tears kept running down her wrinkly cheeks, - you understand?

- You are a nurse, Stefan, can you see here in the white of your eyes if you are alive? She said, pulling down her lower eyelid. You know the Americans who walked around there in Bergen-Belsen among the piles of dead bodies, they pulled down the lower eyelids on the eyes on the corpses. To see if they might still be alive. So did they did with me, you understand? And they saw that I was alive, there on the pile of bodies, you understand?

Before we got to Bergen-Belsen we went for six days and for six nights without water and food. It was in the winter. We took snow in our mouths to get some fluid in us, you understand. Oh, how we suffered. No sleep, no food or liquid and no clothes, just thin dirty rags, you understand. We padded our feet with paper and string so as to avoid frost bite, you understand. In the end I had no strength left in me, I lay down to die, but my friends lifted me up and dragged me until the legs could carry me again, you understand - they were dragging me. We heard shots all the time and then we knew that now there was another one of the prisoners who had fallen, you understand, the Germans walked last to get the stragglers and they shot everyone who fell or did not hurry up enough, she said while the tears ran. I prayed to God all the time and he heard me, you understand, he was listening to me. 29 kilo I weighed when I came to Sweden in May 1945 and it took a year before I could walk again. I dared not go to Palestine, you understand. I dared not leave Sweden, you understand.

"Imagine when the message reached me that no one knew what had happened to my mother and father or my siblings," she said, and her small body writhed with anxiety - I knew their strength ran out. We had promised we would find each other after the war was over, she said, - do you understand how that felt after six years as a child and a teenager in hell?

- If I've told anyone? Only my husband, before he died, you understand? I wanted a Jewish man and God sent a Jewish man to me and I told him, but otherwise not. I kept kosher and I kept all the Pesach dishes in the basement and I prayed to God every day, at least twice. And we had children, two. Stefan, I've done my best but it's not easy with what I'm carrying around with me and no mom and dad. But God heard me, you understand? I have tried to give the children everything, you understand, but it was so hard, she said and she shivered.

- Many people like me have killed themselves, but I can’t. I'm religious, I believe in God, you understand, I cannot kill myself, you understand, Jews are not like that. But why do those Nazis have to chase me every night? She nodded and said, - and it's soon night again.
- Well, it feels a bit better now, she said, pointing to the left side on her chest.
She is like a little bird where she is sitting, holding her walker. - It feels a bit better, she says, yes I feel a bit relieved, actually. Her face lights up.

- I’m telling you this, because you're wearing kippa and tzitzit. You understand me, I know you do. My dad wore tzitzit and kippa. He worked until 11 o'clock and then came home and prayed and put on tefillin before he ate anything. - Do you know they took him to the extermination camp but let him go - he didn’t look Jewish. He came back to the ghetto and told people about the camps and what it was like there but they didn’t believe him. Then they took him again and I never heard from him again, you understand. The others, the Christians - they do not understand. Many Jews don’t understand either. They say there is no God, but I know Stefan, I know he's there. I know. How can you believe? they say to me, - you saw how they threw the babies in the fire. How can I know? I was a child myself. I do not know. God made it happen, so it is, but he is still good, I know it, I can feel it in here, she said, pointing at her thin chest.

I'm so empty here, every day, Germans try to shoot me, you understand? Every night I revisit the camps. Six years and just because I'm a Jew, - she said while the tears kept flowing. - I was just a child and what do I know, but Stefan, both you and I know, there is a God, he exists.

Who am I to question you, Ester, I thought, who is entitled to question you at all?

- I’m religious because you are, I said. I'm religious because you had the strength to believe in God and because you have the strength to do it, I said. If I'm not religious, I'll let both you and your dad  down together with all the others who recited Shma Yisrael there on the planet Hell. It’s as simple as that. Nothing else, no intellectual Darwinistic theories in the world can convince me otherwise or disappoint you or your dad, I said.

- And you're right, I continued. I know God is there and I do not know why he let it happen and lets it happen to you every night, I said, but I want to listen to you for as long as you’ll let me and maybe I was put here in this world just for this moment.
Maybe that’s why I’m there, I thought. - Just as Mordecai told Queen Ester at a crucial moment in her life; that it is God's will and that it will make your nights free from nightmares and anxiety.

- How does it feel in your chest now?
- It’s strange Stefan, it actually feels a bit better, it actually does, maybe I can sleep now, it actually feels easier, not so heavy. I just have to kiss my Mezuzot first.

- Ester, I said, pointing with my whole hand - I'll never forget a single word of what you said - never - and that's a promise I give to you. Listening to you and seeing what is necessary for you to transform your feelings into words, is a favour, it is an honour and as long as we can, Ester, I am ready to listen. You are one in a million.

- Really, Stefan? You think? I have never ever told anyone about this. Not for 71 years. I have never said anything to the doctor or the rabbi about why or how my arm was broken, you understand. I don’t want to make them sad, they have their lives to live, I want them to be happy.

She has been silent for 71 years and now, suddenly, she is speaking.

Ester and all the 15 survivors are still being haunted by their memories, their depressions, their anxiety, and their longing for the life they once had that was taken away from them all - they all have nightmares and are on psychiatric drugs, everyone is suffering from anxiety, everybody thinks about what happened every day and they are still being chased in their dreams every night.

On the other hand, they have managed to build a life here in Sweden against all odds, many have had great success in their careers and with with their families but we, the children of the survivors are also deeply imprinted by living in the shadow of the impossible, the unthinkable: That 80 percent of Europe's Jews were murdered in history's most well planned and implemented genocide.

What does it look like today?

During the past year, we have on several occasions had police armed with submachine guns guarding the inside and outside of the nursing home due to external threats.
25% of the Jewish community’s budget goes to security.
Why? - Because the only thing that surpasses our paranoia for persecution is the reality we live in.

Jews choose to protest in the way we have always done. We protest by embracing life. It really should be impossible to be religious in the shadow of the Holocaust but in spite of this many Jews are religious anyway. It is our sacred duty to protest by lifting up the sanctity of life - we Jews love counting the number of Jewish Nobel Prize winners - and there are many - even though we are 0.1 percent of the world's population and this despite the fact that we - or perhaps thanks to that very fact - believe that our God has a responsibility for making it happen.

We do not simplify this moral dilemma by what is the greatest danger, polarisation.
We distance ourselves from what forms the ground for the Holocaust, Nazism, Communism, and now the Islamic terrorist groups’ twisted ways of organising its own version of truth.
The Chief Rabbi in England, Jonathan Sacks, writes in his book about the worst of human beings:
Polarisation - and this applies to both religious and atheist movements - polarisation that calls for ”us” and ”them” and which explicitly prohibit debate and questioning as a way forward:

1. I have the truth - my god stands for the Good - Love - or in the atheist movements - science has the Truth, Hitler with race biology, Stalin or Mao with Karl Marx's utopian idea of ​​humanity's liberation, but when we people think we are gods ad act as if we are, we are walking on very thin ice.

2. Somebody else stands for what is Evil because what we stand for is the Good.

3. Once we have defined what ”the other” stands for - and here it is now time for us to prove our thesis and when we can not find evidence that they actually are what we believe, the conviction of ”the Evil of the other” is further strengthened - it’s all just hidden away from plain view and they are really planning Evil secretly - an example of this is the Protocol of Zion - a recognised forgery which is a bestseller in, among other places, the Middle East.

4. The next step is now not far from it seeming reasonable to eliminate Evil - in the name of goodness and love, of course.

5. We now have a perverted morality - it is now morally right to kill Evil in the name of Love and Truth.

Polarisation threatens the world again. Polarisation is the basis of all terror - currently in the form of the Islamic terror that sweeps across the world and have reached Europe. The polarisation that threatens world peace and peaceful coexistence that reverses the moral concepts so that mass murder and genocide becomes a moral act.

We must dare to meet and confront the polarisation, otherwise what happened will happen again - not exactly the same but as a rhyme, as a copy but with the same devastating result.

It is polarisation that underlies all anti-Semitism - whether in the Middle Ages, as ”Christ killers", during the first half of the twentieth century, as racially biologically inferior or now that all anti-Jewish templates are laid on the small Jewish state of Israel - the only country in the Middle East from which we have not received any asylum seekers - but which the UN systematically and without batting an eye lid also points out as the Center of Evil on Earth. The UN, which in 2016 adopted countless resolutions against Israel, but only four against for example Syria, a country torn to pieces, bleeding after several years of civil war.

What is the antidote?

We must not neglect our duty to counter the polarisation.

My personal conviction is to rest on our ancestor Abraham's insight. There is a God who stands outside creation and who has created everyone in his image. He has given us a moral code to follow and this moral code clearly shows the basis upon which human coexistence should rest so that the value of individual human beings are at the heart of our actions.

When humanity takes over the role of God, albeit with religious or atheist motives, never mind how good their intentions may be or seem, human self-esteem eventually collapses.

In 2016, the Nobel laureate Elie Wiesel died, a man who, like my own mother, survived Auschwitz/Birkenau. He summarised his experience with these words:

The opposite of love is not hatred.
The opposite of love is indifference.

Let's not be indifferent.