Tungan är den enda muskel som inte växer vid träning - avtalet med Iran en katastrof

I Mellersta Östern är det diktatoriska statsbyggen som gäller för alla länder, utom för Israel. I det diktatoriska ledarskapet är det andra muskler än tungan som skapar förutsättning för styrka och kontroll. I Mellersta Östern är det tystnad, övervakning, stenhårda straff och militära muskler som är förutsättningen för makt och stabilitet.
Samtal är något som kommer efter det att makt är etablerat.
Israel har tvingats att leva i denna värld samtidigt som man har byggt upp en fungerande demokrati vars fundament bygger på just samtalet.

Israel balanserar hela tiden på en knivsegg. Israel har betalat ett högt pris för att att ständigt hitta balansen mellan demokrati och att tala det maktspråk som omgivningen förstår. Israel har inte råd med ett enda misstag för då förintas denna lilla stat - till ytan inte större än Jokkmokks kommun. Israel måste vara militärt, moraliskt och ekonomiskt överlägsna sina grannstater. Att försvara Israel är en militär utmaning - att göra ett enda misstag och att underskatta motståndarna är ödesdigert.
Innan Sexdagarskriget var Israel 20 km brett på det smalaste stället. En enda lyckad manöver från motståndarna att dela landet hade varit fatalt. Därför behölls "Västbanken", det vill säga Judeen och Samarien, efter kriget. Startar man krig får man stå ut med konsekvenserna; detta gäller även arabstater.
Inför Jom Kippur-kriget underskattade dock Israel motståndarna vilket därefter nästan blev deras undergång.

Det land som använder massförstörelsevapen kommer att straffas.
Detta löfte bröts.
Syrien testade och vann.
Obama backade.
Obama litar på Syrien.

Assad fortsätter sitt mördande och världen tittar på. Användningen av kemiska vapen mot sin egen befolkning straffas inte. Kemiska vapen är ett omöjligt vapen att styra. Det är bättre med trotyl.
USA har ett avtal med Assad om han bara får döda med trotyl.
Men Syriens befolkning känner ingen skillnad - de bara dör.
Det finns inte ens något nyhetsvärde i detta längre.

Obama litar på Syriens kompis Iran och har skrivit ett avtal om ömsesidig respekt. För detta lättas sanktionerna och prästerskapet sitter fortsatt säkert. Irans demokratiska opposition är chockad - vem kan man lita på?
Iran har hela sin potentiella kärnvapenkapacitet kvar. Vapenbärare, tändmekanism och förmåga att förpacka vapnet i vapenbäraren finns redan. 75% av processen att framställa bomben är redan avklarad och infrastrukturen är intakt. Användningen av muskelkraft har lagts på is.

Obama litar på Syrien och Iran.
Israel är nu ensamma igen.
Judarna står själva igen.
Världen tittar på igen.

Vi har dock lärt oss läxan från Andra Världskriget. Vi har kraft att agera utan att be om lov. Vi tänker inte låta världen få gråta över vår grav, när det redan är för sent.
USAs makt i Mellersta Östern är bruten. Förtroendet för dess förmåga att kunna sätt kraft bakom orden är nu borta. Iran kan på mycket kort tid producera kärnvapen. Irans befolkning ser att världen inte bryr sig och prästerskapet behöver inte oroa sig.

Israel kan inte chansa.

Den israeliska politiska och militära ledningen står nu inför sitt svåraste beslut någonsin under Israels hela existens.
Vilket beslut de än fattar kommer vi - judarna - och Israel att bli än mer ensamma. Mer ensamma än vi någonsin varit tidigare. Och vi måste nu, än en gång, vara beredda på att klara oss själva.

Vid ett eventuellt militärt anfall på Iran från Israel kommer antisemitismen att explodera och avståndstagandet från Israel kommer att bli  massivt - är vi förberedda på detta?
Vid ett eventuellt beslut att vänta och se kommer vi ofelbart att ha ett Iran med kärnvapen - ett vapen de har lovat gång på gång att skicka mot Israel. Är vi förberedda för detta?

Vem vill ha ett Saudiarabien med kärnvapen? Det är ju så att när förtroendet för Supermakten är borta, då spänner diktatorerna musklerna själva och beväpnar sig, för pengar har man och Iran litar ingen på. Nordkorea och Pakistan kan man alltid köpa vapen av.

Ett enbart samtalande USA är en vekling i Mellersta Östern och en vek aktör har ingen makt. Hur mycket än den amerikanska regeringen samtalar är det med den enda muskel som inte växer vid användning - och detta vet ledarna i Iran och Syrien.

Det är en katastrof för oss judar men också för alla andra som som nu ska leva med en kärnvapenkapprustning i den penningstinna och oljerika Mellersta Östern.

Möte med Integrationsminister Erik Ullenhag den 5 november 2013 på Regeringskansliet i Stockholm

För några dagar sedan fick jag träffa integrationsminister Erik Ullenhag på Regeringskansliet för ett enskilt samtal, för att under en timme får delge mina erfarenheter av arbete med asylsökande och flyktingar samt om mina föreläsningar och utbildningar i ämnet. Vi samtalade också om hur min mammas öde har påverkat mig och mina generationskamrater.
Att integrationsministern avsatte tid för mig känns mycket, mycket stort för mig och tyder på en man  med stora humanistiska ideal. Det är lätt att missa mitt perspektiv, ett perspektiv som så många andra delar med mig – det dagliga arbetet på golvet där ute i verkligheten.
Detta är ungefär vad vi samtalade om och vilka slutsatser jag drar av det.

Under hela mitt liv har min mammas 14 månader i nazisternas utrotningsläger och koncentrationsläger och dess konsekvenser för henne och mig, haft ett avgörande inflytande på mina livsval. Jag delar detta med många av oss barn till Överlevande. Många av oss jobbar med människor och vi drivs av en vilja till upprättelse av dem som är svaga och utsatta. Man kan säga att vi om och om igen upprättar våra familjer och vårt folk – det judiska – och befinner oss i ett evigt krig mot nazistiska och vänsterextremistiska ideal.

Under cirka 12 år arbetade jag som sjuksköterska på svenska flyktingförläggningar, föreläste och utbildade i egen regi samt arbetade som samordnare och samtalsterapeut för asylsökande och flyktingar inom BUP.

Den grupp som berörde mig mest var den kosovoalbanska. Ett stolt men fattigt och förföljt folk som under 1990-talet och fram till i början av 2000-talet flydde från etnisk förföljelse och fördrivning från sina hem.
De utsattes för våldtäkter, misshandel och mord. De var mänskliga vrak när de kom hit till Sverige men hade alltid ett rättvisepatos och en förhoppning om att snabbt få göra rätt för sig, att få stanna och snabbt komma i arbete. Att bli försörjda av det svenska samhället ville de inte.

Likheterna med hur min mamma hade behandlats innan hon kom hit, och hennes förhoppning om att snabbt komma i arbete och få göra rätt för sig överensstämmer – men sedan finns inga likheter.
Medan mamma kom till ett samhälle som var intakt och där svenskarna hade ett positivt förhållningssätt som gjorde att  mamma snabbt fick jobb och möttes av leenden och bekräftelse, så möttes kosovoalbanerna med det motsatta.

Det förekom kränkningar i form av anklagelser om att som grupp vara tjuvar och banditer, man trodde inte på vad de berättade, de kvinnor som blivit våldtagna av serbisk polis möttes av beskedet att, "våldtäkt är ett brott i Jugoslavien och att de därför skulle tillbaks och polisanmäla förövarna” – alltså poliserna! Jag fick dessa fakta publicerade i Dagens Nyheter och fick till stånd ett möte med minister Birgit Friggebo i frågan.

Några år senare när situationen på Balkan höll på att explodera och kalla fakta om förhållandena där stod klara för alla, så svarade Pierre Schori – som hade  politiskt ansvar  för dessa frågor – på ett brev från mig och psykiater Sven-Erik Pettersson, att  han (Schori) höll på att få till stånd ett avtal med Jugoslavien där Jugoslavien skulle ta emot kosovoalbanerna, då de ju är medborgare i Jugoslavien och att dessa följaktligen har ett övergripande ansvar för sina medborgare.
Känns tecken igen från 1938 i Tyskland? För mig var det så. Ingen ville ha med dem att göra. Låt dem vara och låt oss stänga öronen och sluta våra ögon. Judar, kosovoalbaner – vem vill ha dem? Inte vi, i alla fall.

Under tiden satt de asylsökande i flyktingförläggningar runt om i Sverige i åratal medan de bröts ned till blöta fläckar – och vi som arbetade med dem bröts ned och tappade tron på politiker med övergripande ansvar.
Sedan bombade NATO Serbien och då – plötsligt – fick de stanna och förväntades plötsligt vara fullt arbetsföra. Och Schori ändrade genast uppfattning om dessa kosovoalbaners utsatthet! Tala om att vända kappan efter vinden.

Mamma berättar i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1946 om hur hon lärt sig svenska genom att läsa tidningar och lyssna på radio, hur hon skickar pengar till de få överlevande i familjen, sina två systrar, och hur hon svettas i ångest när tankarna över vad hon hade varit med om invaderar henne. Men hon berättar också hur oerhört tacksam hon är över att ha blivit människa igen, över att ha blivit upprättad. Att hon törs närma sig sina trauman i tidningsartikeln är fantastiskt, det trauma hon fick försöka att hantera under resten av sitt liv.

De som kom då, som mamma gjorde, fick ingenting av svenska staten – inte ens kläder, men de klagade aldrig, de tog sin plats i svenska samhället och vi, deras barn och barnbarn finns nu som deltagande aktiva medborgare i vårt svenska samhälle.
Sverige var paradiset och detta synsätt hjälpte dem senare i livet när ångest och livsleda hade dem i sitt grepp.

Hur stor är möjligheten idag att göra detsamma? Mycket begränsad. Det är ett annat samhälle vi lever i idag men vi skulle ändå kunde lära oss något av den grupp flyktingar som min mamma tillhörde.
Snabba beslut om uppehållstillstånd – eller avslag (de flesta har en plan B) – för att inte frånta människor makten över sina liv, aldrig ta hoppet ifrån dem, inte göra dem bidragsberoende, komma snabbt i arbete, lära sig språket (mamma lärde sig på jobbet, de var drivna av ett inre krav), hjälp till självhjälp och att snabbt få hjälp att bearbeta de upplevelser de lever med och som finns där under ytan resten av livet.

Jag har alltid jobbat efter tesen Bryt Tystnaden – våga sätta ord på det som förföljer dig i ditt inre för att därmed neutralisera den makt som ångesten besitter. Tala i familjen, tala med andra, lär dig hantera dina känslor, ta makten över ångesten och att bli trygg i sin religiösa tillhörighet. En trygghet som ger möjlighet att lyssna på andra, att vara stolt över sig själv och sitt ursprung – men det sätt kosovoalbanerna sågs (ner) på förstärkte bara deras ångest och depressivitet.

Jag skulle i framtiden vilja arbeta mer med hur vi barn till överlevande ifrån Förintelsen och vår erfarenhet skulle kunna överföras till flyktingar idag. De behöver inte tas hand om, de behöver bara mer instrument för att kunna hjälpa varandra såsom många inom den judiska kretsen stöttar varandra, då vi ju själva vet hur den egna grupper fungerar och var hjälpen och stödet bäst gör nytta.

Till Erik Ullenhag vill jag framföra mitt stora tack. Kanske det blir Folkpartiet i alla fall vid nästa val!
En önskan har jag, Erik, och det är att du hjälper till att bryta tystnaden i dagens Sverige när det gäller att få diskutera flyktingmottagande och integration – öppet – och inte som nu låta Sverigedemokraterna endast äga denna alltid aktuella fråga.

Erik - på varje arbetsplats idag finns frågan under ytan, många diskuterar den men andra törs inte säga någonting som kan tolkas negativt eller rasistiskt. Det är inte politiskt korrekt att utrycka sin mening. Varför, undrar jag?

Det är livsfarligt för det demokratiska samhället när politisk korrekthet får styra istället för det öppna samtalet, den öppna dialogen.

Slakt på judiskt sätt

Nedmonteringen av Förintelsen - del 2 av 3

Påstående: Judisk "rituell slakt" sätter religionen före djurens rätt!

När jag bodde i Skövde för några år sedan så gick dåvarande biskopen i Svenska Kyrkan ut och försvarade vår slaktmetod genom att påstå att religionsfrihet står över djurens rätt och eventuella lidande vid slakt. Efter ett tårdrypande inslag med en fårägare som i ett väl arrangerat foto håller upp ett lamm och värnar till biskopen att sätta djurets rätt först ändrande sig biskopen.

Ett tag senare var det helt svart på tidningens löpsedel förutom texten: Rituell kosher slakt?

I reportaget kunde man läsa hur några får en natt hade slaktats i en hage och köttet forslats bort. Man riktigt kunde se de rituellt klädda judarna sent en natt ta sig in i hagen och slakta djuren för att tillfredsställa sina morbida religiösa behov.

Att det senare visades sig att någon hade skjutit fåren med ett hagelgevär och slaktat dem på plats för att gissningsvis säljas vidare sades det inte mycket om.

Alla inblandade, såväl biskop som fårägare, tidningens reportrar och förmodligen tidningens läsare förenades i att tron, eller åtminstone misstanken, om att judar sätter sina riter över djurens rättigheter.
En enkel bild på en fårägare som kramar sitt lamm - som han senare slaktade och åt upp, antar jag - satte igång en helt osannolik scenario i lilla Skövde.

Trodde verkligen reportern på det han skrev? Att plötsligt så smög judar omkring i skövdetrakten med sina långa knivar och slaktade lamm nattetid? Trodde biskopen på det? Han gick i alla fall inte ut och tog avstånd ifrån artikeln. Ingen gjorde det.

Hur latent ligger antisemitismen?

Vad blir nästa steg? Att vi mördar kristna barn för att använda deras blod i vårt påskbröd? Det anklagade man min mamma för när hon växte upp i Ungern.
Vi sätter ju uppenbarligen vår religion över både barnens och djurens rätt.

Att det vid tillfället för ovan beskrivna artikel med dess efterspel fanns åtminstone två judiska familjer i Skövde - vad jag vet - betyder ju att jag eller min vän Andy skulle ha ägnat oss åt dylika fritidsintressen - något som för oss förefaller ytterst osannolikt.
Djurplågare i religionens namn!

I 1930 talets framväxande antisemitism i nazityskland framställdes judar som den stora aktiva fienden till världsfreden. Vår slaktmetod - vilket är en slaktmetod i raden av olika slaktmetoder - visades upp i väl arrangerade journalfilmer och allmänheten förfärades. Sverige med sitt Rasbiologiska institut i Uppsala och stora vänskap till Tyskland följde snällt med. 1937 förbjöds metoden i Sverige.

Under  andra världskriget förbjöds slaktmetoden i alla av nazityskland ockuperade länder. Alla utom två släppte på förbudet efter kriget - Sverige behöll det.
Numer är det en sanning i Sverige att det  judisk slakt är djurplågeri utan att någon reell kunskap finns i ämnet hos de flesta. Det har blivit en etablerad sanning.

Vad man främst vänder sig emot är att djuret inte bedövas innan snittet läggs. Att få till stånd en vettig diskussion utifrån vetenskapliga studier kring slaktmetoden är omöjligt. Det kan väl alla se - att djuret lider! Som om slakten i Sverige för övrigt skulle vara en lustbetonad upplevelse för de stackars djuren.

Att hundratusentals djur i Sverige skjuts i den svenska jakten utan att man rusar fram och bedövar älgen, rådjuret, haren etc innan de skjuts och att djuret oftast inte dör för efter en stunds - ibland väldigt lång - plåga, det har någon annan ansvar för. Jakt är heligt i Sverige. Det är en svensk tradition och den rör man inte. Att anklaga jägare för djurplågari - nej, se det är inte politiskt korrekt. Jägare värnar om djuren och håller stammarna starka bara genom avskjutning - men det hjälper föga de djur som skall skjutas. Men alla vet att de flesta av djuren inte dör momentant - men nu talar vi om jakt och då är det  väl OK, eller hur?
Även det faktum att kräftor släpps levande ned i kokande vatten eller att levande maskar används som agn vid fiske är försumbart. Det är ju svensk tradition.

Judarnas förhållande till djur är starkt reglerat i judisk tradition. I Toran (det som de kristna kallar Gamla Testamentet) och senare i Talmud och i andra reglerande bindande dokument, är djurens rätt kraftigt poängterat.

Husdjur skall ha mat innan husbonden.
Husdjur skall vila på sabbaten, vilodagen.
Djur får inte lida.
Oxen får inte dela samma utrymme som åsnan - visa respekt för djurens särskilda behov etc.
Ko och kalv får inte slaktas på samma dag.

Dessa regler är varje judes skyldighet att följa.
När Gud skapade människan gjorde han oss till vegetarianer. Han gav oss samtidigt den fria viljan. När människan trots allt ville äta kött godkände Gud detta men gjorde ett regelsystem kring detta. Ett regelsystem som också hålls av varje religiös jude. Man får inte koka killingen i modersmjölken, något som sedan utvidgades till att kött och mjölk inte får tillagas/intagas samtidigt. Detta är grunden i ett judiskt kök.

Det är bara vissa djur som är tillåtna, de måste vara friska och felfria, inte hela djuren är tillåtna. Blodet är förbjudet. Det är bara särskilt specialutbildade personer som får slakta och de får bara slakta ett visst antal per dag. De måste ha regelbundna semestrar från sitt yrke, slaktmetoden måste vara human och smärtfri - allt detta för att vi ska förstå att det är djur vi äter och inga grönsaker.

Allt detta känner varje jude till då det är en del av det judiska vardagslivet.

Slakten går till så att slaktaren (efter flera års utbildning i såväl anatomi, fysiologi och regelsystem samt att det måste vara en människa som är känd för hög etik och moral) med ett enda snitt skär av förbindelsen med hjärnan; alltså blodförsörjning och andning, varvid blodtrycket i hjärnan snabbt sjunker och hjärnan stängs av. Hjärtat pumpar vidare tills det inte får blodförsörjning mer men djuret är hjärndött - jämför hjärn- och hjärtdöd hos människor.

Det som de svenska myndigheterna reagerar emot är att djuret inte är bedövat - och här går det inte att få en vettig diskussion. Om djuret inte känner något så vad är poängen med en bedövning som i princip i sig själv avlivar djuret? Jag skall inte fördjupa mig i ovanstående men tar med några experters erfarenheter.

Det som är min poäng är att just frågan om vår slaktmetod inte går att få en objektiv diskussion om.
Det är helt enkelt inte politiskt korrekt.
Det räcker med att säga att bedövning inte är tillåtet för att diskussionen ska vara nedlagd och därmed förstärks synen på att det är Rituell Slakt (vilket det inte är) samtidigt som masslakt i de svenska skogarna är heligt och inte får klandras.

Därmed kan också tesen, se på judarna; de sätter sina riter över djurens välbefinnande - användas som en antisemitisk slogan - vilket också görs - se början på detta inlägg.

Man hävdar att judarna bedövar inte djuren, trots att djuren lider - eftersom judarna sätter sina religiösa riter över djurens rätt till human slakt (heter det så om djur, märkligt egentligen...)

Därmed är två teser om judarna användbara:

Juden sätter sin riter före barnens rätt, och
Juden sätter sina riter före djurens välbefinnande.

Den tredje tesen som binder ihop ovanstående - och som tillsammans tar udden ur Förintelsen, marginaliserar den, avfärdar den och ger Juden skulden för all antisemitism - kommer nästa vecka.

Referenser
Dr. Temple Grandin, Associate Professor of Animal Science at Colorado State University conducted a series of experiments in 1994. Dr. Grandin set out to determine whether cattle feel the shechita incision. In one case, the device used to restrain an animal’s head during shechita was deliberately applied so lightly that during the incision it could pull its head away from the chalaf. None of the ten animals in the experiment reacted or attempted to pull their heads away leading Dr. Grandin to conclude:

"it appears the animal is not aware that its throat has been cut."

A similar experiment had been conducted two years earlier on twenty bulls by Dr. Flemming Bager, Head of the Danish Veterinary Laboratory. The research indicated that they too did not react to the shechita incision:

"the bulls were held in a comfortable head restraint with all body restraints released. They stood still during the cut and did not resist the head restraint."

Professor Harold Burrow, one time Professor of Veterinary Medicine, Royal Veterinary College, London, has stated:

"Having witnessed the Jewish method carried out on many thousands of animals, I am unable to persuade myself that there is any cruelty attached to it. As a lover of animals, an owner of cattle and a veterinary Surgeon I would raise no objection to any animal bred, reared or owned by me being subjected to this method of slaughter."

Dr. Stuart Rosen MA, MD, FRCP, Faculty of Medicine, Imperial College, London, in a recent paper, "Physiological Insights Into Shechita," published in The Veterinary Record (June 12, 2004 Vol. 154) discusses the behavioral responses of animals to shechita and the neurophysiologic studies relevant to the assessment of pain, and concludes that:

"shechita is a painless and humane method of animal slaughter."

http://www.chabad.org/library/article_cdo/aid/222248/jewish/Is-Shechita-Humane.htm

http://www.chabad.org/library/article_cdo/aid/222247/jewish/Is-There-a-Health-Risk-with-Stunning.htm

Nedmontering av Förintelsen i tre steg i Sverige idag

Förintelsen av den europeiska judenheten har under många år haft en återhållsam inverkan på antisemitism. Jag har i min ägo ett nummer av tidningen Signal från 1944 utgiven på svenska. Tidningen var en nazistisk bildtidning utgiven på många språk, bland annat på svenska och kom ut en gång i månaden. Många skulle idag kunna hålla med om de ideal som här framställs –  allmän ålderspension, eget hus, utbildning och välfärd. Att massmordet av de ungerska judarna pågick samtidigt som tidningen trycktes, nämndes däremot naturligtvis inte. Förintelsen visar nazisterna för vad de var/är, nämligen massmördare. Den visar också den yttersta konsekvensen av antisemitismen.

Det som en gång har skett kan ske igen. Vi kan inte gå tillbaka till före 1945. Atombomben och Förintelsen måste mänskligheten lära sig att hantera. De ingår nu i mänsklighetens erfarenhet och denna kan inte göras ogjord. Kunskapen om Förintelsen har stått i vägen och försvårat antisemitismen att slå igenom. De som förminskar eller förnekar Förintelsen är lögnare – och detta vet de om.
Syftet är att göra sig rumsrena för att därigenom lättare kunna sprida sin hatpropaganda på nytt.
Antisemitismen tar sig nya vägar, vilka leder runt Förintelsen.

Jag ska ta upp tre av dessa som jag anser tillsammans återigen skapar bilden av Juden som världens tyrann och motståndare till fred och välstånd,
Juden som provocerar den fredsälskande världen,
Juden som fortsätter sitt spel i bakgrunden,
Juden som har ondskan som ett genetiskt och kulturellt arv,
Juden som själv bär skulden för antisemitismen och Förintelsen.
Juden sätter de religiösa riterna före barnens rätt.

Omskärelsen

Omskärelse är en enkel operation vid vilken förhuden på penis tas bort. För oss judar har denna sed en oerhört viktig funktion och praktiseras av alla judar över hela världen och har så gjorts i 4000 år. Seden är så viktig att ett förbud, Gud förbjude, skulle vara ett hot mot judarnas existens i nivå med Förintelsen.

Judar omskärs på den åttonde dagen, vilket är den dag i livet vi har högsta halt av K-vitamin i blodet, vilket gör att koagulationen och läkningen går mycket fort. Förmågan att hålla kvar smärtan efter snittet finns inte i denna ålder. De nervkopplingar som på ett vuxet sätt gör att det gör ont en längre stund, kopplas inte upp i hjärnan förrän efter en till två månaders ålder. Hur skulle vi annars kunna födas vaginalt med den smärta man utsätts för då!? På vuxna judiska konvertiter är omskärelsen den slutgiltiga rit de passage som dessa genomgår.
Under några år har jag som legitimerad sjuksköterska haft förmånen att assistera Dr Peter Borenstein, mohel  (specialutbildad omskärare) och rabbin, vid hundratals omskärelser.
Av de pojkar och män vi omskär är 95% muslimer.

Muslimer har ingen bestämd ålder för när ingreppet sker, men de flesta är mellan 4 och 11 år.
För att avleda föräldrar och vänner under operationen (det är större risk att de vuxna svimmar än att pojken oroar sig) har vi talat om deras hemländer. Jag har i samtalen rest genom Afrikas olika delar, genom Mellersta Östern bort till Afghanistan och tillbaks till forna Jugoslaviens alla länder, upp genom Norden och runt i hela Sverige. Jag har fått ta del av kulturer, vanor och seder jag inte hade en aning om, skillnader och likheter inom den muslimska världen. Jag har träffar festklädda pojkar och stolta föräldrar och mor- och farföräldrar. Under operationerna har jag talat om fotboll med pojkarna och lärt mig om fotbollsklubbar från hela världen. Nicke Nyfiken-böckerna kan jag innan och utan efter ha läst dem ett stort antal gånger. Det finns något i dessa böcker som förenar, vad det är vet jag inte, men fotbollens universella makt med gemensamma regler och värdelösa domare slår det mesta.
Stämningen är religiöst laddad och känslor av gemenskap och livets högre värden står i centrum. Efter operationen har vi oftast kramat om varandra i gemenskap och ömsesidig respekt.
Pojken är i centrum och oftast väntar fest med familj och vänner. Pojken är nu en del av sin historia och föräldrarna har tagit sitt ansvar för detta. Pojken blir ytterligare en som ställer in sig i sitts folks tradition och ser till att stafettpinnen förs vidare.
Att vara trygg i sin identitet är grunden för att kunna visa respekt och att kunna lyssna på andra utan att känna hot. Här är omskärelsen en mycket viktig del.

En tredjedel av världens män är omskurna. Muslimer, judar, de flesta män från USA, engelska kungafamiljen, många vietnameser, japaner, madagaskier med flera.
För oss judar är omskärelsen tecknet på att vi är en del av Abrahams folk och denna sed har levt vidare i 4000 år utan inblandning från de länder där vi bott. Vi har skött det själva. Med tanke på alla läkare och professorer som finns i vårt folk så saknas minsann inte kunskap och erfarenhet om hur det skall utföras samt dess konsekvenser för våra liv. Judisk självkritik är en del av oss själva och därför är det märkligt att ingen som helst diskussion om omskärelsens centrala plats förekommer. Där är vi märkligt nog enade, vilket ter sig nästan chockerande när jag väl tänker på det. Finns det något annat område? Jo, Torans centrala plats och försvaret av staten Israels existens.
Nu har dock seden kommit till Sverige och antalet omskärelser ökar främst med tanke på den växande muslimska befolkningen.

Och nu har de vaknat – de praktfulla duktiga svenskarna – de som vet vad som är bäst för alla andra. Barnombudsmannen och en del läkare har nu kommit på att vi sätter våra riter före barnens hälsa. De har nu kommit på att vi judar kränker våra barn och att vi inte vet vad som är bäst för dem. Därför upplyses vi nu om farorna. ”Upplyses” är just ordet. Det finns bara ett sätt som är rätt och judarna upplyses nu om att detta är DET rätta sättet.
Dessa experter som nu vaknat, tycker det är äckligt och vedervärdigt med avlägsnandet av förhudar och de lägger nu fram den ena idiotiska förklaringen efter den andra om farorna för pojkarna och hur vi judar kränker barnets integritet. De gömmer sig bakom läkarrockarnas trygga fasad och falska auktoriteter. Barnen måste få bestämma själva över sina liv – det är som om föräldrarna bara är några som ser på medan barnen själva formar sina liv. Men så är ju inte livet. Föräldrarna styr, oavsett om de vill det eller inte.
Och här är det igen: Juden som sätter riterna före barnen. Juden som är predestinerad att plåga i religionens tecken.
Tecknen känns igen.

Det har gått så långt att det inte är politiskt korrekt för sjukvården att utföra ingreppen. Vart skall nu alla människor ta vägen med sina pojkar, svenska medborgare, i landet där religionsfrihet är garanterad i grundlagen?
Vad vi tycker, och vad vår 4000-åriga erfarenhet säger, vill de inte lyssna på.

Juden skall anpassa sig i god Luther-anda. Luther som blev antisemit när vi, trots hans generösa erbjudande om befrielse från vårt levnadssätts bojor, fortsatte att hävda vår rätt att själva få bestämma över våra liv.
Det dräller ju av läkare i vår judiska värld med gigantiskt större erfarenhet i detta ämne. Antalet Nobelpristagare som är judar går det 13 på dussinet. Räcker inte detta eller beror det på att de är just judar?

Vi judar sätter alltid barnens bästa först och främst. Alltid, vad än man tycker om oss. Att omskära på den åttonde dagen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. De cirka 3000 omskärelser Dr Peter Borenstein har utfört, har alla blivit bra.

Juden Peter älskas av alla muslimer då de vet att hans omskärelser – självklart – utförs medicinskt korrekt med utbildad personal och dessutom – vilket är väl så viktigt – med respekt för föräldrarnas ansvarstagande och beslut över sitt barn.

Påståendet att vi i judar ställer våra riter över barnens väl och ve är en del av nedmonteringen av Förintelsen.

Jag återkommer till detta i slutet av mina tre inlägg varav detta var det första.

Stefan Lindmarks tal, Kristallnatten, i Göteborgs synagoga 10 november 2012

Till Åminnelse av Kristallnatten

Tal av Stefan Lindmark 10 november 2012

Vi har nu lyssnat till ledmotivet ur filmen Schindler’s List. Schindler’s List handlar om en tysk affärsman, Oscar Schindler, som var medlem i nazistpartiet och som i sin jakt på pengar och framgång åkte till Krakow i Polen under den tyska ockupationen. I det företag han där drev hade han gratis arbetskraft i form av judiska slavarbetare. Efter hand förändrades dock Oscar Schindler och allt eftersom gör han mer och mer och till sist allt, för att rädda sina arbetare undan döden – vilket han också lyckades med. Tillfrågad efter kriget om varför han gjorde det, svarade han att han inte visste; han var bara tvungen att göra det.

I filmen får man se den tyske kommendanten i Krakow tala till sina underofficerare från hästryggen:

Idag skriver vi historia. Denna dag kommer att bli ihågkommen. I åratal framåt kommer ungdomar att förundrat fråga om denna dag. Idag skrivs historia – och ni är en del av den. För 600 år sedan, då judarna på andra ställen i Europa fick skulden för Digerdöden, sa Kasimir Den Store till judarna, att de kunde komma till Krakow. Och de kom. De tog med sig sina ägodelar och slog sig ner i Krakow. De stannade där. Och de blomstrade. I affärer, utbildning, vetenskap och konst. De kom hit med ingenting – de blomstrade och i 600 år har det funnits ett judiskt Krakow. Tänk på det! Ikväll är dessa 600 år bara ett rykte. Det har aldrig hänt. Idag skrivs historia – och ni är en del av den.

Förra året reste jag och min hustru på motorcykel genom Europa för att leta reda på de ställen där kvinnan som en dag skulle bli min mamma, satt i läger under Andra Världskriget. Vi bodde tre nätter i det judiska Krakow av idag – en yta på 200 x 200 meter där nästan inga judar längre bor. Vi upptäckte polska ungdomar som kom dit och förundrat gick omkring – hela deras hållning sa ”Varför? Vart tog de vägen?”. Av de polska judarna, som före kriget bestod av tre miljoner människor, slutade sina de flesta sina dagar fem mil från Krakow, i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Där kränktes de, mördades och brändes upp – och med dem försvann hela den östeuropeiska judiska historien och kulturen. På frågan om varför krävs lite bakgrund.

På 1920-talet startade den före detta uteliggaren Adolf Hitler, en sekt som sedermera blev till ett politiskt parti, med en bevarad sekteristisk organisation. Denna sekt lyckades till sist gripa makten i Tyskland – med fortsatt bevarad sekteristisk organisation. Sektens gemensamma nämnare var synen på Juden. Det som står emellan det Tusenåriga Riket, alltså fred på jorden, och Kaos är lägre stående mänskliga raser och den enda aktiva av dessa är Juden.

Juden är genetiskt betingad att förstöra, bryta ned, ta över makten och försätta världen i kaos. På samma sätt som tigern inte kan lära sig att äta gräs eller giraffen att äta kött, kan inte Juden förändra sin destruktiva natur. Att eliminera Juden blir därför av nöden tvunget. Adolf Hitler ansåg sig vara utsedd av Gud att göra detta.

Under fram till 1938 instiftades lag på lag vilka inskränkte de tyska judarnas möjligheter att leva ett ordinärt liv. Man utestängde judar från statliga arbeten, de avskedades från universitet, från krigsmakten, från skolor och sjukhus. Giftermål mellan judar och icke-judar förbjöds. Sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar kunde vara straffbart med döden. Och omvärlden teg. Det fanns ingenstans för de tyska judarna att ta vägen. Var de än försökte, tvingades de tillbaka – så även från Sverige.

Den 9 november 1938 kulminerade detta särskiljande av delar av det tyska folket i våldsamheter riktade mot de tyska judarna. Synagogor stacks i brand, hus och affärer förstördes, mängder av människor greps och skickades till koncentrationsläger och många mördades. Detta hände i fredstid i ett land nära Sverige – och världen tittade stillatigande på och lät det ske. De tyska judarnas öde var därmed förseglat.

Den 1 september 1939 startade Andra Världskriget med Tysklands angrepp på Polen. Den tyska krigsmakten ockuperade snabbt i stort sett hela Europa. Orsaken till kriget var givetvis Judarna. I de ockuperade områden utvecklades därefter snabbt tekniker och kunskap i att registrera och samla ihop judarna, transportera iväg dem och avrätta dem i det mördarmaskineri som var kronan på verkat på Hitlers slutliga lösning – utplånandet av den europeiska judenheten.

Den 19 mars 1944 är kvinnan som skulle bli min mamma, Erzsebet Kelemen, 23 år och står på järnvägsstationen i Budapest för att vinka av sin väninna som skulle ta tåget hem till sina föräldrar. För första gången i sitt liv får hon då se en tysk soldat. Denne soldat begär att få se väninnans ID-handlingar innan hon ska stiga på tåget. I de ungerska ID-handlingarna stod religionstillhörigheten dokumenterad och hon fick på grund av detta stiga åt sidan och fördes bort. Erzsebet, kvinnan som skulle bli min mamma, rusade då fram till soldaten och ropade, Vad gör du? Du kan väl inte bara ta henne? Hon ska ju med tåget! – och därmed förseglades även Erzsebets öde.

Den 19 mars 1944 invaderade nazityskland Ungern. Anledningen var uppgiften att utrota den kvarvarande intakta europeiska judiska befolkningen som lokaliserad i Ungern. Juden måste utrotas – detta trots att den sovjetiska armén har laddat längs Ungerns östra gräns, samtidigt som de västallierade förberedde invasionen vid den franska västkusten. Amerikanarna hade invaderat Italien. Men så pass viktigt var alltså utrotandet av judar att tågen prioriterades för transport av människor till utrotningsläger istället för transport av krigsmaterial. På sju veckor genomförde nu det högeffektiva mördandet; ihopsamlandet, ivägskickandet och utplånandet av 432 000 ungerska judar, däribland i stort sett hela min släkt på min mammas sida.

Mammas arbete i Auschwitz-Birkenau var att utanför Krematorium nummer 3 och 4 sortera kläderna från de avrättade människorna. Kläder som sedan skickades till Tyskland. Erzsebet fick här själv bevittna utrotandet av den ungerska judenheten.

Den 7 juli 1944 stiger en 32-årig affärsman och diplomat av tåget i Budapest. Vad i all sin dar kan få en ung svensk att resa till Budapest mitt under brinnande krig? Vad skulle han där att göra – och varför? Namnet på denne unge man var Raoul Wallenberg. Det är i år 100 år sedan han föddes. Han var affärsman, arkitekt, hemvärnsofficer, resvan och talade flytande tyska.

På Bok- och Biblioteksmässan här i Göteborg frågade Eva Hedberg-Borenstein, som stod i den judiska montern på mässan, förbipasserande ungdomar om de visste vem denne Raoul Wallenberg var. Två av fyrtio tillfrågade kände till honom.

Min son som studerar i Chicago säger att de flesta känner till Raoul Wallenberg där – han är ju hedersmedborgare i USA. Den andre hedersmedborgaren efter Sir Winston Churchill. Raoul var utsänd som svensk diplomat, på uppdrag av en judisk amerikansk organisation, för att göra något för de kvarvarande judarna som var instängda i ghettot i Budapest – ca 100 000 människor. Mördandet hade för tillfället gjort paus på grund av en politisk kontrovers och Raoul sa att han skulle försöka slita så många människor som möjligt ur mördarnas klor. Men i princip hade ingen lyckats göra någonting i Europa för judarnas sak – så väl organiserade var tyskarna. Så hur gick han tillväga?

Vi går tillbaka i tiden, till tiden för judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Den judiske ledaren, Mose, stod med ett slavfolk beredda att gå in i sitt land. Han skickade in 10 spanare med uppgift att ta reda på vad som var gott och vad som var ont. Spanarna återkom så småningom och var överväldigade av fiendens styrka. De menade att det skulle vara omöjligt att bosätta sig i detta land. Och för detta besked straffade Mose dem. Varför?

Varför straffade han dem? Jo, för att de tog hoppet från dem, de tog de hoppet från ett folk i slaveri. Detta slavfolk tvingades därefter att tillbringa 40 år i öknen, så att en ny generation skulle växa fram, en generation som inte var präglad av hopplöshet.

Vad gjorde Raoul Wallenberg inför den största och effektivaste krigsmakt som någonsin har funnits? Han insåg att myntet har två sidor – det som är dess styrka kan också vara dess svaghet. Han insåg att byråkrati och tron på auktoritet var fundamenten i tyskarnas organisation. Så han vände detta emot dem. Och när han gjorde detta gav han hoppet tillbaks till 100 000 ungerska dödsdömda judar. Det hopp som de överlevande sedan byggde upp sina söndertrasade liv med.

Raoul Wallenberg tryckte upp något han kallade ”skyddspass”; slog stämplar på och sa att innehavarna av dessa pass stod under svenskt beskydd enligt svensk lag. Tillverkandet av dessa pass gick så fort att det svenska riksvapnet med tre kronor hamnade upp och ner – men det var det ingen som märkte. Han utnyttjade sina kunskaper som officer och sin flytande tyska och fick många nazister att bli knäsvaga av respekt för hans auktoritet. Han köpte hus där judarna kunde härbärgeras. De ungerska judarna trodde inte det var sant – det fanns någon som brydde sig. Varför?

Han gav hopp och kraft tillbaka. Men Raoul Wallenberg greps sedan av sovjetiska krigsmakten, fördes till Moskva och avrättades förmodligen där 1947, anklagad för spioneri. Den svenska politiska ledningen brydde sig inte. De goda relationerna med diktatorn Stalin var för värdefulla för att offra. Vem bryr sig om en ung svensk som räddade livet på ett förslavat folk i Budapest? Det är därför ni inte känner till Raoul Wallenberg. Raoul Wallenberg, som är ett exempel på civilkurage som alla människor skulle ha nytta av i sin vardag. Att våga stå upp för den som är svag, den som mobbas, enbart för att det måste göras – och sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Slutligen: Under åren 1990 till 1995 jobbade jag som sjuksköterska på flera olika svenska flyktingförläggningar. Sjukvården var på den tiden lokaliserad på förläggningarna. Jag har personligen talat med hundratals asylsökande från samtliga länder i Mellersta Östern. De flesta av dem fick stanna, vilket betyder att Sverige erkänt deras rätt till skydd ifrån de förtryckarregimer som på de mest barbariska sätt har kränkt deras mänskliga rättigheter. Det enda land jag aldrig träffat någon asylsökande från, är staten Israel. Varför?

Svaret är att Israel är den enda demokratin i Mellersta Östern – den enda demokratin i ett hav av förtryck. Israel är det enda land i Mellersta Östern där judar, muslimer, kristna, druser, ba’hai och övriga lever i frihet. Denna frihet gör att ingen tvingas därifrån. Trots detta är hatet och hoten mot denna lilla stat, i samma storlek som Jokkmokks kommun, gigantiska. Propagandan mot Israel är överväldigande. Det saknar alla proportioner. Det är inte politiskt korrekt att sätta in händelser i sitt rätta sammanhang. De mörka molnen hopar sig allt mer över Israel. Iran är ihärdiga i sina försök att skaffa kärnvapen som de lovar att fyra av mot Israel, och deras bundsförvanter Hamas i Gaza, och Hezbollah i Libanon lyder under dem – vad är syftet med allt detta? Jo, utplånandet av staten Israel. Ett massmord på landet Israels invånare – utrotandet av judar, muslimer, kristna och övriga. En andra Förintelse, Gud förbjude. Och världen tittar förundrat på.

Så – vi glömmer aldrig dig, Raoul Wallenberg, som gav ditt liv för oss och gav hoppet tillbaks. Vi glömmer aldrig dig, Oscar Schindler. Vi glömmer aldrig er som led och dog för att ni var judar – inte för något ni hade gjort. Vi står bakom dig, landet Israel. Vi säger som Liverpool-fansen, som alltid står bakom sitt lag, i vått och torrt, ”You’ll Never Walk Alone”. Och glömmer vi Kristallnatten – så glömmer vi allt detta.