När de kastade ägg som exploderade på väggen i sovrummet fick jag bara bekräftelse på att jag var i krig mot nazisterna - eller nynazisterna som de kallas - och när de ringde och sa att jag hade AIDS och att alla grannarna skulle få reda på det svarade jag, javisst har jag AIDS - kom hit så ska jag smitta dig - då kände jag bara hat emot dem och jag fick bekräftelse på hur svårt det var att komma ut - alltså att våga vara jude och erfara hur kriget fortsatte även i min generation. Jag fick bekräftelse på det jag redan visste, nämligen att det var livsfarligt att Komma Ut offentligt - och jag njöt av det.
Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.
När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.
Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!
Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?
Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".
Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.
Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.
Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.
Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar