lördag 19 december 2015

Fru Utrikesminister - Det är flyktingarna från Europa, Mellanöstern och Etiopien som du anklagar för att vara orsaken till terrorn i Europa

(English version below)

Fru Utrikesminister!
Mitt namn är Stefan Lindmark men också Shaul Ben Yitzhak.
Jag är jude. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau.
Jag har bott hela mitt liv i Sverige. Jag har tjänstgjort i Försvarsmakten och jag har gjort värnplikt under sammanlagt 18 månader.
Jag har arbetat hela mitt liv med de mest utsatta människorna i vårt samhälle, som sjuksköterska och samtalsterapeut. Jag har arbetat med asylsökande och jag har arbetat inom ambulanssjukvården, BUP, primärvård men också inom Försvarsmakten, som sjukvårdslärare.

Fru Utrikesminister, lyssna på mina ord när jag säger: Det var min morfar, min mormor och deras små barn som brann upp i Auschwitz/Birkenaus ugnar och det var min blivande mamma som jobbade 30 meter från denna ugn och fick känna lukten av brinnande föräldrar och syskon. Det var min mamma som överlevde för att jag skulle kunna berätta om allt detta men också att älska landet hon förutom Sverige älskade - vårt land, judarnas land - Israel - och vilka som byggde det och hur annorlunda allt hade varit om landet hade funnits bara några år tidigare.

Fru utrikesminister: Det var min moster Channa (Eva) som överlevde en avrättning i Budapests ghetto genom att låtsas bli träffad, som inte hade något hem efter kriget, som sjuk och eländig åkte med båt till Israel men internerades på Cypern och till sist återvände 1948 till Israel. Det var hon som med vapen i sin hand försvarade sig mot de anstormande arabstaterna som kom för att slutföra Förintelsen av den europeiska judenheten.

Fru Utrikesminister - det var min vän Simcha som fick tre dagar på sig att lämna Irak 1955 efter att ha överlevt pogromen i Bagdad 1941, som byggde landet. Han och hans familj fick lämna allt de ägde efter en flertusenårig närvaro i Irak. De är de som aldrig fått någon kompensation för allt som stals från dem, och det var Israel som tog emot dem, det enda land som öppnade sig för dem och välkomnade dem. De fick bo i tält i två år och fick matkuponger - det var ett mycket fattigt land.

Fru Utrikesminister - Det var till Israel min vän Andy flydde 1981 ifrån Etiopien, landet där han var värd mindre än en påse potatis. Det var i Israel han blev fallskärmsjägare för att försvara landet där han äntligen blev en fullvärdig människa. Det var som fallskärmsjägare han under den första så kallade Intifadan fick lägga sitt vapen åt sidan för att springa och rädda de barn som de terrorister du menar handlar i desperation, hade placerat mellan sig och min vän Andy - just för att israeliska arméns soldater inte får besvara eld under sådana omständigheter. Det var bilderna när han bär undan skrikande barn som du och dina vänner tolkade som bevis på den israeliska försvarsmaktens övervåld.

Fru utrikesminister: Israel byggdes av de överlevande från Förintelsen tillsammans med 850 000 utslängda judar ifrån Mellanösterns alla muslimska länder, och byggs nu av deras barn och barnbarn, av Etiopiens judar som har levt ensamma, skilda från andra judar i världen, men som överlevt och nu är fria.
Det är Israel som är landet du och hela arabvärlden hatar därför att vi överlevde. Vi är hatade av arabvärlden därför de anser att judar är undermänniskor. Judar kan ingenting menar de - men vi lyckades ändå bygga den enda demokratin i hela regionen - det enda land där araber är självständiga medborgare med fulla rättigheter - precis som alla andra invånare där. Nästan två miljoner araber bor där, de enda fria araberna i hela Mellanöstern. Israel är landet där många araber och judar sida vid sida i Försvarsmakten förhindrar den kränkta arabvärlden från att genomföra - Gud förbjude - en ny Förintelse av oss judar. För det är det ultimata syftet med alla lögner om oss, med allt hat mot oss. Det är Den Evige Juden som står i vägen för fred på jorden.

Fru utrikesminister - Du ställer ställer större krav på Israel än på Sverige.
Fru utrikesminister - i Göteborg där jag bor har 109 stycken har blivit skjutna på fyra år, mestadels i områden med utanförskap och uppgivenhet över begränsade levnadsvillkor. Det är också där IS har ett starkt fäste, ja det största och starkaste fästet i Europa. Det är i Göteborg två svenska terrorister dömdes till livstidsfängelse för att ha skurit huvudet av en oskyldig människa och därefter med stolthet visat upp huvudet inför en kamera. Det är Göteborg vi judar många gånger den senaste tiden blir vaktade av k-pist-beväpnade poliser som riskerar sina liv för att skydda oss.
Det är i Sverige som flyktingförläggningar brinner, där gatorna är fyllda av tiggare, där invandrade människor trängs i förorterna, där utanförskapet och antalet hemlösa vida överstiger Israel. Det är Sverige som islamismen växer. Det är i Sverige jag inte utan fara kan bära min kippa; min lilla huvudbonad. Det är Sverige som är moralpredikant och tror sig veta svaren och uppfattar sig vara mer framstående moraliskt än andra länder men utan att förmå sig att se sina egna tillkortakommanden, landet som genom tur och feghet har lyckats stå utanför krig och därför tror att kramar och kravlöshet löser alla problem.

Fru utrikesminister - Om Sverige och Göteborg hade varit vardag i Israel hade du med stor sannolikhet tagit det som intäkt för ockupation, för förtryck av muslimer, som ett bevis på myndigheternas bristande förmåga, som orsaken till terrorismen i Europa och orsaken till ondskan.
Men nu är det Sverige och vi är bara 15 000 judar här. Judar som betalar stora pengar för vårt eget skydd för i Sverige finns ju inte antisemitism - eller hur?

Fru utrikesminister - Har det inte slagit dig att antalet asylsökande ifrån Israels 1,8 miljoner arabiska medborgare är noll? Det är människor från de andra länderna i Mellanöstern som vårt land nu fylls med. Länder där man slår ihjäl varandra och samtidig befinner sig i ett krigstillstånd med Israel.
Israel är landet som du och hela arabvärlden hatar därför att vi överlevde och vårt land blomstrar. Vi är hatade därför det anses att judar är undermänniskor. Judar kan enligt propagandan ingenting men vi lyckades trots detta bygga den enda demokratin i hela regionen.

Fru utrikesminister; Det är alla vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de överlevande ifrån Förintelsen, ättlingar till flyktingarna från Mellanöstern, de efterkommande till judarna som kom från Etiopien - det är alla vi som med stolthet har byggt landet och som kommer att fortsätta att bygga det, försvara det och aldrig någonsin ge upp det land vi fördrevs till när ingen annan ville ha oss. Till det enda land som ville ta emot oss. Det är vi som älskar livet och som alltid reser oss igen, efter varje gång man har slagit oss till marken. Vi har aldrig haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt utom i vårt eget land, Israel.

Fru utrikesminister: Det är ni som hatar oss, det är ni som vill göra er av med oss och ni som ständigt i politiskt korrekta former kräver vår underkastelse. Det var i Europa ni brände upp oss, inte för vad vi hade gjort utan för vad vi var - och är - judar.

Fru utrikesminister: Om du verkligen vill se Israel med samma glasögon som du tittar på Sverige så skulle du förundras över hur vi lyckades bygga landet som trots 67 år av konstant krigstillstånd är så fyllt av kärlek, liv, hopp och förtröstan på Skaparen. Skaparen som gav oss fri vilja att välja.

Fru Utrikesminister - Vi har lärt oss läxan. Läxan som är att aldrig lita på utrikesministrar från bland annat Sverige, som nu lägger skulden på oss  - vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn till överlevande från Förintelsen och de övriga flyktingarna från Mellanöstern och Afrika.
Det är inte för sent för dig, Fru Utrikesminister, att våga öppna dina ögon.

Fru utrikesminister - Jag flyttar snart  till Israel, det land som inte fanns när min mamma vid 23 års ålder tvingades ta hand om de jordiska lämningarna av sitt mördade folk. Jag flyttar för att jag numera är säker på att traditionellt judiskt liv inte har någon framtid i Sverige, landet jag tjänat hela mitt liv.

Fru utrikesminister: Jag önskar dig välkommen till oss när vi har etablerat oss så ska jag visa dig Israel som det är och inte som du tror att det är - och låta vår livsglädje få utmana dig till att börja se Sverige som det har blivit men också hur det skulle kunna bli om vår syn på livet kan inspirera dig att tänka om och tänka annorlunda.


Mrs. Minister

My name is Stefan Lindmark but also Shaul Ben Yitzhak. 
I am a Jew. I am the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau. 
I have lived all my life in Sweden. I have served in the Armed Forces and I have done military service for a total of 18 months. 
I have worked all my life with the most vulnerable people in our society, as a nurse and therapist. I have been working with asylum seekers and I have worked in emergency medical services, child psychiatry, primary care but also in the Armed Forces, as a medical teacher. 

Madam Minister, listen to my words when I say: It was my grandfather, my grandmother, and their little children who burned in Auschwitz/Birkenau ovens and it was my mother who was working 30 meters from the oven and had the smell of burning parents and siblings. It was my mother who survived so that I could tell you about all this, but also of love of the country she loved in addition to Sweden - our country, the Jewish State - Israel - and who built it, and how different everything would have been if there had been a state of Israel just a few years earlier. 

Mrs. Foreign Minister: It was my aunt Channa (Eva) who survived an execution in the Budapest ghetto by pretending to get hit, who had no home after the war, who sick and miserable went by boat to Israel, but was detained in Cyprus and to finally returned in 1948 to Israel. It was she and her friends who with weapons in hands, defended themselves against the onslaught of the Arab states who came to complete the destruction of European Jewry.

Mrs. Minister - it was my friend Simcha who had three days to leave Iraq in 1955 after having survived the pogrom in Baghdad in 1941, who built the country. He and his family had to leave everything they owned, all their earthly possessions, after thousands of years of presence in Iraq. They are the ones who never received any compensation for everything that was stolen from them, and it was Israel that received them, the only country which opened their arms to them and welcomed them. They had to live in tents for two years and received food stamps - it was a very poor country. 

Mrs. Minister - it was to Israel that my friend Andy escaped in 1981 from Ethiopia, the country where he was worth less than a bag of potatoes. It was in Israel he joined the paratroopers in order to defend the country, the country where he finally became a full human being. It was as a paratrooper during the the first so-called Intifada he and his friends had ti lay down their arms in order to run around and save the children that the terrorists you claim are acting from desperation, had placed between themselves and my friend Andy and his comrades - precisely because the Israeli army soldiers do not get to return fire under such circumstances. It was the pictures, when he carries away screaming children, that you and your friends interpreted as evidence of the Israeli Defence Forces’ brutality. 

Madam Foreign Minister: Israel was built by the survivors of the Holocaust, along with 850 000 evicted Jews from all of the Middle East’s Muslim countries, and is now being built by their children and grandchildren, and by the Ethiopian Jews who lived alone, divorced from the other Jews of the world, but who survived and are now free, in Israel. It is Israel that is the land you and the entire Arab world hates because we survived. We are hated by the Arab world because they believe that Jews are sub-humans. Jews can do nothing of value, is their opinion - but we still managed to build the only democracy in the entire region - the only country where Arabs too are independent citizens with full rights - just like all other residents there. Nearly two million Arabs live there, the only free the Arabs throughout the Middle East. Israel is a country where many Arabs and Jews side by side in the armed forces, prevents the aggrieved Arab world from carrying out - God forbid - a new Holocaust of us Jews. For it is the ultimate aim of all the lies about us, with all the hatred toward us. It’s The Eternal Jew standing in the way of peace on earth. 

Madam Foreign Minister - You place greater demands on Israel than Sweden. 
Madam Foreign Minister - in Gothenburg where I live 109 people have been shot in four years, mostly in areas of exclusion and resignation due to limited living conditions. It is also where the IS has a stronghold, maybe even the biggest and strongest in Europe. It is in Gothenburg where two Swedish terrorists recently were sentenced to life imprisonment for having cut the head of an innocent man and then proudly showed his head up before a camera. This is the city of Gothenburg where we Jews many times recently have needed protection by machine gun-armed police officers who risk their lives to make us feel safe. It is here, in Sweden, that refugee centers burn to the ground every week, where the streets are filled with beggars, where immigrant people crowd into the suburbs, where exclusion and the number of homeless far exceeds Israel. It is in Sweden that Islamism grows. It is in Sweden I cannot, not without danger of my life, can wear my kippa; my little Jewish head covering. It is Sweden who acts as moral preacher and who think they know the answers, and perceive themselves to be more prominently moral than other countries, but without being able to see their own shortcomings,. It is the country that through luck and cowardice has managed to remain on the outside of wars for 200 years and therefore believe that hugs and permissiveness solves all problems. 

Mrs. Foreign Minister - If Sweden and Gothenburg had been what it’s like in Israel, you had most probably taken it as a pretext for occupation, the oppression of Muslims, as proof of the authorities' lack of ability, as the root cause of terrorism in Europe and the cause evil. 
But now it is in Sweden this is happening and we are only 15 000 Jews here. Jews who must pay big money for our own protection in Sweden - where there's no anti-Semitism - right? 

Mrs. Foreign Minister - Has not it occurred to you that the number of asylum seekers from Israel's 1.8 million Arab citizens is precisely zero? There are people from the other countries in the Middle East that our country is now filled with. Countries where people kill each other and simultaneously is in a state of war with Israel. 
Israel is the country that you and the whole Arab world hates, because we survived and our country is flourishing. We are hated because it is considered that Jews are sub-humans. Jews, according to the propaganda, can do nothing good - but we still managed to build the only democracy in the entire region. 

Madam Foreign Minister; It is we, all the children, grandchildren and great grandchildren of the survivors from the Holocaust, descendants of refugees from the Middle East, the descendants of the Jews who came from Ethiopia - it is all of us, who have built the country of Israel with pride - and who will continue to build it, defend it and never ever give up the land we were driven to when no one else wanted us. The only country that would accept us. It is we who love life and who always rises up again, after every time life and our enemies have beaten us to the ground. We have never had any economic, political or military power outside of our own country, Israel. 

Madam Foreign Minister: It is you who hate us, it's you who wants to get rid of us, and you constantly, in politically correct forms, require our submission. It was in Europe you burned us, not for what we had done, but for what we were - and are - Jews. 

Madam Foreign Minister: If you really want to look at Israel with the same glasses you look at Sweden, you would marvel at how we managed to build the country that despite 67 years of constant war is so filled with love, life, hope and trust in the Creator. The Creator who gave us free will to choose. 

Mrs. Minister - We have learned our lesson. The lesson is to never trust foreign ministers from countries such as Sweden, who now puts the blame on us - the children, grandchildren and great grandchildren of Holocaust survivors and other refugees from the Middle East and Africa. 
It is not too late for you, Madam Minister, I dare you to open your eyes. 

Mrs. Foreign Minister - I'm moving soon to Israel, the country that wasn’t there except in our prayers, when my mother at the age of 23 had to take care of the mortal remains of her murdered people. I move because I now am sure that traditional Jewish life has no future in Sweden, the country I have served all my life.


Madam Foreign Minister: I invite you to come and visit us when we have established ourselves, and I'll show you Israel as it is and not what you think it is - and I wish to let our joy of life challenge you to begin to see Sweden the way it has become, but also how it could be if our vision of life can inspire you to rethink and think differently.

fredag 11 december 2015

När min morfar bad Shma Israel i Auschwitz/Birkenaus gaskammare överröstade han Richard Dawkins

Jag såg Richard Dawkins i Skavlan häromdagen. Dawkins menar att naturvetenskapen, inte minst sedan Darwins Om arternas uppkomst som publicerades 1859, övertagit religionens roll när det gäller att förklara världen.
Jag tycker bara att det är bra att kritisera religion och religiösa människor. Oerhört mycket destruktivt har gjort i religionernas namn.
Men när Dawkins börjar mästra och framställa sig själv som en sanningssägare så provocerar han mig.
Gästerna försökte argumentera men han slog dem på fingrarna och publiken applåderade och Richard tackade och njöt av publikens gensvar.
- Naturvetenskapen har eller kommer att ge svaren på allt och jag är ledsen att säga att allt är uppdiktat av människor som trodde men inte visste, fortsatte han. Arrogant.

Jag tänkte: Vad skulle jag har sagt om jag råkade ha suttit där i gästsoffan?
Hur hade jag förklarat  min grundsyn?
Jag hade sagt:
- Shma Israel. Adonei Eloheino Adonaj Echad. Och spänt blicken i honom. Utmanade.
Jag erkänner att jag har underställt mig Guds överhöghet, hans självständighet och jag erkänner att han är En. Gud är skaparen och Gud har kontroll och skapelsen är bara en del av hans oändlighet.
Gud visar sig i sina ändliga attribut och visar där skapelsens fantastiska värld. En värld där allt har sin plats. Alltifrån galaxer till stjärnor, månar, planeter. Vår planets enorma rikedom där varje grässtrå är ett under, ett mirakel. Ett system som är så finjusterat att en enda smärre förändring skulle utplåna att liv. Jag tror på att solen bugar sig för skaparen när den varje dag går upp i öster och ned i väster. Jag ser hur alla system är beroende av varandra och jag erkänner att jag hänförs över att jag kan stå under en stjärna och veta att just det jag jag råkar se då har färdats i många hundratals år enbart för att just jag ska just nu få betrakta den och känna hänförelse över det faktum att skaparen i sin oändliga storhet ger mig förmågan att levandegöra detta ljus.
Vi kan hänföras över djuren och deras förmåga att leva. Ett liv styrt av instinkter och vi kan förundras över skapelsens krona - människan - den enda varelsen som har förmåga att betrakta, intellektuellt bearbeta det vi betraktar och har förmåga att dra slutsatser om detta. Vi som kan besluta om vad som är rätt och vad som är fel och vi som har fått det talade - och skrivna - ordet att kommunicera med.

I 4000 år har vi judar två gånger om dagen erkänt och bekänt detta. Det finns ingen som helst motsättning i naturvetenskapens nya landvinningar och vår trossats. Tvärtom - i varje fråga som naturvetenskapen får svar på ställs 20 nya frågor och så kommer det att fortsätta att vara i evig tid. Guds storhet finns i allt detta. Vår utvaldhet som människor är att vara de enda varelser i hela Universum som har förmåga att reflektera och att själva bestämma om Darwin verkligen hade svaret på allt - eller om det finns en skapande kraft som varje dag och varje stund håller skapelsen igång och att allt skulle dö om denna kraft försvann.

Ungefär en tredjedel av alla nobelpristagare är judar eftersom kunskap och frågor är en del av judiskt sätt att tänka - så bristande intelligens är det definitivt inte frågan om, något Dawkins kanske inte säger rent ut men gärna antyder. 
Jag är fullständigt övertygad om att en icke ringa del av dessa judiska nobelspristagare varje morgon och varje kväll uttalar Shma Israel.
Vi judar som uppfinner och utvecklar och hittar nya fakta slås av skaparens enorma storhet och hans överhöghet och hans förmåga att ge alla, även du Richard, förmåga att avfärda detta som en del av en pågående skapelse eller ett hjul som rullar av sig självt.

Att se skaparens oändlighet och att inse att vi, var och en av oss, är skapade med förmågan att säga ja eller nej, att inse att vi, var och en av oss, är skapelsens krona som är satta här under några sekunder för att beundra och att inse storheten i skapelsen, det är det stora och det är essensen av att vara jude.
Vi har aldrig haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt. Vi har ordet som vapen. Ordet som Gud skapade världen med. Vi har Torahn och dess hebreiska text.Vi har hjälpmedlet att förstå och att underordna oss. Vi har aldrig försökt pracka på dig, Richard, vår sanning men vi hoppas att du kan se den kraft som har styrt vårt folk i 4000 år.

När min morfar i Auschwitz/Birkenau, naken och kränkt, dog i gaskammaren bad han Shma Israel för att besegra ondskan och för att visa mig att han nu hade fullföljt sitt livsuppdrag och underordnat sig skaparen. Han ville ge mig, hans ännu inte födda barnbarn, kraft att bortom det vi har fått svar på ta upp hans fallna mantel på samma sätt som andra söner tar upp manteln från deras mödrar och fäder.
Att vara en stolt jude och låta sig fyllas av livets fantastiska resa. Att jobba för det goda och människors lika värde, att se och förundras, plågas av orättvisa och livets svårigheter. Det är livet där naturvetenskapens landvinningar är en del av.


Min morfar var en hjälte - en supermänniska - där han i sin ensamhet tillsammans med 2000 andra judar avrättades för det som har uppenbarats för oss och alla bad tillsammans - Shma Israel.
Varför min morfar dog som han gjorde fick han inte veta och detta är en fråga som plågar mig, men han gjorde det som vi har levt och dött för i 4000 år.
Vi har i 4000 år levt och dött för övertygelsen om Guds enhet och att han bestämmer över allt där skapelsen är en del av hans oändlighet.

Jag är  övertygad om att om 4000 år kommer vi judar att fortsätta att be Shma Israel och Richard Dawkins och Darwin kommer att vara bortglömda sedan länge, länge.

Shabbat Shalom

lördag 5 december 2015

Shaul Ben Yitzchak - varför jag säger "Shma Israel" av tacksamhet till min morfar

Mitt hebreiska namn är Shaul Ben Yitzchak, vilket betyder Shaul, son till Yitzchak, eller Saul son av Isak, som man skulle säga på svenska. Min pappa var inte jude och därför bär jag morfars namn i stället.

Jag bär morfars namn med stolthet. Han avslutade sitt liv i den djupaste förnedring. Naken, tillsammans med min mormor, Ilana, och deras två yngsta döttrar Agnes, 12 år och Katalin 10 år, tvingades han in i Auschwitz/Birkenaus gaskammare den åttonde juli 1944 - avklädd och djupt förnedrad.
Min judiska familj mördades på det absolut värsta sätt man kan tänka sig - nakna och utan mer värde än kläderna de bar på, deras hår och eventuella guldtänder som drogs ut efter mördandet - något eget värde hade inte min familj för mördarna. De fick ingen begravning och ingen läste Kaddisch över dem. De försvann upp i röken och var borta.

De dog endast 30 meter från sin äldsta dotter, Erzebeth, som snart skulle fylla 23 år - min blivande mamma - vars uppgift i utrotningslägret var att sortera kläderna från de mördade. Kläder som sedan skickades till Tyskland för försäljning eller utdelande till det numera "judefria" Tyskland.
Mamma som hörde de avrättades ångest- och dödsskrik dygnet runt och bevittnade den ungerska judenhetens undergång och utplånande.
De mördades därför att de var judar och för att Europa hade bestämt att Juden var roten till allt ont.
Mördandet var en "kärlekshandling" utförd av djärva och kärlekstörstande nazister och deras stora kader av medlöpare, för ett i deras tycke, gott syfte. 75% av Europas judar följde min familj upp i röken från krematorierna eller grävdes ned i massgravar och den judiska världen i Europa upphörde att finnas. Bara få spår finns kvar där vi våra förfader föddes, levde och dog. Allt är borta. Den ultimata förnedringen.

Familjen Kelemen kom från en lilla ungerska byn Hajdudorog. Judarna där var cirka 300 stycken i början på 1940-talet efter sin höjdpunkt på 1860-talet då den berömda Rebben flyttade dit. Många unga kunskapstörstande judar följde efter och som mest bodde här mellan 700-800 judar. De försörjde sig på enklare yrken och hade en levande chassidisk församling. Byn ligger mitt i en lantbruksbygd så de flesta icke-judiska invånarna var bönder med tillhörande serviceyrken. Det sammanlagda antalet boende var 7000-8000.

Familjen Kelemen bestod av cirka 70 personer som bodde i byn och i andra byar runt om.
Min morfar var känd som en mycket snäll och god man. Han var den fattigaste av bröderna Kelemen. De levde ett traditionellt chassidiskt, alltså strikt religiöst, liv med sin familj. Min morfar var en aktiv medlem i den judiska världen där. Han var någon sorts gårdfarihandlare men gjorde också de jobb som fanns att tillgå för att åtminstone dra in pengar till det absolut nödvändigaste för familjen.
Han besökte shul, gudstjänstlokalen, varje morgon för morgonbön och bad ytterligare två gånger om dagen. De höll strikt kosher och familjen kände inte till något annat liv.

Han bad varje morgon, liksom vi alla andra gör, Shmone Esrei ("18 böner") om att förses med det som han som tjänare behövde för att utföra sitt uppdrag. Det vi ber om är bland annat  kläder, arbete, hus, församlingens väl, hela Israel och Templets återuppbyggande samt förmågan att utföra Mitzvot (goda gärningar, påbud). Mitt problem är att  min morfar Yitzak inte bara förnekades allt detta utan också förnedrades.

Skaparen kan inte ingripa eftersom då slutar vi att vara människor, men han ingrep i Sinai. HaShem (Gud) lät Förintelsen ske. Det är svårt att känslomässigt och intellektuellt acceptera detta faktum. Skaparen har också skapat allt - även de människor som valde ondskan.
Vi håller benhårt på att Gud är En och att Gud därmed finns i allt detta. Det finns ingen ond kraft att skylla allt på för att skydda Skaparen från kritik. Vi måste leva med frågor som inte har några givna svar. Människor har förmågan att välja och att välja gott eller ont! Torahn beskriver mycket tydligt vad som gäller - och rent teoretiskt kan jag också acceptera förklaringarna - men ingenting av detta hjälper mig - och inget av det hjälpte morfar. Det ofattbara skedde.
"Varför barnen?" sa Elie Wiesel, överlevande och Nobels fredspristagare, när  han fick frågan vad han skulle fråga Gud, om han fick möjligheten. Varför 1,5 miljoner oskyldiga barn?

Min morfar har trots detta  hjälpt mig att våga vara religiös och att underordna mig Skaparen i mitt liv. Hur kommer sig detta?

Jag vet med bestämdhet - det har min mamma med emfas berättat för mig - att hon är helt säker på att morfar, trots sin oerhörda förnedring av att behöva stå naken inför sin hustru och sina döttrar och veta att döden inom någon minut kommer över dem. Veta att han inte inte klarade av att beskydda sin fru och sina barn där i trängseln bland alla de andra okända nakna och oskyldiga judarna som skuffades ihop och fick panik.
Jag vet med bestämdhet att Yitzchak bad Shma Israel och därmed kallade ned Skaparen över sig och sin familj. Han överlämnade sig till Skaparen i full visshet om att ha levt det liv han som jude var ämnad att leva.
Att min morfar höll fast vid sin identitet in i denna fasansfulla alldeles förfärliga upplevelse, ställer krav på mig.

Vem är jag att ifrågasätta Skaparens vägar, hans plan, och vem är jag att inte föra min morfars övertygelse vidare?

Det är därför jag sakta men säkert blir alltmer religiös och det är därför jag varje morgon och varje kväll ber Shma Israel. Jag tror att han står där bredvid mig, Yitzchak, med sin familj omkring sig och att han är stolt och glad över mig, och jag är säker på att han ber tillsammans med mig.

Shma Israel - bönen som inte är en bön utan en intellektuell påminnelse om att vi judar - cirka 2,5 miljoner på den tiden - alla stod samlade vid berget Sinai för 4000 år sedan, när Skaparen för första och enda gången uppenbarade sig. Han uppenbarade sig för ett nyss befriat slavfolk. Skaparen valde oss och Skaparen lät alla bli vittnen. Han gjorde det för att vi ska vara säkra på att händelsen faktiskt har utspelat sig.

Skaparen som sa att denna uppenbarelse ska vidarebefordras genom generationerna till evig tid. Med uppenbarelsen överlämnades också Torahn - Skaparens budskap till den judiska nationen om vår utvaldhet och de livsregler vi därför har att följa. Vi har ett eget val att följa Guds vilja eller att låta bli. Det är detta som gör oss till människor. Vi är de enda varelser i hela skapelsen som har förmågan att välja mellan gott och ont. Inte ens änglarna har detta val. Endast vi. Jag har, liksom Elie Wiesel, valt att underordna mig vårt förbund med Gud.
Morfar valde Skaparen där i sitt helvete.

Att säga "ja" är också att vara emot - emot nazister och alla de som både då och nu försöker demonisera och mörda oss judar, i diasporan eller Israel. Israel som är vårt land. Vi väljer att bejaka livet.
Min morfar, fattig som han var, har genom sin dotter - min mamma - givit mig möjligheten att att föra budskapet vidare.

Shma Israel Adonai Eliheno, Adonai Echad - Hör Israels folk - Shaul Ben Yitzchak (Skaparen säger till dig) att Herren är vår Gud och Herren är En.

Shabbat Shalom veShavua Tov.

söndag 29 november 2015

Ständigt denna Vessla

Ni som har läst böckerna om privatdetektiven" Ture Sventon" kommer också ihåg slutsatsen han drar varje löst stöld - "ständigt denna Vessla"... Det är Vesslan som alltid fanns bakom ondskan och genom att leta efter Vesslan löstes så alla bekymmer.

När vår utrikesminister ser samband mellan terrrordåden i Europa med Juden - maskerat med Israel - så tänker jag alltid på Ture Sventon.
Vad härligt - och så enkelt - det finns en god sida och en ond sida och den onda sidan är i slutändan alltid Juden. Idén - den kristna idén - om kampen mellan det goda och det onda kan ses i realtid.
Så kan man stödja den goda sidan så blir min dag bra och jag får frid i mitt inre.
Den judiska synen är att dualism inte finns. Gud skapade någonting ur ingenting - inte ens förutsättningar för liv fanns. Gud gav människan, som den enda varelsen i hela skapelsen, förmågan att fatta beslut bortom instinkter - att fatta beslut om vad som är gott och ont.

Jag frågade mamma om hon i Auschwitz-Birkenau någon gång anklagade Gud för att hon fick genomlida helvetet. - Nej, aldrig, svarade hon. - Vi förbannade människan som hade byggt lägren och som valde att avrätta oss. Vi bad till Gud att amerikanarna eller ryssarna skulle befria oss. Vi bad om stöd och vägledning att klara även nästa dag.
Anklagande hon Gud någon gång i ditt liv för att hennes folk, hennes familj mördades? - Nej, aldrig. Hon tackade för att hon trots allt fick en andra chans genom befrielsen att komma till Sverige. Den enda gång hon uttryckte besvikelse var strax innan hon dog, när hon sa - "det trodde jag inte om dig, att det är dags nu! Jag är inte färdig än!"

Varför skriver jag detta?
Jo, det säger någonting om den judiska själen. Om att livet måste vinna. Det är människans val som avgör. Livet  är svårt. Gränssättningar  är svårt. Att inte sätta gränser är inte godhet. Att fylla Sverige bortom dess förmåga är inte godhet. Att tro att om vi kramar om alla - utom Juden - så blir alla snälla, är inte godhet. Att tro att en stat stor som Jokkmokk är orsaken till ondskan, är inte godhet. Det är dessutom den enda staten i hela Mellanöstern varifrån muslimer och kristna INTE flyr till Sverige,  eftersom alla i Israel kan köpa en biljett på Norwegian för 2000 kronor och komma hit och stanna i flera månader om de vill. Men det vill de inte.

Att definiera att kärlek är att krama alla - även monster som IS-terrorister (inte "krigare" - terrorister!) - är inte godhet. Det är dumhet och det är antisemitism.
Fru Wallström - omyndighetsförklara inte de krafter som tydlig och öppet och oerhört välplanerat förklarar syftet med sin existens!

Jag är rädd för att en terrorattack kan ske i Göteborg. Man kan inte låta terrorister bosätta sig, utnyttja vårt samhällssystem och fritt få verka utan att de ord de sprider får konsekvenser. När de dessutom väldigt tydlig säger att de på Guds order har till uppgift att införa ett kalifat där endast de som de godkänner ska få bo. De ska bo i ett land där terror och godtycke är fundamenten i samhället och där vi alla undanröjs om vi inte konverterar till deras tro.
De skjuter inte 500 människor i Paris utan anledning.

Kommer antisemitismen att öka efter - Gud förbjude - en terrorattack här i Sverige, även om judar alltid är primärt mål?
Kommer utrikesministern att vakna ur sin törnrosasömn och våga möta världen såsom den faktiskt är beskaffad?
Kommer hon att inse att man kan inte möta öppen och rå ondska med kramar, mutor och undanflykter?
Kommer hon att förstå att det inte alltid är Vesslan som finns bakom ondskan?
Kommer hon att förstå att hennes uttalanden är uttalanden i lång rad av uttalanden som har pågått i årtusenden, om att det på något sätt alltid är Juden som är inblandad, och att hon därmed lägger skulden på offret?

Nej, jag tror inte det.
Jag är rädd för att hennes budskap om att  ursprunget till ondskan är Israel - att det är Juden som sprider sitt samhällsgift igen. Hennes uttalanden är förankrade i en alltför stor del av de som har beslutanderätt  och de medel de har till förfogande, för att föra ut sina budskap.
Det är Juden som finns där och som skapar kaos och destruktivitet.
Det är Juden som vill väl men som inte kan annat än destruktivitet.
Det är Juden som gaddar ihop sig mot henne.

Nej, Wallström - omyndighetsförklara inte de som ligger bakom det som händer idag och som uttalat säger vad deras mål är. De är mycket, mycket målmedvetna och de vill oss illa. De uttrycker detta tydligt och de kan inte missförstås. De är vuxna människor, inte offer. De vill inte ses som offer. De vill ses som de som står för Sanningen. De ser sig som befriare, som de som löser världens alla problem, såsom de lärts att tro i koranskolor, som de fått predikat för sig i förortsmoskéerna - och övriga moskéer med Sveriges goda minne - att när hela världen är islamisk så blir det fred på jorden.

Jag ber vår -"trosförklaring" Shma Israel två gånger om dagen för att påminna mig om när Gud uppenbarade sig för hela det judiska folket vid Sinai och gav oss vår ledstjärna, vår etiska kod, att följa, att jag ska orka en dag till och att jag ska få vägledning och att jag ska få kraft att orka föra fram det budskap som ligger till grund för vårt folk. Att livet är heligt. Att livet ska upphöjas och levas ut, att människan ska hjälpa varandra i denna strävan och det är detta som styr vardagen bortom alla yttre försök till att göra livet till en evig plåga och rädsla.

Vi måste alla välja. Det judiska folket är starkt i sin övertygelse om att fortsätta att vara det som vi är satta att vara. Vi har aldrig haft vare sig ekonomisk, militär eller politisk makt. Trots alla uttalanden genom årtusendena, trots terror, slakt och massmord envisas vi med att föra fram budskapet om livets okränkbarhet. Det är det, utrikesminister Wallström, som gör att vi, det judiska folket är ett levande folk, trots att det i varje varje generations görs försök att lägga skulden på "denna Vessla" bortom den ondska, förklädd i kärlek och omtanke, som kallas antisemitism. Som är val gjorda av människor som inte orkar se sig själv som en del av en destruktivt och förenklat tänkande.

Låt oss alla bli vuxna och ta det ansvar som åligger oss just nu.
Våga se sanningen om den ondska som nu sprider sig, dold i kärlekens och omtankens namn.
Sticker man kniven i en 90-årig överlevande ifrån Förintelsen eller skjuter man oskyldiga teaterbesökare i Paris eller återvänder man till Sverige efter att ha tagit del i IS eller andra terroristgruppers mördande, så måste man fullt ut avkrävas ansvar för sina handlingar.

Väx upp nu ni så kallade ledare i Sverige - och våga ta ansvar istället för att skylla övergreppen på offret och hitta förklaringar som stillar alla obesvarade frågor.

Verkligheten har kommit till Sverige och den har kommit för att stanna. 

lördag 21 november 2015

Kanariefågeln som fick skulden - och PK-folket som hade fel

Återigen vaktar beväpnade poliser vår lilla ortodoxa synagoga. Det är inte första gången. Det är inte ens första gången i år. Att akut terrorhot hänger över oss. Vi är vana. Gudstjänstlokalen är fylld med judar som med glädje firar Shabbat. Sång, vänskap och gemenskap dominerar. Vi lever alltid som om varje dag är den sista. Vi vägrar att ge vika för hotbilden vi nu, än en gång, står inför. Vi är förberedda. Vi fortsätter att hylla livet - för så har vi alltid gjort.
Vi är inte del av det Sverige som Stefan Löfvén kallar "naivt". Vi är inte naiva. Vi har varnat för det som händer nu, i flera år. Många av oss har blivit hotade och vi har försökt att få våra naiva och oerhört Israel-fientliga politiker att lyssna på oss. Ingen har varit intresserad, annat än att häva ur sig floskler avsedda att mästrande lugna en paranoid undersåte. Vi har fått höra att det inte finns någon antisemitism i Sverige. Vi, som själva upplevt den på nära håll, in på livet, alltför nära. Vid varje terrorattack under senaste tiden, såväl två gånger i Paris som i Bryssel, Toulouse och Köpenhamn, har judiska mål varit de primära. Men om detta talas det mycket lite, särskilt nu. Och särskilt här i Sverige.

Kanariefåglar användes som varningssignaler i kolgruvorna i Storbritannien. Kanariefåglarna var de varelser som var mest känsliga för sådana förändringar i gruvorna som kunde leta till ras och många människors död. Alla litade på fåglarna och det fanns särskilt utvalda arbetare som höll ett vakande öga över dem och som kunde tyda förändringar i deras beteende.
Judarna har alltid varit och är kanariefåglarna i världen. Israel, som är judarnas land, är kanariefågeln bland världens länder. Erfarenheten säger att det alltid börjar med judarna men det slutar aldrig med oss. Vår paranoja och känslighet för förföljelse har endast överträffats av verkligheten.

När antisemitismen ökar så närmar sig raset, raset som kan kosta många människors liv.
Antisemitismen anpassar sig efter det som är politiskt korrekt. Att anklaga oss för att tillhöra en underordnad ras håller inte idag men att peka ut Israel med alla traditionella antijudiska schabloner, är däremot helt i linje med vad som är tillåtet. Man vill inte förstå att när terror slår mot Israel och när hot och terror slår mot judiska mål i Europa, så är det kanariefågeln som sjunger.

Det är därför vår utrikesminister helt ogenerat kan påstå att den alldeles förfärliga terrorattacken i Paris är ett uttryck för palestiniernas situation gentemot Israel. Det är alltså judarnas fel att IS skjuter 500 personer i Paris. Det är därmed Israels fel att alla sittbänkar är borttagna från Centralstationen i Göteborg och att mängder av beväpnade poliser bevakar centrala Göteborg.
Det är judarnas fel att Europa nu är i krig mot islamistiska terrorgrupper och att snälla och godtrogna svenska politiker har lullat omkring i sina trygga korridorer på Rosenbad i Stockholm och klappat varandra på axlarna för att de tror att de förstår hur allt står till.
Vår utrikesminister uttalar sig klassiskt antisemitiskt. När hon anklagar judarna för allt förfärligt som sker är det antisemitism. Ren och skär antisemitism, inget annat, förlagt till det för dagen politiskt korrekta sammanhanget.

Vår utrikesminister har inte lärt sig någonting av historien. Hon har enkla lösningar på svåra problem.
Svenska regeringen har försökt tysta kanariefågeln istället för att lyssna på den och nu får de be om ursäkt för sin enorma naivitet. Det är inte "Sveriges" nativitet, det är regeringens egen. Frågan alla ställer sig är vad priset för deras naivitet kommer att bli och kosta oss. För det är i slutändan vi skattebetalare som får stå för notan.
Redan i augusti skrev jag om Magnus Betnér som tillsammans med Malena Ernman och Henrik Schyffert senare, förmanande talar om för oss oupplysta att vi blåser upp en icke existerande hotbild och den förstnämnde menade i en uppmärksammad Youtube-video att risken för våldsutbrott är försvinnande liten. Nu har alla dessa PK- nissar som vill skina i mediabruset fått bevisat för sig att de hade fel. Vi som känner rädsla hade egentligen bara utsatts för en skrämselpropagandistisk bluff, menade de.

När de ungerska judarna den 17 mars 1944 tittade på statistik över mördade ungerska judar i Auschwitz-Birkenau visade den att inga hade mördats. Att man hade fått information om de polska, baltiska, tyska, österrikiska, sovjetiska, franska, holländska judarnas öden inverkade ju inte på den ungerska statistiken. Att de ungerska judarna var andra klassens medborgare och att många hade försvunnit in i slavarbete hade ju inte med statistiken över mördade i Auschwitz-Birkenau att göra. Det politiskt korrekta Ungern kunde då därför dra samma slutsatser som Magnus Betnér gjorde, och i den tidens media förlöjliga och förminska de kraftfulla signaler som fanns att se för de som ville och kunde se dem. Då hade den ungerska staten eller i alla fall den ungerska judenheten kunnat förbereda sig på något sätt. "Det är bara en överdriven skrämselpropaganda." sas det.

Tre månader senare var 450 000 ungerska judar mördade i dödslägret Auschwitz-Birkenau - eftersom Nazi-Tyskland den 19 mars 1945 invaderade Ungern.
Idag är det den 21 november 2015 och i såväl Sverige som i Paris och Bryssel härskar en akut hotbild - för terror. I Sverige ligger vi på hotnivå 4 av 5.
Strömmen av asylsökande in i vårt land är ändlös och nu får de sova ute i Malmö eftersom Sveriges samlade förmåga att härbärgera mer människor är uppnådd. Nu väntar flera års väntan på ändlösa asylutredningar och desperata och förtvivlade åtgärder för överhuvudtaget klara av de mest basala praktiska problemen.
Vi vet att ibland asylsökande ifrån Mellersta Östern finns en stor antisemitism.
Hur tolkar de utrikesministerns uttalanden om Israel och judarnas när de kommer att bli allt mer desperata under en lång och oviss väntan där de inte har någon som helst kontroll över sina egna liv?
Jag har jobbat i sju år med asylsökande som sjuksköterska och samtalsterapeut på flyktingförläggningar och inom BUP (Barn och UngdomsPsykiatri) och jag har sett mängder av människor brytas ned och som vill ha syndabockar att skylla på för sin eländiga livssituation.

De som läst och förstått tecknen under upptakten till och under andra världskriget, kunde ha dragit slutsatserna mycket tidigare - men de tystades ned av ett samhälle som inte ville se dessa tecken. Varför skapa oro!? Men lugnet var bedrägligt. Precis som nu.
IS och andra galningar uppmuntrar enskilda till att attackera och skära halsen av oskyldiga för att sprida skräck och underkastelse. Det är så krig fungerar idag. Det är inte stora arméer som attackerar med militärisk precision. Nutidens krig är asymmetriska. De slår till på ett ställe, backar ur och slår till på nästa ställe. De bryter sakta ned motståndskraft, lust och vilja att försvara sig och deras syfte är att omstörta de samhällen de krigar emot.

Det politiskt korrekta Sverige har passat utmärkt in i IS' och andra terrorgruppers taktik. Stoppa ned huvudet i sanden, förvirra folk, blunda för tecknen och fortsätt att lev era liv tills allt blåser över.

Vi svenska judar ser  tecknen när de judiska institutionerna och enskilda judar skyddas av k-pist-beväpnade poliser och när hoten mot oss blir allt mer öppna och kraftfulla (allt står inte i tidningarna eftersom vi vill inte avslöja våra säkerhetsarrangemang - av uppenbara skäl - man jag kan garantera er att de finns och att vi är väl förberedda) eller när hundratals ungdomar i Sverige strider för terrororganisationerna i Mellanöstern. Men främst blir vi skrämda av de politiskt korrekta politikerna och deras likasinnade som istället ser ett samhälle i balans med minskad våldsutveckling. Och en Mona Sahlin som vill ta emot hemvändande terrorister (som kallas "krigare") med öppna famnen, jobb och bostad.

Sverige har varit naiva , sa statsministern.
Jag tror att polis och militär är långt mer professionella än den regering som vi har olyckan att ha. 
Vårt hopp står till att tjänstemän inom svensk polisiär och militär säkerhetstjänst ha lyssnat på oss, annars är alla illa ute - ja, mycket illa ute.

Judarnas roll som kanariefåglar i Europa är nu åter uppfylld - för denna gång.

fredag 13 november 2015

Kippan på huvudet, trakasserierna på tåget och hotet mot Sveriges grundval

Jag bär min lilla diskreta kippa och ofta en keps med texten" I love Iron Dome" - vilket är svårt att läsa om man inte verkligen fäster blicken på den.
Jag satt på tåget till Malmö. Vi fick byta till buss över Hallandsåsen och så på ett tåg igen på andra sidan. Tunneln igenom åsen ska nu öppnas den 13 december. Efter 25 år och en hygglig kostnad.
När jag steg på bussen stirrade en tydligt arabisk person på mig. Okej, tänkte jag, är det dags nu igen.
Jag satte mig långt bak. Två personer tre rader bakom mig.

Bussen startade och efter två minuter kom samme man fram till mig, satte sig ned på stolen snett emot. Vände sidan till, mot mig, satte armarna i sidan och stirrade. Stirrade, på mig.
- Vad vill du? sa jag.
- Jag hatar Israel och de judar som stöder Israel.
- Det är ditt problem, sa jag, inte mitt. Vi tar det någon annan gång?
- Vi tar det aldrig, sa han och stirrade hatiskt på mig.
- Då så, sa jag. Spelreglerna mellan dig och mig är satta.

Han tog demonstrativt fram en halsberlock med hela Israel på. Ja, det var väl inte Israel i hans värld.  I hans värld är det ett judefritt land och heter något annat. Jag satte på mig min keps och sträckte på mig. Fan, tänkte jag. Sverige är mitt land. Jag har väl rätt att få vara den jag är utan att bli trakasserad och hotad! Nå, vad händer nu, tänkte jag sedan. Försökte samla mig. Jag har ju några år som ambulanssjuksköterska och har varit i akuta situationer många gånger, men nu var jag hotad.

Jag tog fram min bilnyckel. Öppnade den och lade den bredvid min hand.  Tog min kappsäck och lade den på sätet intill, som en sköld, om han skulle gå till angrepp.
Då sätter jag nyckeln i pannan på honom, tänkte jag. Använder han kniv sticker jag nyckeln i hans öga. Det borde avväpna honom. Jag flyttar inte på mig. Jag viker mig inte för en idiot. Men - vad krävs för att jag skall våga sätta en nyckel i ögat på en främmande person? Han kan ju bli blind. Alla som blir överrumplade reagerar instinktivt med att backa och att värja sig. Jag tror dock att det bästa är att angripa tillbaka. Hur mycket mental övning krävs det för att våga gå till motattack? Massvis. Är jag där? Absolut inte. Är det värt det? Att öva sig på att göra våld för att klara livhanken och att få en annan människa skadad? Mina tankar far fram och tillbaka. Jag är inte tillräckligt koncentrerad.
- Skärp dig nu, Stefan. Säger en inre, uppfordrande, röst.
- Ta av dig kippan Stefan, provocera inte, ligg lågt, säger en annan röst, förmanande.
- Nej, svarar den första. - Sträck på dig. Var koncentrerad!
Överraskningsmomentet är över. Initiativet kommer sakta att glida över till min fördel. Jag andas ut, och spänningen släpper.

Efter en demonstrativ stund, kanske då han insåg att han inte lyckats skrämma mig som han önskat,  reste han på sig och gick bakåt och tilltalade personerna där. På arabiska. De såg unga ut. Sedan satte han sig ner igen. Jag satt stilla med händerna synliga och beredd.
Så tar han upp sin telefon och ringer upp en kompis.
- Jag har en jude och israelvän bredvid mig, sa han högt och ljudligt. - Djävla Israel som dödar barn och som skär upp gravida kvinnor!! Hur kan man stödja dem!? Hatet sprutade ut ur honom.

Jag sms:ade min fru. Beskrev mannen och min situationen. För att hon skulle veta. Om det hände något.
Jag är beredd att dö, men då får jag ju inte läsa reaktionerna efteråt, tänkte jag. Och jag vill helst dö i Israel, inte här. Skit också. Men med ens märkte jag att jag känner mig lugn, koncentrerad och stark. Märklig känsla.

Bussen stannar. De bakom mig reser sig och går förbi. Mannen tittar på mig, stirrar, vill att jag ska reagera på något sätt. Jag tittar framåt och rör inte en min. Han reser sig då och går ut. Jag går ut genom den bakre dörren. Han följer efter mig till tåget men går in i en annan vagn. Sätter mig längst bak med full kontroll med utsikt över resten av vagnen.

Kraftmätningen fortsätter.

Överraskningsmomentet är nu helt över för honom. Jag har nu kontrollen. Det vet både han och jag. Jag bestämmer nästa steg. Inte han. Om det har fungerat så har han gett upp.
Kommer han nu, så är det för att fortsätta med sina trakasserier. Jag kommer då att gå emot honom och stöta min väska i magen på honom, bestämde jag.
Nu kan jag tänka rationellt, lugnt. Nu har jag kontroll.
Han vet inte var jag har för avsikt gå av och han är därmed avväpnad.

Min fru ringer en vän som är bosatt i Malmö (Hej Kim!) som lovar möta upp om det skulle behövas. Detta lugnar ner henne.

Ska det verkligen behöva vara så här?
Vi är 15 000 judar i Sverige. De flesta födda här och väl integrerade i samhället. Jag är född här, uppväxt här och har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv här. Jag har tjänat landet med sammanlagt 18 månaders värnplikt och två års anställning inom Försvarsmakten.

Ska jag verkligen behöva vika mig för en person som hatar mig för den jag är? En person som jag och andra svenskar har tagit emot och tillåtit att få stanna här! Jag har jobbat fem år med asylsökande. Många av dem hade skäl för att få stanna, men inte alla. Vart har ödmjukheten tagit vägen? Ödmjukheten och tacksamheten över att ha fått en andra chans.

Min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz-Birkenau den 4 maj 1945.
Hon var så gränslöst tacksam mot landet som räddade henne, som tog emot henne och gav henne möjligheten att börja om på nytt. Hon accepterade Sverige som det var. Hon lyckades bygga ett nytt liv här, hon gifte sig och skaffade barn. Hon jobbade inom hemtjänsten med svårt alkoholiserade män. Hon uppfostrade oss barn med att livet måste gå vidare. Hon hatade inte tyskar trots att hon hade svår ångest genom hela livet.

Ska jag behöva bli utsatt för hot och trakasserier av hitflyttade människor? Ska jag behöva ta av mig min lilla tyglapp på huvudet - för att inte "kränka någon" när alla de som kommer hit utan problem kan bära vad de vill? Ska jag vara tyst för att inte "provocera" - medan människor som denna får hota mig på allmän plats, ostraffat?

Vi är illa ute i detta land om vi gömmer oss och inte står upp för vad Sverige har för värderingar. Eller borde ha för värderingar. Religionsfrihet är en rättighet som svenska män och kvinnor har kämpat för. Ska vi nu behöva släppa detta på grund av hot från de som inte respekterar vår grundlag?
Jag vet inte hur mycket jag tål, men än så länge är det är en bit kvar.
Vågar vi tydligt markera gränserna för de som kommer? Vara tydliga med vad som gäller där, inte gäller här. Här är vi jämlika och här har friheten och välståndet ett pris som alla är med och betalar.
Klarar vi inte detta, är vi illa ute, mycket illa ute.

måndag 9 november 2015

Till Åminnelse av Kristallnatten

(musik)
Vi har nu lyssnat till ledmotivet ur filmen Schindler’s List. Schindler’s List handlar om en tysk affärsman, Oscar Schindler, som var medlem i nazistpartiet och som i sin jakt på pengar och framgång åkte till Krakow i Polen under den tyska ockupationen. I det företag han där drev hade han gratis arbetskraft i form av judiska slavarbetare. Efter hand förändrades dock Oscar Schindler och allt eftersom gör han mer och mer och till sist allt, för att rädda sina arbetare undan döden – vilket han också lyckades med. Tillfrågad efter kriget om varför han gjorde det, svarade han att han inte visste; han var bara tvungen att göra det.
I filmen får man se den tyske kommendanten i Krakow tala till sina underofficerare från hästryggen:

"Idag skriver vi historia. Denna dag kommer att bli ihågkommen. I åratal framåt kommer ungdomar att förundrat fråga om denna dag. Idag skrivs historia – och ni är en del av den. För 600 år sedan, då judarna på andra ställen i Europa fick skulden för Digerdöden, sa Kasimir Den Store till judarna, att de kunde komma till Krakow. Och de kom. De tog med sig sina ägodelar och slog sig ner i Krakow. De stannade där. Och de blomstrade. I affärer, utbildning, vetenskap och konst. De kom hit med ingenting – de blomstrade och i 600 år har det funnits ett judiskt Krakow. Tänk på det! Ikväll är dessa 600 år bara ett rykte. Det har aldrig hänt. Idag skrivs historia – och ni är en del av den."

Förra året reste jag och min sambo på motorcykel genom Europa för att leta reda på de ställen där kvinnan som en dag skulle bli min mamma, satt i läger under Andra Världskriget. Vi bodde tre nätter i det judiska Krakow av idag – en yta på 200 x 200 meter där nästan inga judar längre bor. Vi upptäckte polska ungdomar som kom dit och förundrat gick omkring – hela deras hållning sa ”Varför? Vart tog de vägen?”. Av de polska judarna, som före kriget bestod av tre miljoner människor, slutade sina de flesta sina dagar fem mil från Krakow, i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Där kränktes de, mördades och brändes upp – och med dem försvann hela den östeuropeiska judiska historien och kulturen. På frågan om varför krävs lite bakgrund.

På 1920-talet startade den före detta uteliggaren Adolf Hitler, en sekt som sedermera blev till ett politiskt parti, med en bevarad sekteristisk organisation. Denna sekt lyckades till sist gripa makten i Tyskland – med fortsatt bevarad sekteristisk organisation. Sektens gemensamma nämnare var synen på Juden. Det som står emellan det Tusenåriga Riket, alltså fred på jorden, och Kaos är lägre stående mänskliga raser och den enda aktiva av dessa är Juden.
Juden är genetiskt betingad att förstöra, bryta ned, ta över makten och försätta världen i kaos. På samma sätt som tigern inte kan lära sig att äta gräs eller giraffen att äta kött, kan inte Juden förändra sin destruktiva natur. Att eliminera Juden blir därför av nöden tvunget. Adolf Hitler ansåg sig vara utsedd av Gud att göra detta.

Under fram till 1938 instiftades lag på lag vilka inskränkte de tyska judarnas möjligheter att leva ett ordinärt liv. Man utestängde judar från statliga arbeten, de avskedades från universitet, från krigsmakten, från skolor och sjukhus. Giftermål mellan judar och icke-judar förbjöds. Sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar kunde vara straffbart med döden. Och omvärlden teg. Det fanns ingenstans för de tyska judarna att ta vägen. Var de än försökte, tvingades de tillbaka – så även från Sverige.

Den 9 november 1938 kulminerade detta särskiljande av delar av det tyska folket i våldsamheter riktade mot de tyska judarna. Synagogor stacks i brand, hus och affärer förstördes, mängder av människor greps och skickades till koncentrationsläger och många mördades. Detta hände i fredstid i ett land nära Sverige – och världen tittade stillatigande på och lät det ske. De tyska judarnas öde var därmed förseglat.

Den 1 september 1939 startade Andra Världskriget med Tysklands angrepp på Polen. Den tyska krigsmakten ockuperade snabbt i stort sett hela Europa. Orsaken till kriget var givetvis Judarna. I de ockuperade områden utvecklades därefter snabbt tekniker och kunskap i att registrera och samla ihop judarna, transportera iväg dem och avrätta dem i det mördarmaskineri som var kronan på verkat på Hitlers slutliga lösning – utplånandet av den europeiska judenheten.

Den 19 mars 1944 är kvinnan som skulle bli min mamma, Erzsebet Kelemen, 23 år och står på järnvägsstationen i Budapest för att vinka av sin väninna som skulle ta tåget hem till sina föräldrar. För första gången i sitt liv får hon då se en tysk soldat. Denne soldat begär att få se väninnans ID-handlingar innan hon ska stiga på tåget. I de ungerska ID-handlingarna stod religionstillhörigheten dokumenterad och hon fick på grund av detta stiga åt sidan och fördes bort. Erzsebet, kvinnan som skulle bli min mamma, rusade då fram till soldaten och ropade, Vad gör du? Du kan väl inte bara ta henne? Hon ska ju med tåget! – och därmed förseglades även Erzsebets öde.

Den 19 mars 1944 invaderade nazityskland Ungern. Anledningen var uppgiften att utrota den kvarvarande intakta europeiska judiska befolkningen som lokaliserad i Ungern. Juden måste utrotas – detta trots att den sovjetiska armén har laddat längs Ungerns östra gräns, samtidigt som de västallierade förberedde invasionen vid den franska västkusten. Amerikanarna hade invaderat Italien. Men så pass viktigt var alltså utrotandet av judar att tågen prioriterades för transport av människor till utrotningsläger istället för transport av krigsmaterial. På sju veckor genomförde nu det högeffektiva mördandet; ihopsamlandet, ivägskickandet och utplånandet av 432 000 ungerska judar, däribland i stort sett hela min släkt på min mammas sida.
Mammas arbete i Auschwitz-Birkenau var att utanför Krematorium nummer 3 och 4 sortera kläderna från de avrättade människorna. Kläder som sedan skickades till Tyskland. Erzsebet fick här själv bevittna utrotandet av den ungerska judenheten.

Den 7 juli 1944 stiger en 32-årig affärsman och diplomat av tåget i Budapest. Vad i all sin dar kan få en ung svensk att resa till Budapest mitt under brinnande krig? Vad skulle han där att göra – och varför? Namnet på denne unge man var Raoul Wallenberg. Det är i år 100 år sedan han föddes. Han var affärsman, arkitekt, hemvärnsofficer, resvan och talade flytande tyska.

På Bok- och Biblioteksmässan här i Göteborg frågade Eva Hedberg-Borenstein, som stod i den judiska montern på mässan, förbipasserande ungdomar om de visste vem denne Raoul Wallenberg var. Två av fyrtio tillfrågade kände till honom.
Min son som studerar i Chicago säger att de flesta känner till Raoul Wallenberg där – han är ju hedersmedborgare i USA. Den andre hedersmedborgaren efter Sir Winston Churchill. Raoul var utsänd som svensk diplomat, på uppdrag av en judisk amerikansk organisation, för att göra något för de kvarvarande judarna som var instängda i ghettot i Budapest – ca 100 000 människor. Mördandet hade för tillfället gjort paus på grund av en politisk kontrovers och Raoul sa att han skulle försöka slita så många människor som möjligt ur mördarnas klor. Men i princip hade ingen lyckats göra någonting i Europa för judarnas sak – så väl organiserade var tyskarna. Så hur gick han tillväga?

Vi går tillbaka i tiden, till tiden för judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Den judiske ledaren, Mose, stod med ett slavfolk beredda att gå in i sitt land. Han skickade in 10 spanare med uppgift att ta reda på vad som var gott och vad som var ont. Spanarna återkom så småningom och var överväldigade av fiendens styrka. De menade att det skulle vara omöjligt att bosätta sig i detta land. Och för detta besked straffade Mose dem. Varför?
Varför straffade han dem? Jo, för att de tog hoppet från dem, de tog de hoppet från ett folk i slaveri. Detta slavfolk tvingades därefter att tillbringa 40 år i öknen, så att en ny generation skulle växa fram, en generation som inte var präglad av hopplöshet.

Vad gjorde Raoul Wallenberg inför den största och effektiva krigsmakt som någonsin har funnits? Han insåg att myntet har två sidor – det som är dess styrka kan också vara dess svaghet. Han insåg att byråkrati och tron på auktoritet var fundamenten i tyskarnas organisation. Så han vände detta emot dem. Och när han gjorde detta gav han hoppet tillbaks till 100 000 ungerska dödsdömda judar. Det hopp som de överlevande sedan byggde upp sina söndertrasade liv med.
Raoul Wallenberg tryckte upp något han kallade ”skyddspass”; slog stämplar på och sa att innehavarna av dessa pass stod under svenskt beskydd enligt svensk lag. Tillverkandet av dessa pass gick så fort att det svenska riksvapnet med tre kronor hamnade upp och ner – men det var det ingen som märkte. Han utnyttjade sina kunskaper som officer och sin flytande tyska och fick många nazister att bli knäsvaga av respekt för hans auktoritet. Han köpte hus där judarna kunde härbärgeras. De ungerska judarna trodde inte det var sant – det fanns någon som brydde sig. Varför?

Han gav hopp och kraft tillbaka. Men Raoul Wallenberg greps sedan av sovjetiska krigsmakten, fördes till Moskva och avrättades förmodligen där 1947, anklagad för spioneri. Den svenska politiska ledningen brydde sig inte. De goda relationerna med diktatorn Stalin var för värdefulla för att offra. Vem bryr sig om en ung svensk som räddade livet på ett förslavat folk i Budapest? Det är därför ni inte känner till Raoul Wallenberg. Raoul Wallenberg, som är ett exempel på civilkurage som alla människor skulle ha nytta av i sin vardag. Att våga stå upp för den som är svag, den som mobbas, enbart för att det måste göras – och sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Slutligen: Under åren 1990 till 1995 jobbade jag som sjuksköterska på flera olika svenska flyktingförläggningar. Sjukvården var på den tiden lokaliserad på förläggningarna. Jag har personligen talat med hundratals asylsökande från samtliga länder i Mellersta Östern. De flesta av dem fick stanna, vilket betyder att Sverige erkänt deras rätt till skydd ifrån de förtryckarregimer som på de mest barbariska sätt har kränkt deras mänskliga rättigheter. Det enda land jag aldrig träffat någon asylsökande från, är staten Israel. Varför?

Svaret är att Israel är den enda demokratin i Mellersta Östern – den enda demokratin i ett hav av förtryck. Israel är det enda land i Mellersta Östern där judar, muslimer, kristna, druser, ba’hai och övriga lever i frihet. Denna frihet gör att ingen tvingas därifrån. Trots detta är hatet och hoten mot denna lilla stat, i samma storlek som Jokkmokks kommun, gigantiska. Propagandan mot Israel är överväldigande. Det saknar alla proportioner. Det är inte politiskt korrekt att sätta in händelser i sitt rätta sammanhang. De mörka molnen hopar sig allt mer över Israel. Iran är ihärdiga i sina försök att skaffa kärnvapen som de lovar att fyra av mot Israel, och deras bundsförvanter Hamas i Gaza, och Hezbollah i Libanon lyder under dem – vad är syftet med allt detta? Jo, utplånandet av staten Israel. Ett massmord på landet Israels invånare – utrotandet av judar, muslimer, kristna och övriga. En andra Förintelse, Gud förbjude. Och världen tittar förundrat på.

Så – vi glömmer aldrig dig, Raoul Wallenberg, som gav ditt liv för oss och gav hoppet tillbaks. Vi glömmer aldrig dig, Oscar Schindler. Vi glömmer aldrig er som led och dog för att ni var judar – inte för något ni hade gjort. Vi står bakom dig, landet Israel. Vi säger som Liverpool-fansen, som alltid står bakom sitt lag, i vått och torrt, ”You’ll Never Walk Alone”. Och glömmer vi Kristallnatten – så glömmer vi allt detta.

Tal av Stefan Lindmark i november 2012 

fredag 30 oktober 2015

Grundläggande hög moral och tydliga gränssättningar - avgörande för överlevnad

Många svenska skolbarn finner det nog svårt att gå till sin skola efter det förfärliga attentatet i Trollhättan. Marken har rämnat för många barn och ungdomar - och vuxna. Mattan har dragits undan, fotfästet har förlorats och tryggheten är hotad.
Välkomna in i gänget.
Så har många judiska skolbarn haft det i många år. Våra skolor har en ständigt bevakning och säkerheten är på topp. 25% procent av de judiska församlingarnas budget används till vår egen säkerhet.

- Det finns ingen antisemitism i Sverige, sa Mona Sahlin, för ett tag sedan.
För några månader sedan skedde terroristattentat i Paris och Köpenhamn. Vi var en hårsmån ifrån en planerad massaker av judiska barn och ungdomar. En massaker som stoppades av en judisk vakt och två poliser. Den judiska vakten sköts ihjäl och poliserna överlevde tack vare sina skottsäkra västar. De besvarade terroristens eld med sina automatvapen.

Att avsätta stora medel till vår säkerhet finns det 100% stöd för inom de judiska samfunden. Denna samsyn är ovanlig bland oss judar, då just ifrågasättande av sanningar och auktoriteter är en självklarhet. Men vår nedärvda paranoia vad gäller förföljelse har endast överträffats av verkligheten.
Vår säkerhetsnivå är nu mycket hög på grund av den pågående terrorn mot judar i Israel. Vår erfarenhet säger oss att det som sker i Israel kommer att sprida sig. Det börjar alltid med judarna - men det slutar aldrig med oss.

Det är mycket svårt att hitta balansen mellan att våga fortsätta att leva det liv vi vill leva och att vika  oss av rädsla för terrorn. Terror gör att vi förlorar vår känsla av kontroll och trygghet. Det är en mycket lyckad metod. Risken att råka ut för terror är dock mycket mindre än att råka ut för en bilolycka - men detta faktum hjälper inte för att hålla de inre demonerna på plats. 

Jag blev hotad per min mobil förra året och min dotter fick sms med hot riktad mot mig.
Det är lätt att sprida terror men det är svårt att värja sig mot en osynlig fiende. En fiende som våra egna föreställningar om bristande kontroll, förstärker.
Svenska skolan och svenska föräldrar ska nu lära sig att leva med detta - i ett Sverige som har levt i skuggan av ondskan och som på allvar har trott och i vissa fall fortfarande tror att den inte kommer att riktas mot oss. Sverige som har anpassat sig så mycket att invånarna numera har tappat sin egen själ och inte törs eller får uttala vilka värden man är stolt över, av rädsla att få en stämpel på sig.

Vi judar vet att den stora invandringen av människor ifrån Mellanöstern kommer att öka antisemitismen. Vi vet att vi måste vi ha våra mentala skyddsvästar på oss.
Förintelsen av den europeiska judenheten lyfte denna erfarenhet till en högre dimension. Vi hade ingenstans att ta vägen.

I Israel lever befolkningen sedan fyra månader med den ständiga skräcken av terror. Och dessförinnan också.
Alla föräldrar ber en extra bön innan deras barn åker till skolan, till dagis och till sina fritidsaktiviteter.
Alla tittar över skuldran för att se om man är förföljd.
Alla undrar vem man kan lita på.

Man utrustar sig med enkla försvarsvapen och alla som har licens på skjutvapen bär dem.
Polis  säkerhetspersonal och soldater är alla på högspänn.
Ska vi hämnas och sjunka till samma nivå som terroristerna - eller ska vi våga leva enligt judiska grundprinciper om livets helighet?

Ett misstag har skett och hela det israeliska samhället skrek högt av ilska och av skam. En asylsökande sköts till döds vid en terrorattack i Beer-Sheva då han troddes vara en terrorist. Den   livlösa kroppen sparkades av ett par vittnen. Flera är gripna och kommer att stå till svars för  sina handlingar.
En jude sköts till döds på Jerusalems busstation efter att ha skrikit att han var med IS och viftat med en kniv. Han var svårt psykiskt sjuk.

Vi tänker inte flytta fokus från vår moral till att sjunka ned till den dödskult som terroristerna lever i. Vi tänker  försvara oss med de medel som finns tillgängliga och som är nödvändiga för att samhället åter ska bli tryggt. Vid varje busshållplats förs livliga och intensiva samtal om allting.

I Israel är man inte rädd för samtalet men man är rädd för en polarisering. En polarisering som alltid är det som terroristerna strävar efter. Om Israel hade vikit sig för dödskulten hade det Israel vi känner idag inte existerat. Israel har trots ett 70 år långt konstant krigstillstånd överlevt och utvecklats och byggt upp ett samhälle baserat på människans oändliga värde.

I Israel vet judarna att de måste var ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna det fria samhällets fiender för att kunna överleva och utvecklas.
Israel lever med de grundläggande regler som judiskt liv baseras på.

Sverige står nu inför vägval.
200 000 asylsökande ifrån Mellanöstern har nu kommit hit till Sverige på mindre än ett år. De har kommit bortom svenska samhällets kontroll. Med anhörighetsinvandring kommer detta att tredubblas.
Kostnaden nästa år är minst 70 miljarder kronor extra. Pengar som måste lånas. Bostäder och jobb finns inte. Tältläger sätts upp. Asylboenden brinner. Åsikter som ifrågasätter dagens politik är inte tillåtna. Samhället polariseras och Sverige går mot en mycket osäker framtid. Några motmedel finns inte. Ett  låt-gå-samhälle gräver sin egen grav.

I  Sverige kan vi judar inte bära en tygbit på våra huvuden. Risken för trakasserier är överhängande. Risken för fysiskt våld lika så. Den tyglapp - kippa - som jag trots hot bär, då jag vägrar att acceptera att de enda som inte öppet törs visa sin identitet här. I Sverige är vi cirka 15 000  judar. Jag kan och kommer att försvara mig om denna rätt ifrågasätts. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Detta arv förpliktigar mig att vara den jag är. Jag viker mig inte.

Denna tyglapp signalerar att jag vill leva i ett samhälle där alla är lika och där alla har rätt till sin religion. Ett samhälle där det öppna samtalet fungerar. Ett samhälle som tydligt sätter upp gränser för religionsfrihet och vilka konsekvenser det får om dessa bryts.

I Israel törs jag bära min kippa och i Israel törs muslimen ha sin huvudbonad och den kristna ha sitt  kors. Detta trots att terrorn nu försöker skapa polarisering. Jag kommer att flytta till Israel. Möjligheten att leva ett traditionellt judiskt liv i Sverige går mot sitt slut.

I Israel vet judarna värdet av ett eget land baserat på sina religiösa och traditionella rötter.
Judarna har i 2000 år levt med konsekvenserna av att inte ha ett eget territorium.
Israel kommer att att överleva. 

Kommer Sverige att göra det?

fredag 23 oktober 2015

Myten om flyktingarna och flyktingarna som försvann II

En av reaktionerna på del ett - se tidigare inlägg - från vänsterfolk och de som "vet" är just att de ingenting vet. Deras kunskap är obefintlig vad gäller tillståndet i staten Israel 1948. Jag har mötts av så naiva föreställningar som att de tror att välutbildade amerikanska judiska soldater på amerikanska presidentens order invaderade landet "Palestina" och fördrev befolkningen och ersatte den med överlevande ifrån koncentrationslägren, som sedan i lugn och ro kunde flytta in de övergivna byar och städer som var kvarlämnade. De amerikanska marinsoldaterna utbildade sedan de inströmmande judarna och försåg dem med moderna vapen och att det i grund och botten fortfarande är på detta sätt!
När jag hörde detta blev jag helt ställd. Tror de verkligen på sin historiebild?

Det finns två stora bovar här: En är arabvärlden tillsammans med Iran. Den andra är västvärlden.
Arabvärlden är förbluffande skicklig på att producera lögner och västvärlden är förbluffande dumma vad gäller att gå på dessa lögner.
Låt mig syna bluffen - så där bara skrapa på ytan - läs gärna del ett.

1922 så beslöt segrarmakterna från första världskriget att dela det Ottomanska riket som hade funnits där sedan 1520. Det har inte funnits länder, bara områden.
Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Saudiarabien bildades under fransmännens beskydd; det franska Palestina-mandatet. Så folk flyttade runt och till de områden de kände mest för och blev medborgare där. I samma beslut skulle engelsmännen se till att en stat med judisk majoritet skulle bildas - det engelska Palestina-mandatet där palestinajudar och araber - för det var det som araberna ville kallas; araber och ingenting annat för de ville inte förväxlas med judarna - skulle bo. Minoriteterna skulle vara garanterade samma rättigheter och skyldigheter som majoritetsgruppen såväl i Israel som i de länder med muslimsk befolkning.
Judarna kallades palestinier/palestinajudar och den största tidningen hette Palestine Post (som senare blev Jerusalem Post) och flaggan var en davidsstjärna och spelade gjorde the Palestine Symphony Orchestra - så var det med namnet Palestina; det var en judisk benämning. Någon nation i området har det bara funnits vid tre tillfällen - de tre gånger som judarna har haft en egen stat.

Så invaderade arabstaterna Israel 1948 och bad sina "arabiska bröder" att flytta på sig i några veckor för att sedan återkomma, efter att judarna "drivits ut i havet." Trodde de på myten om återvändandet? Hade flyktingarna verkligen fått återvända eller hade det snabbt startats nya krig mellan de "segerrusiga" arabiska arméerna om kontrollen över området. Något nytt land hade det aldrig blivit eftersom några egentliga palestinier inte fanns, i alla fall ingen palestinsk nation. Araberna där då var lika mycket inflyttade som alla andra, förutom de judar och ett fåtal arabiska nomader som bott där i generationer. För landet har aldrig varit helt tomt på judar, vilket många tycks tro. Det enda vi vet som är säkert är att en massaker på judar hade skett om de anfallande arabiska arméerna hade segrat. Det kan vi vara säkra på. Hundratusentals hade mördats.

Det som de invaderande ländernas krigsmakter mötte var en landspillra befolkad med judar som hade bott där i tusentals år, inflyttade östeuropeiska judar och överlevande ifrån Förintelsen - överlevande som Europa och Amerika inte ville ha - samt de judar ifrån Mellanöstern som efter 2500 år slängdes ut från alla muslimska länder i hela mellersta östern från 1948 och under 1950-talet.
De sistnämnda var 850 000 judar vars egendomar "konfiskerades" - det vill säga stals, och fördelades.

Vart flyttade nu dessa 850 000 judar? Jo, samma Europa och Amerika som svek den europeiska judenheten svek nu mellersta österns judar. Det enda land tog emot de utslängda arabiska och persiska judarna var Israel. Ett Israel där flyktingarna i åratal bodde i tält och där matkuponger delades ut och där ingen tillstymmelse till lyx fanns. De levde under ständigt hot och judarnas beväpning var spartansk och utbildningen på soldaterna var dålig - men de slogs för sin överlevnad, de överlevande från Förintelsen och de utslängda från arabvärlden.

Det fanns inget alternativ än att vinna eller att försvinna. De hade ingenstans att ta vägen. Denna bedrift som är en av de största i krigshistorien - hur gick det till? Hur förmådde de detta? Ett svar är underskattning från arabvärlden där man ansåg - och anser - att judar är andra klassens människor, judar är de förföljda och de är underlägsna. Inte kunde de väl slåss? Inte kunde de bygga nya liv? Med vad då? De var fega stackare och det enda de brydde sig om var pengar och dem hade man tagit ifrån dem. Allt var ju taget ifrån dem!!
Med den gemensamma plattformen för att överleva, leva och att leva vidare formade judarna sedan landet de byggde. Hur mycket olikheter och fördomar det än fanns mellan judarna från så skilda bakgrunder, språk och kulturer så tvingade omständigheterna dem till att lägga oegentligheterna åt sidan för att göra det omöjliga. Att överleva, att börja om från början och att bygga landet de nu bebodde.

De som lydde de arabiska krigsherrarna och flydde ifrån Israel 1948 är idag fångna i arabvärlden utan medborgarskap, utbildning och framtid. Fångna i läger i länder som behandlar dem så som de behandlade judarna före 1948 och där alla delar samma målsättning: Först så slår vi ihjäl judarna och sedan får de växande antalet ättlingar till de som flydde de arabiska  arméerna 1948, flytta in.
Sanningen är dock att ingen bryr om de människor som sitter där i lägren. Ledarna vill bara upprätta sig själva och sin egen självbild. Vilken patologisk syn på sig själva, så narcissistisk, så psykopatisk och barnsligt löjlig. Vi kan slå ihjäl varandra här i Mellersta Östern - det är en sak - men att de vi kränkte, bestal och slängde ut - att de finns kvar och lyckas och frodas och lever! Vilken skam och vanära! Judarna! Folket som aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt och som har varit spridda som agn för vinden. Nej, låt oss skrika högt om judarna och deras nedärvda diaboliska inre egenskaper som nu har fått blomma ut när de inte är kontrollerade av oss eller av västvärlden - SLÅ IHJÄL DEM! Slå ihjäl dem så att vi blir fria i vårt inre och att kränkningen försvinner. Avled folkets uppmärksamhet och skyll allt elände på judarna. Döda dem varhelst ni finner dem!

Vilken bluff! Och världen låter dem hållas. Världen låter dem sitta där och skrika och världen ställer inga krav på de arabiska länderna - likt barnen i sandlådan - eftersom västvärlden har gått på myten om att allt är Israels fel samtidigt som människorna i området förblöder och flyr. Flyr till Libanon, Jordanien, Turkiet och till Europa. Inte till de länder som gapar mest och som har mest. De tar inte emot sina bröder och systrar. De har stängt sina gränser.

Arabvärlden och Europa har själva skapat dubbelbluffen:
Den om de "palestinier" som flydde 1948 och den om att Israel inte byggdes upp och försvarades och försvaras av de judar de själva kränkte, bestal och slängde ut.
Landet de har lyckats få världen att älska att hata - Israel - ett land mindre än en promille i storlek i jämförelse med arabvärlden.

Och västvärlden i allmänhet med vänstern i synnerhet har gått på bluffen.

När skall ättlingarna till de judar som fördrevs från Iran och arabländerna få upprättelse? Och när ska de ersättas för allt det som de bestals på? Och när ska de få besöka sina förfäders gravar - om de finns kvar - och när ska de få hämta sina Tora-rullar, sin litteratur, sina kulturella kvarlämningar? Det krav som ställdes på dem för att "få" lämna länderna var att aldrig återvända, aldrig begära ersättningar för det som stals från dem - och att aldrig åka till Israel - det enda landet som ville ta emot dem. Landet de nu bebor och som de byggde. Den lilla demokratin som ligger omgiven av ett hav av hat.

Israel, det enda landet där araber har fullständiga mänskliga rättigheter i enlighet med kravet på alla de länder som bildades efter San Remo-överenskommelsen 1922 - vilket är det enda lagliga dokumentet antagit av Nationernas Förbund och övertaget av dess efterträdare, FN. Inget annat land har följt avtalet - men det är det ingen som bryr sig om - det finns ju inga judar att beskylla. De bor ju nu i Israel - och ättlingarna till de som flydde 1948 - vem bryr sig om dem? De är bara politiska brickor i en gigantisk bluff.

Israel är enda landet i Mellersta Östern varifrån människor inte flyr. Har ni tänkt på det?
Israel är enda landet i Mellersta Östern där judar och araber lever sida vid sida, med samma rättigheter och samma skyldigheter.
Israel - landet världen älskar att hata.
Israel landet dit jag, min fru och yngsta dotter snart tänker flytta. Jag, en son till överlevande ifrån Förintelsen.

I Europa är tiden snart ute för judarna. Klockan klämtar. Kriget i Mellersta Östern och dess efterverkningar rullar - och går - nu in i Europa och med dem det oförblommerade hatet mot de få kvarvarande judarna här.

Klockan klämtar.

fredag 16 oktober 2015

Tyglappen i fickan - och på huvudet

I veckan åkte jag med tåg ifrån Ljungskile till Göteborg. Det gör jag i och för sig ganska ofta. En resa som tar 55 minuter,
Jag satt försjunken i min bok då jag plötsligt hör hur någon reciterar ur Koranen. Inte så där störande högt men tillräckligt för att jag skulle haja till. Ingen annan reagerade. Mitt emot mig sitter en mörkhyad man med två barn i 10-12 års åldern. Alla tre läser. Mannen har en vit huvudbonad på huvudet. Färgen visar att han har gjort pilgrimsresan till Mekka; Hajj. Han är helt lugn och avslappnad och han läser med inlevelse.

Jag kände hur vreden steg inom mig. Vad blev jag arg på? Varför känner jag vrede? Har vi inte rätt  att bära symboler? Sportkepsar och halsdukar, Harley Davidson-jackor, långt hår, kort hår, sjalar och kors. Alla bär symboler för visa, för sig själv och sin omgivning, vad som är viktigt för individen.
Bara i tågvagnen där jag sitter finns hur många symboler som helst, som jag bara förstrött registrerar. Mer är det inte.

Varför blir jag arg?
I min ena ficka finns en liten skrynklig tygbit. 10-12 cm i diameter och rund. Jag tycker den är vacker och min fru har köpt den åt mig, i Jerusalem. På Ben Yehuda i Jerusalem. För tre år sedan. De sålde många hundra liknande tygbitar i denna affär och den var inte så där jättebillig men priset var okej. Den är vacker. Många var i affären, många turister och många infödingar, stora och små, och vi valde och provade och vi köpte. Alla, eller i alla fall många, bär dem där i Jerusalem - och ingen bryr sig. Man kan också se på tyglappens utseende vilken förening eller religiös inriktning de har.

Jag har blivit alltmer religiös med åren och jag bär tyglappen hemma men inte ute. Jag bär den inte ute för att jag inte är bekväm med det. Eller rättare sagt, jag bär den inte ute för att jag är rädd och för att min dotter är rädd att det ska hända mig något, om jag bär den. Det är inte ovanligt att vi judar som bär vår kippa - tygbiten kallas så - blir trakasserade och verbalt och kroppsligt hotade, kränkta och i värsta fall angripna fysiskt. Att vara jude är farligt och framför allt är det farligt att kopplas ihop med Israel.

Jag vill mycket gärna kopplas ihop med Israel men det har ingenting med min tygbit att göra. Därför har jag den i fickan. Skrynklig och utan funktion.

Men här sitter en uppenbarligen åtminstone relativt nyinflyttad muslim med sina barn och är ett föredöme för dem med har sin vita hätta och sin bönbok. Precis som jag. Det är naturligtvis helt okej och det är så det ska vara. De kommer hit och de förväntar sig att kunna utöva sin religion och visa sina symboler utan problem eller obehagliga konsekvenser.
Alla i ett demokratiskt samhälle står bakom detta. Det är grundlagsskyddat. Men vi - den lilla, mycket lilla gruppen judar, vi bär vår tygbit i fickan.

Jag blev själv hotad till livet förra året när jag skulle till Israel. Det är inte roligt. Jag har själv sett när jag var på det judiska ålderdomshemmet, skolan och dagis att vi hade k-pist beväpnade poliser dygnet runt efter terrordåden i Danmark. Det är allvar.

Nu eskalerar terrordåden i Israel och vänstertidningarna har en massa teorier om att detta ska "tvinga Israel till förhandlingsbordet". Vad de nu ska förhandla om. Israel har suttit där länge utan att ha någon seriös partner med fred som mål. Deras tanke om fred består i att det inte ska finnas några judar alls - att köra på oskyldiga som väntar på en buss och sedan massakrera dem med en slaktkniv är ett sätt. Det är terror och vi är rädda att terrorn även kommer hit. Och med rätta. Det händer snart i Europa igen. Här. Med all säkerhet. Inom kort.

De som står för hoten mot oss är människor med rötter i Mellanöstern. Det var tydligt förra året då hoten mot oss eskalerade i samband med den senaste Gaza-konflikten. Flyktingar ifrån Mellanöstern flyr från sina terrorregimer som slår ihjäl folk i parti och minut. Flyktingar ifrån Mellanöstern har som regel aldrig ens träffat någon jude. Det beror mest på att så gott som alla judar tvingades att lämna de muslimska länderna Mellanöstern under 1950-talet. Det var runt 850 000 judar som bott i länderna där i omkring 4000 år. Men antisemitism har inympats i dem sedan barnaåren och de tar det med sig hit. Hit till Sverige, mitt land, som tar emot dem och inlemmar dem i våra trygghetssystem.

Judar lämnar vår tredje stad, Malmö, där antisemitismen frodas i områden med många boende med rötter i Mellanöstern. Det absurda är att det enda land i Mellanöstern som vi inte har flyktingar ifrån är just Israel. Det enda land där arabiska medborgare är trygga.

Men denna flykting på tåget, som flytt ifrån sina "bröders" övergrepp, han känner sig trygg. Han är inte rädd - men jag är det. 
Jag blev arg på mig själv och tog upp min kippa och satte den på mitt huvud. Först tveksamt på grund av att jag är lärd att jag nu utmanar jag destruktiva krafter.
Men det skiter jag i. Jag har bott hela mitt liv här. Jag har gjort allt det där som vi män i min ålder har förväntats göra. Jag har jobbat i 40 år, utbildat mig och bildat familj. Jag har gjort ett års värnplikt och jag har gjort ytterligare fyra eller var det fem repetitionsövningar om en månad vardera. Jag har till och med jobbat i försvarsmakten som sjukvårdslärare och jag har en utpräglad lidköpingsdialekt -men jag törs inte bära min lilla tyglapp på huvudet för att jag är rädd, rädd för att jag ska bli trakasserad, utsatt för hat och fysiskt våld.

Men jag satte på mig tyglappen och jag bar den hela dagen och nästa dag och nästa dag. Och dagen därpå.
Folk tittar och jag har garden uppe.
Skit samma, detta är mitt liv och detta är mitt land som jag som enkel sjuksköterska har levt i, i hela mitt liv.
Detta är också det land där jag tänker bära min tyglapp på huvudet vare sig ni vill eller inte - men nästa år då flyttar jag till mitt andliga hem; Israel. Ända tills jag flyttar bär jag min tyglapp på huvudet, om inte min dotter stoppar mig. Hon vill att jag ska leva tills jag flyttar.

Israel som är landet där jag kan bära en liten tyglapp på 10-12 cm i diameter och där araber tryggt kan läsa sin Koranen bredvid mig där jag sitter med min tyglapp på huvudet utan att jag känner obehag och rädsla.
Jag måste lämna landet dit min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau 1945.
Landet som gav henne trygghet och landet som hon sedan tjänade hela sitt liv.

Jag måste lämna Sverige för att kunna ta upp hennes mantel och för att kunna leva ett traditionellt judiskt liv och föra stafettpinnen vidare. Vi judar packar återigen kappsäckarna för vårt folks överlevnads skull och för vår tro på livets helighet.

Sverige - landet som rasar brant utför ett stup på väg mot sin egen undergång.

Det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid med andra människor. Snart är det Sveriges tur.

lördag 10 oktober 2015

Hur asylsökande från Syrien plötsligt blev överlevande från Förintelsen

I dokumentären "Även de döda har ett namn" som visats i TV2, visas på ett finstämt sätt de få överlevande från Förintelsen som fortfarande lever idag. Man visar hur de tittar på journalfilm som visar deras ankomst till Sverige med båt i början av april 1945. Jag letade efter min mamma i filmen, eftersom hon kom till Sverige just den dagen. De som kom hade ingen aning om var de hade hamnat. De flesta trodde sig vara på väg till nästa koncentrations- eller dödsläger. Deras tro på en framtid fanns inte. De var bara ett nummer i en utrotningsindustri där de flestas familjer hade försvunnit upp i röken från Auschwitz/Birkenau eller något annat utrotningsläger. De hade inga krav eller tankar om mänsklig gemenskap, inga förväntningar. De var icke existerande men de var vittnen, vittnen till Förintelsen och de är en levande påminnelse om vår skyldighet att se det unika för att kunna ha känselspröten ute, för att kunna urskilja det unika ur det allmänna, så att det unika inte får fäste en gång till.

Vad var Förintelsen?

Under andra världskriget skedde en unik förföljelse och massmord där hela den europeiska samlade förmågan inom medicin, industri, logistik, vetenskap, militär och byråkrati slog sig samman för att lösa det uppdrag den legitima regeringen i Nazityskland hade givit dem.
Att på det mest effektiva sätt utradera en del av sin egen befolkning och att sedan utradera minnet av denna del av befolkningen - och det är det som kallas Förintelsen.
De skulle utraderas, inte på grund av vad de hade gjort eller påstods ha gjort. De skulle utraderas för vad de var, vad de var födda till.

Detta verkställdes genom ett intimt samarbete mellan samhällets alla aktörer över hela Europa under flera år. De utvecklade alltmer effektiva metoder där mördandet och tillvaratagandet av de mördades alla tillgångar - allt från egendomar till människors kroppar användes, där exempelvis människohår skickades till marinen för att användas i ubåtarnas torpeder och som tätningsmedel, tandguld som smältes till tackor och användes som betalningsmedel, där legitimerade läkare på ett strikt naturvetenskapligt manér experimenterade med människor - oftast barn och då helst  enäggstvillingar för att bedriva medicinsk forskning. Detta i samarbete med ett av världens främsta medicinska universitet i Berlin. Allt helt lagligt och rätt. Att sko sig personligen på de dödas tillhörigheter var dock ett brott och långa fängelse straff väntade de som gjorde sig skyldiga till detta. Det var en uppgift för samhället och för att befria världen från det onda, det onda som var judenheten och de som försvarade dem. Man beräknar att 6 miljoner judar mördades. Dessutom mördades ett antal hundra tusen romer. Hur många vet vi inte då många av dem inte fanns med i en del länders statistik över sina medborgare. Mördades för var de var.

Förintelsen är en i människans historia unik händelse. Unik i den bemärkelsen att människan har tagit en nytt kliv och skaffat sig en ny erfarenhet i sin förmåga att mörda sin eget släkte. En hel kontinent med alla sina samlade kunskaper genomförde  Förintelsen på ett industriellt och för den tiden högteknologiskt sätt.

Men så plötsligt visas i filmen människor som efter tre dagar ute på Medelhavet i små båtar och under svåra förhållanden går i land i Italien. Gårdagens båtflyktingar och dagens.
Samma människor och samma öde ska vi tänka. Vågar vi stänga ögonen och öronen denna gång, förmanas vi. Det händer igen, det som inte fick hända, utropar man. Förintelsen av judar och Förintelsen i ny tappning! ska vi förstå det som.

Jag blir upprörd. Jag blir upprörd för att det enda dessa båda händelser har  gemensamt är att de åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det. Inget annat.

Före, under och efter alla krig sker stora människoförflyttningar. Det är inget unikt. Det är dock unikt för den enskilda individen och det där därför ett regelsystem har vuxit fram för bedömning av skydd.
Den ström av dådstarka unga - och ofta inte helt fattiga - människor som nu strömmar in i Europa kan därför möjligtvis jämföras med ett Europa 1945. Men inte ens det. Många lämnar sina hem på grund av förhoppningar om ett bättre liv i Europa och då främst Tyskland och Sverige, som tydligt har signalerat regler som avviker från standarden i Europa. De har hamnat i en svår livssituation och därför söker de nu - frivilligt - efter en lösning.

Detta har skett tidigare. Jag minns kosovoalbanerna och bosniska muslimer under Balkan-kriget för 25 år sedan och deras behov av stöd. Jag jobbade med dem i fyra år. De flydde från krig där "fel" etnisk tillhörighet var lika med ett dödsstraff.
Strömmar av flyktingar från Mellanöstern har vi haft under 50 år. En del flyktingar, andra inte.

Med vilken rätt sitter en filmskapare här i Sverige och förminskar Förintelsen?
Vad är syftet?

Jag blir, som sagt, upprörd för att det enda de båda händelserna har gemensamt är att människorna åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det!
Skaparen av filmen har på ett ögonblick använt sig av det unika för att förstärka det allmänna och minska det unika för att vinna sympatier för ett särskilt syfte filmskaparen själv har.
Vi förväntas därmed känslomässigt koppla ihop människor som söker bättre liv ifrån Mellanöstern, med Förintelsen.
Men nu förminskas Förintelsen och - relativiseras. Vad filmskaparen säger är, Förintelsen var inte unik. Det händer igen.

Se den överlevande från Förintelsen och koppla ihop.

Syftet är att relativisera Förintelsen utnyttja den för egna politiska syften.
I praktiken blir resultatet det som förintelseförnekare systematiskt har gjort i 70 år; att minska erfarenheterna från Förintelsen för mina sina egna politiska syften.

- Först tar man livet av dem och nu tar man döden ifrån dem, som Per Ahlmark en gång beskrev så exakt.

Efter andra världskriget var Europa fyllt av krigets offer. Människor som hade överlevt de allierades brandbombningar av tyska städer, våldtäktsoffer från sovjetiska soldater, hemlösa, barn utan föräldrar, nationella grupper vars länder inte fanns kvar och som blev ivägkörda, gatubarn, gangsters som utnyttjade människors desperata situation. De bodde i jättelika läger och de bodde där i åratal. Mängder dog antingen av utmattning eller för egen hand. De starka och unga överlevde.

Bland vanliga flyktingar gömde sig nazieliten, SS-männen och -kvinnorna, alla de som frivilligt hade mördat och kränkt. Många lyckades genom falska ID-handlingar försvinna in i massan av nödställda flyktingar. Många lyckades senare försvinna till bland annat Sydamerika där de hyllades av likasinnade.
En gigantisk hjälpoperation för att få igång samhällena sattes igång men det var fler kalla vintrar och ihjälfrusna människor innan hjälpen hade effekt.

Under denna situation växte också regler fram för att särskilja flyktingar med skyddsbehov. Vem som helst ska kunna söka asyl men vem som helst kan inte få det. Vi kan inte härbärgera en kontinents offer av ett förfärligt krig men vi kan ge skydd till de med särskilt skyddsbehov och lägga energi på återuppbyggnaden av ett förstört Europa.
Hemskt - ja. Krig är hemska och konsekvenserna av krig är ännu värre.

Regler som antogs då ligger fortfarande som grund för svensk lagstiftning. Man får söka asyl och man har rätt att få sitt ärende individuellt prövat. Men alla har inte skäl för att få stanna. Det är tufft. Världen är tuff och hur mycket vi än önskar kan vi inte själva bära hela världens bördor på våra egna axlar. Ge de som får stanna förutsättningar för ett bra liv, där de inlemmas och får ta ansvar för det samhälle de nu är en del av.
Så är tanken, det räcker med det. Det är tillräckligt allvarligt.

Vi kan dock använda oss av erfarenheten från Förintelsen på en mängd områden. Jag har själv gjort det i mitt tidigare jobb som sjuksköterska och terapeut på svenska flyktingförläggningar i mina 1000- tals möten med medmänniskor som söker skydd efter förföljelse på grund av etnisk tillhörighet. Jag har suttit med många, många våldtagna kvinnor där min mammas berättelse från Auschwitz har gjort att de har vågat berätta, då de känner sig sedda och bekräftade av mig. Jag har jobbat med gruppsamtal, de deltagande har fått sätta ord på sina upplevelser och dela det med andra för att se att de det inte är ensamma och tillsammans kan de leta efter lösningar. Man kan lära av hur de överlevande från Förintelsen klarade att bygga nya liv.

Vi vet hur viktigt det är att snabbt ges tillfälle att berätta om sina upplevelser, så att de inte cementeras och blir stora svarta hål som överförs genom generationerna. Jag har själv gjort det som projektledare i ett jätteprojekt inom psykiatrin i Skaraborg, när vi intervjuade 400 kosovoalbanska flyktingar direkt efter att de kom från lägren efter fördrivningen ur Kosovo. Vi kan lära oss om hur PTSD (post traumatic stress disorder) - yttrar sig och hur man bemöter det.

Man kan visa hur judarna lärde sig att förhålla sig som minoritet i ett majoritetssamhälle. Vi kan uppmana och ge förutsättningar för att de som kommer stöttar varandra i sina egna organisationer. Vi vet att trauma överförs genom generationer och kan ta eld långt senare i helt andra situationer. Man kan förmå människor att vittna om vilka inom den egna gruppen som är förövare så att de kan ställas till svars för sina handlingar.
Jo, man kan använda sig av det unika för det allmänna men att göra tvärt om för att främja ett eget politiskt syfte är kriminellt och öppnar för att våra tentakler att hitta företeelser som kan utvecklas till en ny Förintelse av olika slag, missas.

- Den migrationsvåg vi nu ser är vår tids Asvits! - Jo, det var det så  hon sa vår vice statsminister Romson veckan efter att programmet visades i TV.
Är hon totalt historielös eller är hon en del i relativiseringen av Förintelsen som pågår?
Ska vi nu också glömma atomvapnet och jämföra det med konventionell krigföring?
Ska Hiroshima och Nagasaki sluta vara symboler eftersom fler dog i bombningar av japanska städer genom konventionella bombningar?

Erfarenheten av Förintelsen ska mänskligheten nu leva med och lära sig att hantera. Denna erfarenhet måste tas på lika stort allvar som massförstörelsevapnet atombomben. Båda är nya för mänskligheten, båda måste minnas och båda måste hanteras.Vi måste ha alla känselspröt ute och när diktatoriska stater hotar med att utradera hela befolkningar måste vi agera. Vi får inte glömma, för om vi glömmer så händer det igen.

När Nordkorea hotar är det allvar. Eller när Iran hotar Israel med utrotning är det allvar.

Räcker det inte att jämföra dagens rörelse av desperata människor från Mellanösterns kaos med det kaos som var i Europa efter andra världskriget eller alla andra liknande konflikter - måste en del suspekta journalister sudda bort Förintelsen - utnyttja den för sina egna syften?

Jag ryser när förintelseförnekarna och relativisterna talar - de öppnar portarna till Helvetet igen. Räcker det inte med det helvete vi redan har med alla pågående krig och dess konsekvenser.