lördag 29 augusti 2015

Den tredje Agnes

Den 15 augusti 2015 blev jag morfar, för första gången. Min dotter Julia och hennes man i livet, Albin, fick en flicka på 3800 gram. Livet går vidare. En ny generation judar föds. För mig är det ogripbart men ändå så kraftfullt.

Flickans namn skall bli Agnes.
Jag är överväldigad över att de har valt att ge flickan namnet Agnes.
Varför?

Det blir tredje generationen Agnes och en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann. Min yngsta dotter fick namnet Agnes som andranamn och min äldsta dotter heter Julia efter en annan av mina mostrar och nu skall alltså Julia och Albin ge sitt nyfödda flickebarn namnet Agnes.
Vilken ära och vilken symbolhandling.

Agnes nummer ett föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 30 meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Det finns ett foto kvar på Agnes, ett enda - en uppförstoring från ett skolkort. En liten ljushårig söt flicka med sökande ögon.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.

Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

Vi får aldrig glömma de som förintades - och inte heller att de mördades enbart för vad de var - judar. Vi kommer aldrig att glömma dem eller förlåta den värld som lät det ske - vi ska förhindra att samma öde drabbar oss och våra efterkommande.
För vi har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Vi judar måste överleva och leva vidare och vi måste lita på vår egen kapacitet.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.

fredag 21 augusti 2015

Berättelsen som befriade

Jag arbetade som sjuksköterska och terapeut på olika flyktingförläggningar från 1990-1994.
På den tiden låg sjukvården på förläggningarna och vi hade ansvar för upp emot 600 asylsökande.
Detta var under Balkan-kriget som var ett förfärligt inbördeskrig där "etnisk rensning" var huvudtemat. Grannar som tidigare var vänner var nu dödsfiender. Våldtäkter, mord och alla upptänkliga och vedervärdiga brott begicks. Jag tror att uppemot 80 procent av dem hade utvecklat eller skulle utveckla PTSD - post traumatic stress disorder eller posttraumatiskt stressyndrom på svenska. Att det var svårt traumatiserade flyktingar vars inre och yttre liv hade slagits i spillror var det inte någon som helst tvekan om.

Jag skulle kunna skriva ett antal böcker om de möten vi hade men också hur det påverkade oss som jobbade ensamma därute med mycket små resurser. Att sköta vanlig sjukvård, blodprovstagningar, barnavårdskontroller och skolhälsovård samtidigt som de flesta var på djupet traumatiserade och som dessutom tvingades till åratals väntan på asylutredningarna, gjorde att den energi de hade kvar bröts ned till atomer för att till sist försvinna helt.

Jag är övertygad om att en av orsakerna till de depressioner jag har haft efter dessa år är orsakad av övertagen PTSD - alltså att vi blev djupt traumatiserade av att under så lång tid vara de asylsökandes enda hopp och att vi bar deras hopp om en ny framtid inom oss. Vi tog på oss deras lidande. Vi levde i ett helvete varje dag men vi fick också äran att möta kraftfulla och mestadels unga människor med stark dådkraft.

Jag arbetade mycket på min egen identitet och jag drevs nog av ett nästan sjukligt behov av att upprätta människor, framför allt unga våldtagna kvinnor.
Jag lärde mig också att min historia befriar andra och förstod och lärde mig att använda detta i mitt terapeutiska arbete senare i livet. Det är inte teruapeten som gör jobbet - det är patienten - men det handlar om att patienten har fullt förtroende för mig för att våga sätta ord på de kränkningar han eller hon har varit med om.
Som våldtäktsoffer känner man sig skyldig, nedsmutsad  och bottenlöst kränkt. Det är därför våldtäkt är ett så effektivt "vapen" i krig, när man vill bryta ned sin fiende. Man knäcker självkänslan och viljan till att försvara sig.

En gång mötte jag en ung kvinna - hon var bosnisk muslim - och talade utmärkt engelska. Hon kom till mig en dag, satte sig ned på andra sidan bordet men sa inte ett ord. Där satt hon, och satt där och jag kände ångesten inom mig stegras.
Sedan reste hon sig och gick. Men nästa dag var hon tillbaks.
Samma historia upprepade sig vid, tror jag, fyra tillfällen.

När hon kom den 5:e gång sprack min inre frustration och jag började prata istället för att förgäves vänta på att hon skulle göra det.
Jag berättade om mamma, om hennes liv före, under, men också efter Förintelsen. Jag berättade om mig som jude och att jag slogs för de kränkta. Jag talade säkert i 20 minuter. Sedan tystnade jag.

Hon tittade på mig och jag kunde se hur hon slappande av. Hennes axlar sjönk ihop, likaså  kroppen  och till slut började hon storgråta. Hon grät hysteriskt och länge. Hela hennes kropp skakade och jag undrade vad jag hade gjort. Vad hade jag ställt till med!?
Till slut tittade hon på mig för första gången möttes våra blickar.
- Du är den enda som förstår vad jag har gått igenom, sa hon, och hur jag har det nu.

Sedan berättade om hon hur serbiska soldater hade våldtagit henne framför hennes barn. Hon berättade detaljerat över hur hon hade reagerat och hon berättade om känslan av att som mor inte kunna försvara sitt barn. Hon berättade om soldaternas skratt och deras brutalitet och hon berättade om flykten och den enorma skam hon kände och känner och hur händelserna hemsöker henne. Hon berättade också om att ingen förstod här i Sverige. Ingen. Landet som inte vet vad djup ondska är.
Hon berättade att hon hade hört att jag lyssnade men hon hade inga ord och hennes förtroende för män var slagen  spillror.

Jag var förstummad.
Min berättelse och mammas historia upprättade nu 50 år efter Förintelsen en ung muslimsk kvinna som förföljts och brutaliserats på grund av sin etniska bakgrund.
Vilken hämnd på våldsmännen och vilken känsla för mig. Min judiska historia kan upprätta dagens offer!

Vi träffades några gånger till efter detta och hon talade mycket. Jag bad henne kontakta sin advokat så att hennes historia skulle komma med i asylutredningen.
När vi träffades sista gången så kramade vi om var andra och grät bägge två.
Hon hade fått hoppet tillbaka och jag hade gett henne detta genom min historia och att orka sitta kvar och lyssna tills orden tog slut.

Detta har sedan dess varit utgångspunkten i mitt arbete.
Att våga fråga, våga sitta kvar, våga träffa patienten tills han eller hon är färdig och att inte tveka att berätta min egen historia om det skulle behövas.
En  förtroendefull relation med patienten är en förutsättning för att patienten skall kunna resa sig och är grunden för upprättandet av mina medmänniskor.
Att det var svår att hitta någon som lyssnade på mig och kunde få mig att förstå vilken påverkan mina samtalen och mötena hade för mig , är en annan historia.

fredag 14 augusti 2015

Myten om de miljontals flyktingarna och flyktingarna som försvann

Jag har berättat om Simcha, Eva och Andy - se tidigare blogginlägg och de personporträtt  som finns där. De var alla flyktingar enligt UNHCR. Det är de som byggde upp vårt land - Israel - efter att ha genomlevt helvetet var och en på sitt sätt.

Det var en miljon judar som slängdes ut ur Mellersta Österns länder, det var hundratusentals som kom från Europa och det var etthundrafemtiotusen som kom från Etiopien. All deras egendom konfiskerades - allt de ägde stals av regimerna i våra tidigare hemländer och allt de stod för av religion, etik, språk, kultur och att vi var självklara delar av de samhällen de bodde i - är borta. Det är som om de aldrig har funnits i de länder de en gång kom ifrån. Det är som om de aldrig har existerat. Det enda som finns kvar där är hatet mot dem - trots att de  aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt. Aldrig någonsin!

De var sammanlagt cirka två miljoner människor som kom till Israel.
Hur många av dessa är idag i livet? Ska vi uppskatta dem till 150 000 kanske? Hur många räknas i dag som flyktingar?
Svar: Noll. Ingen. Inte en enda.

De är alla medborgare i staten Israel och därmed är deras flyktingsskap borta. Naturligt eller hur? Så räknar man flyktingsskap inom UNHCR.

När det gäller flyktingar undan kriget 1948 gällde - och gäller - dock andra regler. De invaderande arabiska staterna som anmodade de arabiska invånarna att flytta på sig under några veckor tills Israel var krossat - tar dessa stater sitt ansvar idag?

Låt oss se!
Vi räknar att de var cirka 700 000 och att ungefär 40 000 fortfarande är i livet - vilken status har de idag?
Jo, enligt UNRWA, som är den speciella flyktingorganisation som bildades enbart för flyktingar ifrån just det ovan nämnda kriget och gäller boende i området mellan 1946 och 1948 med det helt unika och fullständigt osannolika tillägget "och deras ÄTTLINGAR" är idag 5,4 miljoner och fortsatt växande till antal.
De ärver flyktingsskapet eller rättare sagt sönerna ärver flyktingsskapet och därmed en hel del rättigheter såsom ersättning etc från ovan nämnda organisation. Många dör därför inte. I alla fall inte på papperet. För det lönar sig att vara vid liv.
De är andra klassens medborgare utan medborgarskap och rättigheter och de förvägras möjligheter till utbildning, jobb och värdiga liv i de länder de bor i. I krigets Syrien har flera tusen av dem mördats, våldtagits och torterats - allt medan världen stillatigande tittar på.
De ska förbli flyktingar tills staten Israel - Gud förbjude - är utplånad. Det är tanken. Och de ska användas som politiskt slagträ för att detta mål ska uppnås.

Hur kan världen blunda för detta och inte kräva att länderna där människorna är födda i, uppväxta i integrerar dem precis såsom det krävs av alla andra länder i hela världen?
Tänk bara tanken att min mamma skulle ha placerats på en förläggning i Småland 1945 och sedan fått stanna där resten av livet. Jag skulle var född där, mina barn skulle ha vuxit upp där - utan utbildning, utan medborgarskap, utan rättigheter,  i väntan återvändande.  I detta läger skulle nu UNHCR försörja oss på skattemedel från FN och detta i all evighet. Inga krav på Sverige. Media visar vår fattigdom och landet mamma kom ifrån får skulden för att vi sitter där - inte Sverige. Alla andra flyktingar från tiden efter andra världskriget - och nu talar vi miljontals - har på ett eller annat sätt blivit medborgare i något land och därmed avskrivna som flyktingar.
I min familj skulle nu en flykting blivit  fyra - trots att mamma nu är död - och antalet växer.
Vi ser upplopp och världens ögon finns på oss och vi ser svenska armén krossa allt uppror med vapenmakt - och alla fråntar Sverige ansvar.
De 20 000 överlevande som kom till Sverige är idag 100 000 - och alla är vi totalt utlämnade och ingen kräver vår rätt till ett värdigt liv. I vårt läger finns Hamas och Hizbollahs motsvarande europeiska terrorister och vill värva oss till självmordsbombare och plastnycklar lämnas ut som ett symboliskt löfte om att en dag få återvända.

De 700 000 araber som valde att stanna kvar i Israel är idag israeliska medborgare och därmed avskrivna som flyktingar.

Simcha, Eva och Andy byggde upp landet från ingenting och de och deras ättlingar har byggt ett demokratiskt, välfungerande, rikt och framgångsrikt land mitt i ett omgivande hav av terror.
Tanken på att de skulle sitta i läger och vänta på återvändande med världssamfundets godkännande är naturligtvis fullständigt absurt. De har byggt upp ett land som övriga Mellanösterns diktaturer inte ens kan drömma om.

Det vi läser om dock, är myten om folkmord, fördrivning av araber och "apartheidsystem" i Israel. Världen ser inte igenom dessa massiva lögner.
Vi borde  läsa mer om Simcha, Eva och  Andy och vad de åstadkom! Vi borde få läsa om det cyniska politiska spel som gör att människor låses in i flyktingläger utan medborgarskap och förvägras rätten att försörja sig. Vi borde dessutom läsa om hur de judar som slänges ut från arabländerna har ersatts av  sina "arabiska bröder" som nu är andra klassens medborgare och behandlas oerhört illa, men det vi istället bjuds att läsa om är Israels skuld, om Israels demokratiska system som "apartheidsystem" och om de numera 5,4 miljoner flyktingarnas rätt att "återvända". Samtidigt ropar världens palestinagrupper om att Israel förtrycker, mördar och "etniskt rensar" just dessa permanentade flyktingar. Från 700 000 till 5,4 miljoner. Etnisk rensning?

Jag kan inte se någon annan anledning till detta än att det handlar om hatet mot judarna. De man då ansåg vara andra klassens människor lyckades mot alla odds bygga upp ett land ur träskmarkerna och de en gång utslängda och tomhänta judarna idag är fria människor som bor i ett fritt land. De har lyckats hålla alla de arabiska arméerna borta och denna kränkning mot arabernas självbild ligger bortom allt förnuft. Att västvärlden har gått på bluffen som håller miljontals människor fångna under generationer är egentligen förbluffande. Det är dessutom en dubbel kränkning av flyktingarna som först uppmanas att fly och sedan förvägrats rätten till anständiga liv.

Men Israel kommer att fortsätta att finnas. För vi vet alternativet.
Flyktingantalet inom UNRWA kommer att fortsätta att stiga och stiga och stiga om inte världen tar sitt förnuft tillfånga och ställer samma krav på arabvärlden som de ställer på alla andra länder i världen.

Ersättning?
Om någon skall ha ersättning är det Simcha och hans bröder och systrar. Och det är Eva och det är Andy som bör ersättas. Deras och deras medflyktingars stulna ägodelar, hus, lägenheter, affärsrörelser, konst, möbler, smycken, bankkonton, husgeråd, trädgårdar, kläder, böcker - dessa  konfiskerade egendomar är värda hundratals, om inte tusentals miljarder kronor - men om detta talar inte världen, för det handlar ju bara om judar. Judar som mot alla odds har byggt upp ett demokratiskt land där de enda fria araberna i hela Mellanöstern bor - och denna skymf, denna kränkning av stora delar av övriga Mellanösterns människors självbild, klarar de helt enkelt inte av att bära.