fredag 25 september 2015

Tahara - när livet möter döden

Under Förintelsen mördades sex miljoner av vårt folk. De var för mördarna bara ett nummer, en sak, ett objekt, men var och en av dem hade ett namn, de hade rätt till sina liv och de hade rätt till en värdig död.
För det judiska folket är livet heligt. Livet är heligt därför att vi är skapade av Skaparen och var och en av oss har ett namn och en livsuppgift. Vi är ett folk avsedda att att hjälpa och stötta varandra i vårt sökande efter livets mening, både som individer men också som ett folk.
Allt i den i den judiska traditionen är bundet till livets okränkbarhet.

När nazisterna mördade vårt folk var vi för dem en massa av människoliknande varelser som enligt dem hade förverkat rätten till liv.
Nazisterna tog inte bara våra liv ifrån oss - de tog också döden ifrån oss. Rätten att som döda få en värdigt avslut enligt judisk tradition, rätten till en värdig begravning och rätten att de efterlevande fick möjligheten att få fullfölja sina förpliktelser.

Jag är sedan några år medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet - vilket finns i varje judisk församling eller grupp.
Chevrans uppgift är att ta hand om den avlidna, planera och genomföra begravningen enligt judisk tradition och att hjälpa de efterlevande att påbörja sin sorgeprocess, hjälpa dem igenom sorgeprocessen och därefter se till att de återvänder till livet igen.

För att klara detta måste vi stötta varandra och inse att vi alla är en del av livets process.
Inför begravningen genomför vi tahara. Tahara är en rituell rening av den avlidne. Vi klär också den döde i enkla bomullskläder och sveper in kroppen i sin tallit - böneschal (när det är en man) - på vilken vi har klippt bort en del för att visa att den nu har fullföljt sitt uppdrag. Den avlidne läggs därefter i en enkel träkista och bärs in till begravningskapellet. Vi som har gjort Tahara har därefter fullgjort vår plikt och avlägsnar oss diskret innan de sörjande anländer.

När vi gör tahara har jag aldrig upplevt mig ensam och utlämnad. Det är som om allt förenas i mötet mellan liv och död. Mötet mellan oss som har en tid kvar, och den avlidne som nu påbörjar sin resa - är helig; jag vet inte vilket annat ord som beskriver den ande som vilar över rummet.
Vi är alla en del av ett helig stund. Kombinationen av kallt och varmt vatten, våra egna andetag, ljus och den sand/jord ifrån Israel som läggs på den avlidnes ögon. Vi är alla uppslukade av Guds närvaro, av det judiska folkets närvaro; de som är borta, vi som är här och de som ska komma. Vi föds i vatten, nakna och utlämnade och vi dör i vatten, nakna och utlämnade åt vår Skapare. Vi är utlämnade åt varandra och våra tillkortakommanden, våra strävanden efter mening, åt våra synder mot varandra, våra misstag men också livets höjdpunkter.

En del får korta liv och en del får långa liv, en del är  smala eller tjocka, rika eller fattiga, en del är präglade av sjukdomens nedbrytning av kroppen,  en del har spår av ett svårt liv, en del är har en tatuering på armen. Men här i det heliga rummet när liv och död förenas under Guds ande är vi alla lika och vi är  ett folk som värnar livet, som helgar de döda och som förenas under Torans vägledning.

Vad som händer efter döden vet vi inte, det är inte oss givet av Gud men att Guds ande vilar över den döde, det vet jag och det ger mig själv ro.
Varje gång jag får äran att utföra tahara tänker jag på de som dog i Förintelsen hur de inte bara förvägrades sitt liv utan och även sin död.

Varje gång jag gör tahara känner jag närvaron av alla i himlen och varje gång jag får det stora förtroendet att göra tahara upprättar jag och känner de mördades närvaro, en närvaro så påtaglig  och så levande att jag alltid fylls med en känsla av himmelsk närvaro och att jag - trots alla mina tillkortakommanden, och de är inte få - får äran av att vara budbärare mellan livet och det som kommer sedan. Jag ber till Gud att jag är tillräckligt närvarande och att den avlidne accepterar att jag får förbereda honom. För att det kommer någonting, det är jag övertygad om.

Och för er som skall göra tahara på mig när min stund är kommen tackar jag för att ni accepterar mig såsom jag är och jag tackar er alla för att ni ser till att de efterlevande inte dröjer kvar i sin sorg utan fortsätter de liv de är skapade att få leva - och jag kommer att, precis såsom min mamma gjorde när hon kärleksfullt men bestämt pekade på mig och sa, "jag kommer att vaka över dig och för tusan se till att leva dit liv eftersom det värsta du kan göra mig är att fastna i en utdragen sorg. Glöm inte det. Jag spökar för dig om du glömmer bort det!!"
Och vete tusan om hon inte finns där och sparkar på mig när jag deppar för mycket.
Vad vet jag?!

lördag 19 september 2015

Israel - landet som inte borde finnas

När jag har berättat Simcha, Andys och Evas historier har jag också beskrivit Israels själ. Dessa livsöden beskriver staten Israel – det totalt omöjliga projektet och varför landet finns och varför det kommer att fortsätta finnas. Det beskriver urkraften och överlevnadskraften byggd på generation efter generations arbete på överlevnad och utveckling. Det visar på en etik och moral som har överlevt de värsta tänkbara förföljelser och det visar hur förbundet mellan Gud och judarna i högsta grad är levande. Det finns inget alternativ för det judiska folket än att överleva.

Simchas historia beskriver hur hela Mellanösterns judiska befolkning fördrevs efter 2500 år.
Det är en hiskelig lång tid. Det är 500 innan kristendomen skapades och det är 1500 år innan Islam bildades och båda dessa religioner byggde sin grund i judendomen.
Hela det judiska folket i Mellanöstern fördrevs och bestals på allt – sin historia, sina ägodelar och sin självklara plats i området där alla böckernas religioner har sitt ursprung.

Andys historia beskriver hur det judiska livet tog slut efter 2500 år i Afrika. Deras kamp för överlevnad totalt avskilda från den övriga världen men med en inneboende livskraft som är helt bortom det möjliga. Det går inte ur ett sociologiskt perspektiv förklara hur en så liten grupp kan hålla sig levande och bevara sin unika historia och traditioner under så lång tid. De lämnade Etiopien för att ta sig till Jerusalem och de gjorde det under förföljelser och svåra umbäranden.

Evas historia beskriver hur det judiska livet utraderades i världshistoriens största brott mot mänskligheten. Förintelsen av 6 miljoner judar utspridda över hela Europa.
Evas öde beskriver hur hon överlevde Förintelsen men där hennes släkt och traditioner är utslagna och borta. Familj, traditioner och allt fäste för ett judiskt liv. Hur hon interneras på Cypern och som ett mänskligt vrak kommer till Israel 1948 och sida vid sida med sina landsmän som Simcha tvingas att slåss mot invaderande segervissa arabstater, bo i tält och äta salt fisk.

De bygger mot alla odds landet som inte kan finnas och de visar också vilket arv vi och kommande judiska generationer har ärvt och vilket enormt ansvar vi har att förvalta detta arv.

Vilket alternativ finns?
Det finns inget alternativ.
Var ska vi ta vägen?
Stora delar av världen hatar oss fortfarande.
Stora delar av världen hatar Israel.

Arabstaterna hatar oss för att vi överlevde och för att vi lever. Värst av allt – vi är framgångsrika och innovativa. Deras heder är skadad och många av dem är beredda att döda oss för sin egen upprättelses skull – och uppmuntras aktivt till det.

Europa hatar oss – i Israels namn – men att hata Israel är att hata vårt arv och att lägga skulden på de som tvingades fly – människor som Eva, Simcha och Andy.
När de hatar oss och vårt land så följer de den tradition som har funnits i tusentals år och som vi har lyckats överleva trots enorma umbäranden och tack vare en osannolik livskraft. Många, många har lidit och dött men vi som överlevt har fortsatt att leva, att hylla livet och leva vidare. Vi har lärt oss att vi måste lita på oss själva och vi måste hålla ihop trots att vi kommer ifrån världens alla hörn, för detta har historien lärt oss.

Det är därför som jag kommer att flytta till Israel nästa eller eventuellt året därefter.
Jag vill vara bland de mina de år jag har kvar att leva och jag vill dela och delta i livet där.
Det är en ynnest och få förunnat att få möjligheten att bo i det judiska landet Israel.

Landet Israel som inte har funnits på 2000 år annat än i skärvor men som nu lever tack vare den inneboende överlevnadskraften hos det tidigare över hela världen utspridda folket.

fredag 4 september 2015

Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.
Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från Nazityskland den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.
Mamma hade tillbringat de sista dygnen instängd i en tågvagn och i det kollapsande Nazityskland var det ingen som hade ansvar för tåget.  De hade stått på en järnvägsstation och sedan hamnat nära Hamburg
Tåget hade sedan kört norrut öser gränsen till Danmark.
Mammas minnesbild är att när tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!
 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva för att han hade fått för sig att utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokumentation fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av, från arkivet i Auschwitz.
Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?
-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon.

Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.
-          Änglar? frågade jag.
-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar, sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.
Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?
Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?
Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?
Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.
Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.
3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt?
Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.
Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men deras namn - eller brist på ett - omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.
– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.
En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.
Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.
De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen. 
De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.