fredag 30 oktober 2015

Grundläggande hög moral och tydliga gränssättningar - avgörande för överlevnad

Många svenska skolbarn finner det nog svårt att gå till sin skola efter det förfärliga attentatet i Trollhättan. Marken har rämnat för många barn och ungdomar - och vuxna. Mattan har dragits undan, fotfästet har förlorats och tryggheten är hotad.
Välkomna in i gänget.
Så har många judiska skolbarn haft det i många år. Våra skolor har en ständigt bevakning och säkerheten är på topp. 25% procent av de judiska församlingarnas budget används till vår egen säkerhet.

- Det finns ingen antisemitism i Sverige, sa Mona Sahlin, för ett tag sedan.
För några månader sedan skedde terroristattentat i Paris och Köpenhamn. Vi var en hårsmån ifrån en planerad massaker av judiska barn och ungdomar. En massaker som stoppades av en judisk vakt och två poliser. Den judiska vakten sköts ihjäl och poliserna överlevde tack vare sina skottsäkra västar. De besvarade terroristens eld med sina automatvapen.

Att avsätta stora medel till vår säkerhet finns det 100% stöd för inom de judiska samfunden. Denna samsyn är ovanlig bland oss judar, då just ifrågasättande av sanningar och auktoriteter är en självklarhet. Men vår nedärvda paranoia vad gäller förföljelse har endast överträffats av verkligheten.
Vår säkerhetsnivå är nu mycket hög på grund av den pågående terrorn mot judar i Israel. Vår erfarenhet säger oss att det som sker i Israel kommer att sprida sig. Det börjar alltid med judarna - men det slutar aldrig med oss.

Det är mycket svårt att hitta balansen mellan att våga fortsätta att leva det liv vi vill leva och att vika  oss av rädsla för terrorn. Terror gör att vi förlorar vår känsla av kontroll och trygghet. Det är en mycket lyckad metod. Risken att råka ut för terror är dock mycket mindre än att råka ut för en bilolycka - men detta faktum hjälper inte för att hålla de inre demonerna på plats. 

Jag blev hotad per min mobil förra året och min dotter fick sms med hot riktad mot mig.
Det är lätt att sprida terror men det är svårt att värja sig mot en osynlig fiende. En fiende som våra egna föreställningar om bristande kontroll, förstärker.
Svenska skolan och svenska föräldrar ska nu lära sig att leva med detta - i ett Sverige som har levt i skuggan av ondskan och som på allvar har trott och i vissa fall fortfarande tror att den inte kommer att riktas mot oss. Sverige som har anpassat sig så mycket att invånarna numera har tappat sin egen själ och inte törs eller får uttala vilka värden man är stolt över, av rädsla att få en stämpel på sig.

Vi judar vet att den stora invandringen av människor ifrån Mellanöstern kommer att öka antisemitismen. Vi vet att vi måste vi ha våra mentala skyddsvästar på oss.
Förintelsen av den europeiska judenheten lyfte denna erfarenhet till en högre dimension. Vi hade ingenstans att ta vägen.

I Israel lever befolkningen sedan fyra månader med den ständiga skräcken av terror. Och dessförinnan också.
Alla föräldrar ber en extra bön innan deras barn åker till skolan, till dagis och till sina fritidsaktiviteter.
Alla tittar över skuldran för att se om man är förföljd.
Alla undrar vem man kan lita på.

Man utrustar sig med enkla försvarsvapen och alla som har licens på skjutvapen bär dem.
Polis  säkerhetspersonal och soldater är alla på högspänn.
Ska vi hämnas och sjunka till samma nivå som terroristerna - eller ska vi våga leva enligt judiska grundprinciper om livets helighet?

Ett misstag har skett och hela det israeliska samhället skrek högt av ilska och av skam. En asylsökande sköts till döds vid en terrorattack i Beer-Sheva då han troddes vara en terrorist. Den   livlösa kroppen sparkades av ett par vittnen. Flera är gripna och kommer att stå till svars för  sina handlingar.
En jude sköts till döds på Jerusalems busstation efter att ha skrikit att han var med IS och viftat med en kniv. Han var svårt psykiskt sjuk.

Vi tänker inte flytta fokus från vår moral till att sjunka ned till den dödskult som terroristerna lever i. Vi tänker  försvara oss med de medel som finns tillgängliga och som är nödvändiga för att samhället åter ska bli tryggt. Vid varje busshållplats förs livliga och intensiva samtal om allting.

I Israel är man inte rädd för samtalet men man är rädd för en polarisering. En polarisering som alltid är det som terroristerna strävar efter. Om Israel hade vikit sig för dödskulten hade det Israel vi känner idag inte existerat. Israel har trots ett 70 år långt konstant krigstillstånd överlevt och utvecklats och byggt upp ett samhälle baserat på människans oändliga värde.

I Israel vet judarna att de måste var ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna det fria samhällets fiender för att kunna överleva och utvecklas.
Israel lever med de grundläggande regler som judiskt liv baseras på.

Sverige står nu inför vägval.
200 000 asylsökande ifrån Mellanöstern har nu kommit hit till Sverige på mindre än ett år. De har kommit bortom svenska samhällets kontroll. Med anhörighetsinvandring kommer detta att tredubblas.
Kostnaden nästa år är minst 70 miljarder kronor extra. Pengar som måste lånas. Bostäder och jobb finns inte. Tältläger sätts upp. Asylboenden brinner. Åsikter som ifrågasätter dagens politik är inte tillåtna. Samhället polariseras och Sverige går mot en mycket osäker framtid. Några motmedel finns inte. Ett  låt-gå-samhälle gräver sin egen grav.

I  Sverige kan vi judar inte bära en tygbit på våra huvuden. Risken för trakasserier är överhängande. Risken för fysiskt våld lika så. Den tyglapp - kippa - som jag trots hot bär, då jag vägrar att acceptera att de enda som inte öppet törs visa sin identitet här. I Sverige är vi cirka 15 000  judar. Jag kan och kommer att försvara mig om denna rätt ifrågasätts. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Detta arv förpliktigar mig att vara den jag är. Jag viker mig inte.

Denna tyglapp signalerar att jag vill leva i ett samhälle där alla är lika och där alla har rätt till sin religion. Ett samhälle där det öppna samtalet fungerar. Ett samhälle som tydligt sätter upp gränser för religionsfrihet och vilka konsekvenser det får om dessa bryts.

I Israel törs jag bära min kippa och i Israel törs muslimen ha sin huvudbonad och den kristna ha sitt  kors. Detta trots att terrorn nu försöker skapa polarisering. Jag kommer att flytta till Israel. Möjligheten att leva ett traditionellt judiskt liv i Sverige går mot sitt slut.

I Israel vet judarna värdet av ett eget land baserat på sina religiösa och traditionella rötter.
Judarna har i 2000 år levt med konsekvenserna av att inte ha ett eget territorium.
Israel kommer att att överleva. 

Kommer Sverige att göra det?

fredag 23 oktober 2015

Myten om flyktingarna och flyktingarna som försvann II

En av reaktionerna på del ett - se tidigare inlägg - från vänsterfolk och de som "vet" är just att de ingenting vet. Deras kunskap är obefintlig vad gäller tillståndet i staten Israel 1948. Jag har mötts av så naiva föreställningar som att de tror att välutbildade amerikanska judiska soldater på amerikanska presidentens order invaderade landet "Palestina" och fördrev befolkningen och ersatte den med överlevande ifrån koncentrationslägren, som sedan i lugn och ro kunde flytta in de övergivna byar och städer som var kvarlämnade. De amerikanska marinsoldaterna utbildade sedan de inströmmande judarna och försåg dem med moderna vapen och att det i grund och botten fortfarande är på detta sätt!
När jag hörde detta blev jag helt ställd. Tror de verkligen på sin historiebild?

Det finns två stora bovar här: En är arabvärlden tillsammans med Iran. Den andra är västvärlden.
Arabvärlden är förbluffande skicklig på att producera lögner och västvärlden är förbluffande dumma vad gäller att gå på dessa lögner.
Låt mig syna bluffen - så där bara skrapa på ytan - läs gärna del ett.

1922 så beslöt segrarmakterna från första världskriget att dela det Ottomanska riket som hade funnits där sedan 1520. Det har inte funnits länder, bara områden.
Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Saudiarabien bildades under fransmännens beskydd; det franska Palestina-mandatet. Så folk flyttade runt och till de områden de kände mest för och blev medborgare där. I samma beslut skulle engelsmännen se till att en stat med judisk majoritet skulle bildas - det engelska Palestina-mandatet där palestinajudar och araber - för det var det som araberna ville kallas; araber och ingenting annat för de ville inte förväxlas med judarna - skulle bo. Minoriteterna skulle vara garanterade samma rättigheter och skyldigheter som majoritetsgruppen såväl i Israel som i de länder med muslimsk befolkning.
Judarna kallades palestinier/palestinajudar och den största tidningen hette Palestine Post (som senare blev Jerusalem Post) och flaggan var en davidsstjärna och spelade gjorde the Palestine Symphony Orchestra - så var det med namnet Palestina; det var en judisk benämning. Någon nation i området har det bara funnits vid tre tillfällen - de tre gånger som judarna har haft en egen stat.

Så invaderade arabstaterna Israel 1948 och bad sina "arabiska bröder" att flytta på sig i några veckor för att sedan återkomma, efter att judarna "drivits ut i havet." Trodde de på myten om återvändandet? Hade flyktingarna verkligen fått återvända eller hade det snabbt startats nya krig mellan de "segerrusiga" arabiska arméerna om kontrollen över området. Något nytt land hade det aldrig blivit eftersom några egentliga palestinier inte fanns, i alla fall ingen palestinsk nation. Araberna där då var lika mycket inflyttade som alla andra, förutom de judar och ett fåtal arabiska nomader som bott där i generationer. För landet har aldrig varit helt tomt på judar, vilket många tycks tro. Det enda vi vet som är säkert är att en massaker på judar hade skett om de anfallande arabiska arméerna hade segrat. Det kan vi vara säkra på. Hundratusentals hade mördats.

Det som de invaderande ländernas krigsmakter mötte var en landspillra befolkad med judar som hade bott där i tusentals år, inflyttade östeuropeiska judar och överlevande ifrån Förintelsen - överlevande som Europa och Amerika inte ville ha - samt de judar ifrån Mellanöstern som efter 2500 år slängdes ut från alla muslimska länder i hela mellersta östern från 1948 och under 1950-talet.
De sistnämnda var 850 000 judar vars egendomar "konfiskerades" - det vill säga stals, och fördelades.

Vart flyttade nu dessa 850 000 judar? Jo, samma Europa och Amerika som svek den europeiska judenheten svek nu mellersta österns judar. Det enda land tog emot de utslängda arabiska och persiska judarna var Israel. Ett Israel där flyktingarna i åratal bodde i tält och där matkuponger delades ut och där ingen tillstymmelse till lyx fanns. De levde under ständigt hot och judarnas beväpning var spartansk och utbildningen på soldaterna var dålig - men de slogs för sin överlevnad, de överlevande från Förintelsen och de utslängda från arabvärlden.

Det fanns inget alternativ än att vinna eller att försvinna. De hade ingenstans att ta vägen. Denna bedrift som är en av de största i krigshistorien - hur gick det till? Hur förmådde de detta? Ett svar är underskattning från arabvärlden där man ansåg - och anser - att judar är andra klassens människor, judar är de förföljda och de är underlägsna. Inte kunde de väl slåss? Inte kunde de bygga nya liv? Med vad då? De var fega stackare och det enda de brydde sig om var pengar och dem hade man tagit ifrån dem. Allt var ju taget ifrån dem!!
Med den gemensamma plattformen för att överleva, leva och att leva vidare formade judarna sedan landet de byggde. Hur mycket olikheter och fördomar det än fanns mellan judarna från så skilda bakgrunder, språk och kulturer så tvingade omständigheterna dem till att lägga oegentligheterna åt sidan för att göra det omöjliga. Att överleva, att börja om från början och att bygga landet de nu bebodde.

De som lydde de arabiska krigsherrarna och flydde ifrån Israel 1948 är idag fångna i arabvärlden utan medborgarskap, utbildning och framtid. Fångna i läger i länder som behandlar dem så som de behandlade judarna före 1948 och där alla delar samma målsättning: Först så slår vi ihjäl judarna och sedan får de växande antalet ättlingar till de som flydde de arabiska  arméerna 1948, flytta in.
Sanningen är dock att ingen bryr om de människor som sitter där i lägren. Ledarna vill bara upprätta sig själva och sin egen självbild. Vilken patologisk syn på sig själva, så narcissistisk, så psykopatisk och barnsligt löjlig. Vi kan slå ihjäl varandra här i Mellersta Östern - det är en sak - men att de vi kränkte, bestal och slängde ut - att de finns kvar och lyckas och frodas och lever! Vilken skam och vanära! Judarna! Folket som aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt och som har varit spridda som agn för vinden. Nej, låt oss skrika högt om judarna och deras nedärvda diaboliska inre egenskaper som nu har fått blomma ut när de inte är kontrollerade av oss eller av västvärlden - SLÅ IHJÄL DEM! Slå ihjäl dem så att vi blir fria i vårt inre och att kränkningen försvinner. Avled folkets uppmärksamhet och skyll allt elände på judarna. Döda dem varhelst ni finner dem!

Vilken bluff! Och världen låter dem hållas. Världen låter dem sitta där och skrika och världen ställer inga krav på de arabiska länderna - likt barnen i sandlådan - eftersom västvärlden har gått på myten om att allt är Israels fel samtidigt som människorna i området förblöder och flyr. Flyr till Libanon, Jordanien, Turkiet och till Europa. Inte till de länder som gapar mest och som har mest. De tar inte emot sina bröder och systrar. De har stängt sina gränser.

Arabvärlden och Europa har själva skapat dubbelbluffen:
Den om de "palestinier" som flydde 1948 och den om att Israel inte byggdes upp och försvarades och försvaras av de judar de själva kränkte, bestal och slängde ut.
Landet de har lyckats få världen att älska att hata - Israel - ett land mindre än en promille i storlek i jämförelse med arabvärlden.

Och västvärlden i allmänhet med vänstern i synnerhet har gått på bluffen.

När skall ättlingarna till de judar som fördrevs från Iran och arabländerna få upprättelse? Och när ska de ersättas för allt det som de bestals på? Och när ska de få besöka sina förfäders gravar - om de finns kvar - och när ska de få hämta sina Tora-rullar, sin litteratur, sina kulturella kvarlämningar? Det krav som ställdes på dem för att "få" lämna länderna var att aldrig återvända, aldrig begära ersättningar för det som stals från dem - och att aldrig åka till Israel - det enda landet som ville ta emot dem. Landet de nu bebor och som de byggde. Den lilla demokratin som ligger omgiven av ett hav av hat.

Israel, det enda landet där araber har fullständiga mänskliga rättigheter i enlighet med kravet på alla de länder som bildades efter San Remo-överenskommelsen 1922 - vilket är det enda lagliga dokumentet antagit av Nationernas Förbund och övertaget av dess efterträdare, FN. Inget annat land har följt avtalet - men det är det ingen som bryr sig om - det finns ju inga judar att beskylla. De bor ju nu i Israel - och ättlingarna till de som flydde 1948 - vem bryr sig om dem? De är bara politiska brickor i en gigantisk bluff.

Israel är enda landet i Mellersta Östern varifrån människor inte flyr. Har ni tänkt på det?
Israel är enda landet i Mellersta Östern där judar och araber lever sida vid sida, med samma rättigheter och samma skyldigheter.
Israel - landet världen älskar att hata.
Israel landet dit jag, min fru och yngsta dotter snart tänker flytta. Jag, en son till överlevande ifrån Förintelsen.

I Europa är tiden snart ute för judarna. Klockan klämtar. Kriget i Mellersta Östern och dess efterverkningar rullar - och går - nu in i Europa och med dem det oförblommerade hatet mot de få kvarvarande judarna här.

Klockan klämtar.

fredag 16 oktober 2015

Tyglappen i fickan - och på huvudet

I veckan åkte jag med tåg ifrån Ljungskile till Göteborg. Det gör jag i och för sig ganska ofta. En resa som tar 55 minuter,
Jag satt försjunken i min bok då jag plötsligt hör hur någon reciterar ur Koranen. Inte så där störande högt men tillräckligt för att jag skulle haja till. Ingen annan reagerade. Mitt emot mig sitter en mörkhyad man med två barn i 10-12 års åldern. Alla tre läser. Mannen har en vit huvudbonad på huvudet. Färgen visar att han har gjort pilgrimsresan till Mekka; Hajj. Han är helt lugn och avslappnad och han läser med inlevelse.

Jag kände hur vreden steg inom mig. Vad blev jag arg på? Varför känner jag vrede? Har vi inte rätt  att bära symboler? Sportkepsar och halsdukar, Harley Davidson-jackor, långt hår, kort hår, sjalar och kors. Alla bär symboler för visa, för sig själv och sin omgivning, vad som är viktigt för individen.
Bara i tågvagnen där jag sitter finns hur många symboler som helst, som jag bara förstrött registrerar. Mer är det inte.

Varför blir jag arg?
I min ena ficka finns en liten skrynklig tygbit. 10-12 cm i diameter och rund. Jag tycker den är vacker och min fru har köpt den åt mig, i Jerusalem. På Ben Yehuda i Jerusalem. För tre år sedan. De sålde många hundra liknande tygbitar i denna affär och den var inte så där jättebillig men priset var okej. Den är vacker. Många var i affären, många turister och många infödingar, stora och små, och vi valde och provade och vi köpte. Alla, eller i alla fall många, bär dem där i Jerusalem - och ingen bryr sig. Man kan också se på tyglappens utseende vilken förening eller religiös inriktning de har.

Jag har blivit alltmer religiös med åren och jag bär tyglappen hemma men inte ute. Jag bär den inte ute för att jag inte är bekväm med det. Eller rättare sagt, jag bär den inte ute för att jag är rädd och för att min dotter är rädd att det ska hända mig något, om jag bär den. Det är inte ovanligt att vi judar som bär vår kippa - tygbiten kallas så - blir trakasserade och verbalt och kroppsligt hotade, kränkta och i värsta fall angripna fysiskt. Att vara jude är farligt och framför allt är det farligt att kopplas ihop med Israel.

Jag vill mycket gärna kopplas ihop med Israel men det har ingenting med min tygbit att göra. Därför har jag den i fickan. Skrynklig och utan funktion.

Men här sitter en uppenbarligen åtminstone relativt nyinflyttad muslim med sina barn och är ett föredöme för dem med har sin vita hätta och sin bönbok. Precis som jag. Det är naturligtvis helt okej och det är så det ska vara. De kommer hit och de förväntar sig att kunna utöva sin religion och visa sina symboler utan problem eller obehagliga konsekvenser.
Alla i ett demokratiskt samhälle står bakom detta. Det är grundlagsskyddat. Men vi - den lilla, mycket lilla gruppen judar, vi bär vår tygbit i fickan.

Jag blev själv hotad till livet förra året när jag skulle till Israel. Det är inte roligt. Jag har själv sett när jag var på det judiska ålderdomshemmet, skolan och dagis att vi hade k-pist beväpnade poliser dygnet runt efter terrordåden i Danmark. Det är allvar.

Nu eskalerar terrordåden i Israel och vänstertidningarna har en massa teorier om att detta ska "tvinga Israel till förhandlingsbordet". Vad de nu ska förhandla om. Israel har suttit där länge utan att ha någon seriös partner med fred som mål. Deras tanke om fred består i att det inte ska finnas några judar alls - att köra på oskyldiga som väntar på en buss och sedan massakrera dem med en slaktkniv är ett sätt. Det är terror och vi är rädda att terrorn även kommer hit. Och med rätta. Det händer snart i Europa igen. Här. Med all säkerhet. Inom kort.

De som står för hoten mot oss är människor med rötter i Mellanöstern. Det var tydligt förra året då hoten mot oss eskalerade i samband med den senaste Gaza-konflikten. Flyktingar ifrån Mellanöstern flyr från sina terrorregimer som slår ihjäl folk i parti och minut. Flyktingar ifrån Mellanöstern har som regel aldrig ens träffat någon jude. Det beror mest på att så gott som alla judar tvingades att lämna de muslimska länderna Mellanöstern under 1950-talet. Det var runt 850 000 judar som bott i länderna där i omkring 4000 år. Men antisemitism har inympats i dem sedan barnaåren och de tar det med sig hit. Hit till Sverige, mitt land, som tar emot dem och inlemmar dem i våra trygghetssystem.

Judar lämnar vår tredje stad, Malmö, där antisemitismen frodas i områden med många boende med rötter i Mellanöstern. Det absurda är att det enda land i Mellanöstern som vi inte har flyktingar ifrån är just Israel. Det enda land där arabiska medborgare är trygga.

Men denna flykting på tåget, som flytt ifrån sina "bröders" övergrepp, han känner sig trygg. Han är inte rädd - men jag är det. 
Jag blev arg på mig själv och tog upp min kippa och satte den på mitt huvud. Först tveksamt på grund av att jag är lärd att jag nu utmanar jag destruktiva krafter.
Men det skiter jag i. Jag har bott hela mitt liv här. Jag har gjort allt det där som vi män i min ålder har förväntats göra. Jag har jobbat i 40 år, utbildat mig och bildat familj. Jag har gjort ett års värnplikt och jag har gjort ytterligare fyra eller var det fem repetitionsövningar om en månad vardera. Jag har till och med jobbat i försvarsmakten som sjukvårdslärare och jag har en utpräglad lidköpingsdialekt -men jag törs inte bära min lilla tyglapp på huvudet för att jag är rädd, rädd för att jag ska bli trakasserad, utsatt för hat och fysiskt våld.

Men jag satte på mig tyglappen och jag bar den hela dagen och nästa dag och nästa dag. Och dagen därpå.
Folk tittar och jag har garden uppe.
Skit samma, detta är mitt liv och detta är mitt land som jag som enkel sjuksköterska har levt i, i hela mitt liv.
Detta är också det land där jag tänker bära min tyglapp på huvudet vare sig ni vill eller inte - men nästa år då flyttar jag till mitt andliga hem; Israel. Ända tills jag flyttar bär jag min tyglapp på huvudet, om inte min dotter stoppar mig. Hon vill att jag ska leva tills jag flyttar.

Israel som är landet där jag kan bära en liten tyglapp på 10-12 cm i diameter och där araber tryggt kan läsa sin Koranen bredvid mig där jag sitter med min tyglapp på huvudet utan att jag känner obehag och rädsla.
Jag måste lämna landet dit min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau 1945.
Landet som gav henne trygghet och landet som hon sedan tjänade hela sitt liv.

Jag måste lämna Sverige för att kunna ta upp hennes mantel och för att kunna leva ett traditionellt judiskt liv och föra stafettpinnen vidare. Vi judar packar återigen kappsäckarna för vårt folks överlevnads skull och för vår tro på livets helighet.

Sverige - landet som rasar brant utför ett stup på väg mot sin egen undergång.

Det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid med andra människor. Snart är det Sveriges tur.

lördag 10 oktober 2015

Hur asylsökande från Syrien plötsligt blev överlevande från Förintelsen

I dokumentären "Även de döda har ett namn" som visats i TV2, visas på ett finstämt sätt de få överlevande från Förintelsen som fortfarande lever idag. Man visar hur de tittar på journalfilm som visar deras ankomst till Sverige med båt i början av april 1945. Jag letade efter min mamma i filmen, eftersom hon kom till Sverige just den dagen. De som kom hade ingen aning om var de hade hamnat. De flesta trodde sig vara på väg till nästa koncentrations- eller dödsläger. Deras tro på en framtid fanns inte. De var bara ett nummer i en utrotningsindustri där de flestas familjer hade försvunnit upp i röken från Auschwitz/Birkenau eller något annat utrotningsläger. De hade inga krav eller tankar om mänsklig gemenskap, inga förväntningar. De var icke existerande men de var vittnen, vittnen till Förintelsen och de är en levande påminnelse om vår skyldighet att se det unika för att kunna ha känselspröten ute, för att kunna urskilja det unika ur det allmänna, så att det unika inte får fäste en gång till.

Vad var Förintelsen?

Under andra världskriget skedde en unik förföljelse och massmord där hela den europeiska samlade förmågan inom medicin, industri, logistik, vetenskap, militär och byråkrati slog sig samman för att lösa det uppdrag den legitima regeringen i Nazityskland hade givit dem.
Att på det mest effektiva sätt utradera en del av sin egen befolkning och att sedan utradera minnet av denna del av befolkningen - och det är det som kallas Förintelsen.
De skulle utraderas, inte på grund av vad de hade gjort eller påstods ha gjort. De skulle utraderas för vad de var, vad de var födda till.

Detta verkställdes genom ett intimt samarbete mellan samhällets alla aktörer över hela Europa under flera år. De utvecklade alltmer effektiva metoder där mördandet och tillvaratagandet av de mördades alla tillgångar - allt från egendomar till människors kroppar användes, där exempelvis människohår skickades till marinen för att användas i ubåtarnas torpeder och som tätningsmedel, tandguld som smältes till tackor och användes som betalningsmedel, där legitimerade läkare på ett strikt naturvetenskapligt manér experimenterade med människor - oftast barn och då helst  enäggstvillingar för att bedriva medicinsk forskning. Detta i samarbete med ett av världens främsta medicinska universitet i Berlin. Allt helt lagligt och rätt. Att sko sig personligen på de dödas tillhörigheter var dock ett brott och långa fängelse straff väntade de som gjorde sig skyldiga till detta. Det var en uppgift för samhället och för att befria världen från det onda, det onda som var judenheten och de som försvarade dem. Man beräknar att 6 miljoner judar mördades. Dessutom mördades ett antal hundra tusen romer. Hur många vet vi inte då många av dem inte fanns med i en del länders statistik över sina medborgare. Mördades för var de var.

Förintelsen är en i människans historia unik händelse. Unik i den bemärkelsen att människan har tagit en nytt kliv och skaffat sig en ny erfarenhet i sin förmåga att mörda sin eget släkte. En hel kontinent med alla sina samlade kunskaper genomförde  Förintelsen på ett industriellt och för den tiden högteknologiskt sätt.

Men så plötsligt visas i filmen människor som efter tre dagar ute på Medelhavet i små båtar och under svåra förhållanden går i land i Italien. Gårdagens båtflyktingar och dagens.
Samma människor och samma öde ska vi tänka. Vågar vi stänga ögonen och öronen denna gång, förmanas vi. Det händer igen, det som inte fick hända, utropar man. Förintelsen av judar och Förintelsen i ny tappning! ska vi förstå det som.

Jag blir upprörd. Jag blir upprörd för att det enda dessa båda händelser har  gemensamt är att de åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det. Inget annat.

Före, under och efter alla krig sker stora människoförflyttningar. Det är inget unikt. Det är dock unikt för den enskilda individen och det där därför ett regelsystem har vuxit fram för bedömning av skydd.
Den ström av dådstarka unga - och ofta inte helt fattiga - människor som nu strömmar in i Europa kan därför möjligtvis jämföras med ett Europa 1945. Men inte ens det. Många lämnar sina hem på grund av förhoppningar om ett bättre liv i Europa och då främst Tyskland och Sverige, som tydligt har signalerat regler som avviker från standarden i Europa. De har hamnat i en svår livssituation och därför söker de nu - frivilligt - efter en lösning.

Detta har skett tidigare. Jag minns kosovoalbanerna och bosniska muslimer under Balkan-kriget för 25 år sedan och deras behov av stöd. Jag jobbade med dem i fyra år. De flydde från krig där "fel" etnisk tillhörighet var lika med ett dödsstraff.
Strömmar av flyktingar från Mellanöstern har vi haft under 50 år. En del flyktingar, andra inte.

Med vilken rätt sitter en filmskapare här i Sverige och förminskar Förintelsen?
Vad är syftet?

Jag blir, som sagt, upprörd för att det enda de båda händelserna har gemensamt är att människorna åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det!
Skaparen av filmen har på ett ögonblick använt sig av det unika för att förstärka det allmänna och minska det unika för att vinna sympatier för ett särskilt syfte filmskaparen själv har.
Vi förväntas därmed känslomässigt koppla ihop människor som söker bättre liv ifrån Mellanöstern, med Förintelsen.
Men nu förminskas Förintelsen och - relativiseras. Vad filmskaparen säger är, Förintelsen var inte unik. Det händer igen.

Se den överlevande från Förintelsen och koppla ihop.

Syftet är att relativisera Förintelsen utnyttja den för egna politiska syften.
I praktiken blir resultatet det som förintelseförnekare systematiskt har gjort i 70 år; att minska erfarenheterna från Förintelsen för mina sina egna politiska syften.

- Först tar man livet av dem och nu tar man döden ifrån dem, som Per Ahlmark en gång beskrev så exakt.

Efter andra världskriget var Europa fyllt av krigets offer. Människor som hade överlevt de allierades brandbombningar av tyska städer, våldtäktsoffer från sovjetiska soldater, hemlösa, barn utan föräldrar, nationella grupper vars länder inte fanns kvar och som blev ivägkörda, gatubarn, gangsters som utnyttjade människors desperata situation. De bodde i jättelika läger och de bodde där i åratal. Mängder dog antingen av utmattning eller för egen hand. De starka och unga överlevde.

Bland vanliga flyktingar gömde sig nazieliten, SS-männen och -kvinnorna, alla de som frivilligt hade mördat och kränkt. Många lyckades genom falska ID-handlingar försvinna in i massan av nödställda flyktingar. Många lyckades senare försvinna till bland annat Sydamerika där de hyllades av likasinnade.
En gigantisk hjälpoperation för att få igång samhällena sattes igång men det var fler kalla vintrar och ihjälfrusna människor innan hjälpen hade effekt.

Under denna situation växte också regler fram för att särskilja flyktingar med skyddsbehov. Vem som helst ska kunna söka asyl men vem som helst kan inte få det. Vi kan inte härbärgera en kontinents offer av ett förfärligt krig men vi kan ge skydd till de med särskilt skyddsbehov och lägga energi på återuppbyggnaden av ett förstört Europa.
Hemskt - ja. Krig är hemska och konsekvenserna av krig är ännu värre.

Regler som antogs då ligger fortfarande som grund för svensk lagstiftning. Man får söka asyl och man har rätt att få sitt ärende individuellt prövat. Men alla har inte skäl för att få stanna. Det är tufft. Världen är tuff och hur mycket vi än önskar kan vi inte själva bära hela världens bördor på våra egna axlar. Ge de som får stanna förutsättningar för ett bra liv, där de inlemmas och får ta ansvar för det samhälle de nu är en del av.
Så är tanken, det räcker med det. Det är tillräckligt allvarligt.

Vi kan dock använda oss av erfarenheten från Förintelsen på en mängd områden. Jag har själv gjort det i mitt tidigare jobb som sjuksköterska och terapeut på svenska flyktingförläggningar i mina 1000- tals möten med medmänniskor som söker skydd efter förföljelse på grund av etnisk tillhörighet. Jag har suttit med många, många våldtagna kvinnor där min mammas berättelse från Auschwitz har gjort att de har vågat berätta, då de känner sig sedda och bekräftade av mig. Jag har jobbat med gruppsamtal, de deltagande har fått sätta ord på sina upplevelser och dela det med andra för att se att de det inte är ensamma och tillsammans kan de leta efter lösningar. Man kan lära av hur de överlevande från Förintelsen klarade att bygga nya liv.

Vi vet hur viktigt det är att snabbt ges tillfälle att berätta om sina upplevelser, så att de inte cementeras och blir stora svarta hål som överförs genom generationerna. Jag har själv gjort det som projektledare i ett jätteprojekt inom psykiatrin i Skaraborg, när vi intervjuade 400 kosovoalbanska flyktingar direkt efter att de kom från lägren efter fördrivningen ur Kosovo. Vi kan lära oss om hur PTSD (post traumatic stress disorder) - yttrar sig och hur man bemöter det.

Man kan visa hur judarna lärde sig att förhålla sig som minoritet i ett majoritetssamhälle. Vi kan uppmana och ge förutsättningar för att de som kommer stöttar varandra i sina egna organisationer. Vi vet att trauma överförs genom generationer och kan ta eld långt senare i helt andra situationer. Man kan förmå människor att vittna om vilka inom den egna gruppen som är förövare så att de kan ställas till svars för sina handlingar.
Jo, man kan använda sig av det unika för det allmänna men att göra tvärt om för att främja ett eget politiskt syfte är kriminellt och öppnar för att våra tentakler att hitta företeelser som kan utvecklas till en ny Förintelse av olika slag, missas.

- Den migrationsvåg vi nu ser är vår tids Asvits! - Jo, det var det så  hon sa vår vice statsminister Romson veckan efter att programmet visades i TV.
Är hon totalt historielös eller är hon en del i relativiseringen av Förintelsen som pågår?
Ska vi nu också glömma atomvapnet och jämföra det med konventionell krigföring?
Ska Hiroshima och Nagasaki sluta vara symboler eftersom fler dog i bombningar av japanska städer genom konventionella bombningar?

Erfarenheten av Förintelsen ska mänskligheten nu leva med och lära sig att hantera. Denna erfarenhet måste tas på lika stort allvar som massförstörelsevapnet atombomben. Båda är nya för mänskligheten, båda måste minnas och båda måste hanteras.Vi måste ha alla känselspröt ute och när diktatoriska stater hotar med att utradera hela befolkningar måste vi agera. Vi får inte glömma, för om vi glömmer så händer det igen.

När Nordkorea hotar är det allvar. Eller när Iran hotar Israel med utrotning är det allvar.

Räcker det inte att jämföra dagens rörelse av desperata människor från Mellanösterns kaos med det kaos som var i Europa efter andra världskriget eller alla andra liknande konflikter - måste en del suspekta journalister sudda bort Förintelsen - utnyttja den för sina egna syften?

Jag ryser när förintelseförnekarna och relativisterna talar - de öppnar portarna till Helvetet igen. Räcker det inte med det helvete vi redan har med alla pågående krig och dess konsekvenser.

fredag 2 oktober 2015

Omskärelsen - möten med judiska och muslimska pojkar och män - och svimfärdiga föräldrar

Jag har under några år som legitimerad sjuksköterska assisterat Dr Peter Borenstein vid omskärelser av pojkar men också av vuxna män. Jag har kanske medverkat vid 400 av dessa operationer.
Mitt uppdrag är att hjälpa Peter att hålla en steril yta och assistera när så behövs, men det stora uppdraget är att avleda pojkens uppmärksamhet från operationen  och att övervaka och förhindra föräldrar från att svimma.

På vår åttonde levnadsdag skärs förhuden bort på penis genom ett mycket enkelt ingrepp. Efter detta ingrepp är pojken en del av en 4000-årig oavbruten tradition inom judendomen. Vi är individer men vi är också en del av ett folk.
Det judiska folket.
Omskärelsen är tecknet på att pojken nu är en del av Guds förbund med det judiska folket och att en ny generation har påbörjat sin resa. Omskärelsen är instiftad av Gud och kan bara tas bort av honom.

Muslimerna omskär också sina barn. De har inte en fixerad tidpunkt då detta görs; de flesta väntar till barnet är 5-6 år men att vänta ända upp till puberteten är inte ovanligt.
Komplikationer är  mycket ovanligt i och med att operationerna sker med en metod som är mycket säker, under sterila betingelser av legitimerad sjukvårdspersonal.
Dr Peter Borenstein har utfört mer än 4000 omskärelser och de flesta på icke helt små barn och  endast vid ett tillfälle har han fått behandla för en infektion - denna infektion hävdes med samma medicin som ges vid halsfluss.

Familjerna berättar ofta och gärna om sig själva, sitt folk och de länder de kommer ifrån. Jag har fått vara med berättelser som har tagit med mig på resor runt i den muslimska världen. Jag har fått lära mig seder och bruk från Balkanländerna i Europa, åkt med genom Mellersta Österns alla länder och folkgrupper till Afghanistan, Pakistan och Malyasia. Jag har åkt med genom Nordafrikas öknar till Etiopien, Eritrea och Nigeria. Jag har fått känna en samhörighet bortom alla sociala och religiösa begränsningar och jag har fått känna ett hopp om att en dag denna känsla av brödraskap och gemensamma traditioner ska kunna få vara naturlig även i möten i vardagen. Vi är alla fångna i en stämning av gudomlig närvaro och en känsla av samhörighet bortom vad ord kan förklara. Jag tackar Gud för att jag får delta i stunder av heliga möten bortom de motsättningar som människor har skapat - bortanför vår operationssal - där ute i den bistra värld där människors strävan efter makt överskuggar det grundläggande gemensamma.

De anlitar oss - rabbinen Dr Borenstein, som assisteras av mig, sonen till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Vi ges förtroendet att medverka när pojkarna ska ta sin plats i sin familj och sitt folks traditioner.

Pojkarna är festklädda när kommer. Ibland väntar fest med släkt och vänner och förväntningarna är stora. Oftast är de väl förberedda. Jag lugnar de nervösa mammorna och tar hand om de svimfärdiga papporna. Att tala om fotboll har en fantastisk avledande effekt. Jag förundras över att världens sämsta domare har varit i så många länder och dömt i så många matcher och i just deras matcher och i just den match de förlorade. Att han får fortsätta att döma fotboll är någonting som ligger bortom min förmåga att förstå men har hjälpt mig så många gånger - och att få pojkarna att glömma vad Peter håller på med där nedanför skynket jag har satt upp som gränsen för var armarna får vifta.

De heliga möten som Peter har haft under de ca 3000 omskärelser han har gjort på muslimska pojkar och de 1000 har har gjort på judiska gossar gör mer nytta för att överbrygga motsättningar mellan judar och muslimer och skapa förutsättningar för en livgivande dialog, än någon annan insats.
Att få ta del av den resa alla vuxna judiska konvertiter gör, deras bakgrund och skäl till konverteringen, är en ynnest. Många säger sig alltid ha haft en inneboende längtan att få bli en del av det judiska folket. En del har judisk släkt och känner att de är de som ska bära familjens judiska arv vidare. En del har träffat en judisk flickvän och har bestämt att de ska ha samma bas att utgå ifrån i ett kommande äktenskap. Att konvertera är ingen lätt resa. Det tar i många fall flera år och omskärelsen blir det yttre tecknet på deras resa.

Jag är samtidigt så förundrad över alla  politiker och barnorganisationer som försöker stoppa omskärelser av pojkar. De anser sig ha Sanningen. Barnen ska själv få bestämma när de blir myndiga, heter det. Omskärelser är något "förlegat". Sådant gör vi inte här i Sverige.
Lär av oss istället, respektera oss och ägna er åt alla bekymmer som finns där ute i samhället! Där många, många barn far illa i ett Sverige som håller på att förändras och där allt fler barn hamnar utanför samhället och vars liv är i fara.

Så många svenska barn har ingen egen historia och ingen religion att känna samhörighet med. Sverige är så icke religiöst och så individcentrerat att man inte har förståelse eller förmåga att ödmjukt lyssna på och respektera vårt sätt att placera våra barn i en samhörighet där tillhörigheten till en egen tradition är en självklar del av ett större religiöst och kulturellt sammanhang.
Vi vet vad vi gör.

Vi är en länk i  en kedja av människor som envist har tagit sitt ansvar för det förbund Skaparen upprättade med oss, det lilla slavfolket utan makt därborta i Mellersta Östern. Ett folk som aldrig har haft makt men ändå än idag är ett folk som envetet jobbar vidare, generation efter generation, med det vi har till uppgift att värna.Men vem lyssnar på oss?

Jag anser att det är antisemitism och ett sätt att omyndighetsförklara oss, när man i all välmening förklarar för oss vad som är rätt och vad som är fel. För det vet man här i Sverige. Landet där det bara finns ett sätt att tänka - det rätta sättet - och förstår man inte det svenska rätta sättet så är man konstig, avvikande och har ännu inte förstått Sanningen, den Enda, den som just nu är inne. 
Sverige, landet som det snart är omöjligt att leva i, åtminstone på ett judiskt traditionellt sätt.
Så packar många oss våra väskor och flyttlådor och flyttar. De flesta flyttar till Israel.Vi tänker inte låta några inskränkta självutnämnda experter och sanningssägande beslutsfattare diktera villkoren för oss. Varför skulle vi?
Vi, som envist fortsätter att leva de liv vi är satta att leva - generation efter generation - bortom det som just nu är politiskt korrekt.
Det är just så vi överlever och utvecklar våra liv och vårt sätt att leva. Att hålla fast vid de riktlinjer och de erfarenheter som de generationer som har levt före oss, har lämnat över till oss och som vi kommer att lämna vidare till de som kommer efter oss.