söndag 29 november 2015

Ständigt denna Vessla

Ni som har läst böckerna om privatdetektiven" Ture Sventon" kommer också ihåg slutsatsen han drar varje löst stöld - "ständigt denna Vessla"... Det är Vesslan som alltid fanns bakom ondskan och genom att leta efter Vesslan löstes så alla bekymmer.

När vår utrikesminister ser samband mellan terrrordåden i Europa med Juden - maskerat med Israel - så tänker jag alltid på Ture Sventon.
Vad härligt - och så enkelt - det finns en god sida och en ond sida och den onda sidan är i slutändan alltid Juden. Idén - den kristna idén - om kampen mellan det goda och det onda kan ses i realtid.
Så kan man stödja den goda sidan så blir min dag bra och jag får frid i mitt inre.
Den judiska synen är att dualism inte finns. Gud skapade någonting ur ingenting - inte ens förutsättningar för liv fanns. Gud gav människan, som den enda varelsen i hela skapelsen, förmågan att fatta beslut bortom instinkter - att fatta beslut om vad som är gott och ont.

Jag frågade mamma om hon i Auschwitz-Birkenau någon gång anklagade Gud för att hon fick genomlida helvetet. - Nej, aldrig, svarade hon. - Vi förbannade människan som hade byggt lägren och som valde att avrätta oss. Vi bad till Gud att amerikanarna eller ryssarna skulle befria oss. Vi bad om stöd och vägledning att klara även nästa dag.
Anklagande hon Gud någon gång i ditt liv för att hennes folk, hennes familj mördades? - Nej, aldrig. Hon tackade för att hon trots allt fick en andra chans genom befrielsen att komma till Sverige. Den enda gång hon uttryckte besvikelse var strax innan hon dog, när hon sa - "det trodde jag inte om dig, att det är dags nu! Jag är inte färdig än!"

Varför skriver jag detta?
Jo, det säger någonting om den judiska själen. Om att livet måste vinna. Det är människans val som avgör. Livet  är svårt. Gränssättningar  är svårt. Att inte sätta gränser är inte godhet. Att fylla Sverige bortom dess förmåga är inte godhet. Att tro att om vi kramar om alla - utom Juden - så blir alla snälla, är inte godhet. Att tro att en stat stor som Jokkmokk är orsaken till ondskan, är inte godhet. Det är dessutom den enda staten i hela Mellanöstern varifrån muslimer och kristna INTE flyr till Sverige,  eftersom alla i Israel kan köpa en biljett på Norwegian för 2000 kronor och komma hit och stanna i flera månader om de vill. Men det vill de inte.

Att definiera att kärlek är att krama alla - även monster som IS-terrorister (inte "krigare" - terrorister!) - är inte godhet. Det är dumhet och det är antisemitism.
Fru Wallström - omyndighetsförklara inte de krafter som tydlig och öppet och oerhört välplanerat förklarar syftet med sin existens!

Jag är rädd för att en terrorattack kan ske i Göteborg. Man kan inte låta terrorister bosätta sig, utnyttja vårt samhällssystem och fritt få verka utan att de ord de sprider får konsekvenser. När de dessutom väldigt tydlig säger att de på Guds order har till uppgift att införa ett kalifat där endast de som de godkänner ska få bo. De ska bo i ett land där terror och godtycke är fundamenten i samhället och där vi alla undanröjs om vi inte konverterar till deras tro.
De skjuter inte 500 människor i Paris utan anledning.

Kommer antisemitismen att öka efter - Gud förbjude - en terrorattack här i Sverige, även om judar alltid är primärt mål?
Kommer utrikesministern att vakna ur sin törnrosasömn och våga möta världen såsom den faktiskt är beskaffad?
Kommer hon att inse att man kan inte möta öppen och rå ondska med kramar, mutor och undanflykter?
Kommer hon att förstå att det inte alltid är Vesslan som finns bakom ondskan?
Kommer hon att förstå att hennes uttalanden är uttalanden i lång rad av uttalanden som har pågått i årtusenden, om att det på något sätt alltid är Juden som är inblandad, och att hon därmed lägger skulden på offret?

Nej, jag tror inte det.
Jag är rädd för att hennes budskap om att  ursprunget till ondskan är Israel - att det är Juden som sprider sitt samhällsgift igen. Hennes uttalanden är förankrade i en alltför stor del av de som har beslutanderätt  och de medel de har till förfogande, för att föra ut sina budskap.
Det är Juden som finns där och som skapar kaos och destruktivitet.
Det är Juden som vill väl men som inte kan annat än destruktivitet.
Det är Juden som gaddar ihop sig mot henne.

Nej, Wallström - omyndighetsförklara inte de som ligger bakom det som händer idag och som uttalat säger vad deras mål är. De är mycket, mycket målmedvetna och de vill oss illa. De uttrycker detta tydligt och de kan inte missförstås. De är vuxna människor, inte offer. De vill inte ses som offer. De vill ses som de som står för Sanningen. De ser sig som befriare, som de som löser världens alla problem, såsom de lärts att tro i koranskolor, som de fått predikat för sig i förortsmoskéerna - och övriga moskéer med Sveriges goda minne - att när hela världen är islamisk så blir det fred på jorden.

Jag ber vår -"trosförklaring" Shma Israel två gånger om dagen för att påminna mig om när Gud uppenbarade sig för hela det judiska folket vid Sinai och gav oss vår ledstjärna, vår etiska kod, att följa, att jag ska orka en dag till och att jag ska få vägledning och att jag ska få kraft att orka föra fram det budskap som ligger till grund för vårt folk. Att livet är heligt. Att livet ska upphöjas och levas ut, att människan ska hjälpa varandra i denna strävan och det är detta som styr vardagen bortom alla yttre försök till att göra livet till en evig plåga och rädsla.

Vi måste alla välja. Det judiska folket är starkt i sin övertygelse om att fortsätta att vara det som vi är satta att vara. Vi har aldrig haft vare sig ekonomisk, militär eller politisk makt. Trots alla uttalanden genom årtusendena, trots terror, slakt och massmord envisas vi med att föra fram budskapet om livets okränkbarhet. Det är det, utrikesminister Wallström, som gör att vi, det judiska folket är ett levande folk, trots att det i varje varje generations görs försök att lägga skulden på "denna Vessla" bortom den ondska, förklädd i kärlek och omtanke, som kallas antisemitism. Som är val gjorda av människor som inte orkar se sig själv som en del av en destruktivt och förenklat tänkande.

Låt oss alla bli vuxna och ta det ansvar som åligger oss just nu.
Våga se sanningen om den ondska som nu sprider sig, dold i kärlekens och omtankens namn.
Sticker man kniven i en 90-årig överlevande ifrån Förintelsen eller skjuter man oskyldiga teaterbesökare i Paris eller återvänder man till Sverige efter att ha tagit del i IS eller andra terroristgruppers mördande, så måste man fullt ut avkrävas ansvar för sina handlingar.

Väx upp nu ni så kallade ledare i Sverige - och våga ta ansvar istället för att skylla övergreppen på offret och hitta förklaringar som stillar alla obesvarade frågor.

Verkligheten har kommit till Sverige och den har kommit för att stanna. 

lördag 21 november 2015

Kanariefågeln som fick skulden - och PK-folket som hade fel

Återigen vaktar beväpnade poliser vår lilla ortodoxa synagoga. Det är inte första gången. Det är inte ens första gången i år. Att akut terrorhot hänger över oss. Vi är vana. Gudstjänstlokalen är fylld med judar som med glädje firar Shabbat. Sång, vänskap och gemenskap dominerar. Vi lever alltid som om varje dag är den sista. Vi vägrar att ge vika för hotbilden vi nu, än en gång, står inför. Vi är förberedda. Vi fortsätter att hylla livet - för så har vi alltid gjort.
Vi är inte del av det Sverige som Stefan Löfvén kallar "naivt". Vi är inte naiva. Vi har varnat för det som händer nu, i flera år. Många av oss har blivit hotade och vi har försökt att få våra naiva och oerhört Israel-fientliga politiker att lyssna på oss. Ingen har varit intresserad, annat än att häva ur sig floskler avsedda att mästrande lugna en paranoid undersåte. Vi har fått höra att det inte finns någon antisemitism i Sverige. Vi, som själva upplevt den på nära håll, in på livet, alltför nära. Vid varje terrorattack under senaste tiden, såväl två gånger i Paris som i Bryssel, Toulouse och Köpenhamn, har judiska mål varit de primära. Men om detta talas det mycket lite, särskilt nu. Och särskilt här i Sverige.

Kanariefåglar användes som varningssignaler i kolgruvorna i Storbritannien. Kanariefåglarna var de varelser som var mest känsliga för sådana förändringar i gruvorna som kunde leta till ras och många människors död. Alla litade på fåglarna och det fanns särskilt utvalda arbetare som höll ett vakande öga över dem och som kunde tyda förändringar i deras beteende.
Judarna har alltid varit och är kanariefåglarna i världen. Israel, som är judarnas land, är kanariefågeln bland världens länder. Erfarenheten säger att det alltid börjar med judarna men det slutar aldrig med oss. Vår paranoja och känslighet för förföljelse har endast överträffats av verkligheten.

När antisemitismen ökar så närmar sig raset, raset som kan kosta många människors liv.
Antisemitismen anpassar sig efter det som är politiskt korrekt. Att anklaga oss för att tillhöra en underordnad ras håller inte idag men att peka ut Israel med alla traditionella antijudiska schabloner, är däremot helt i linje med vad som är tillåtet. Man vill inte förstå att när terror slår mot Israel och när hot och terror slår mot judiska mål i Europa, så är det kanariefågeln som sjunger.

Det är därför vår utrikesminister helt ogenerat kan påstå att den alldeles förfärliga terrorattacken i Paris är ett uttryck för palestiniernas situation gentemot Israel. Det är alltså judarnas fel att IS skjuter 500 personer i Paris. Det är därmed Israels fel att alla sittbänkar är borttagna från Centralstationen i Göteborg och att mängder av beväpnade poliser bevakar centrala Göteborg.
Det är judarnas fel att Europa nu är i krig mot islamistiska terrorgrupper och att snälla och godtrogna svenska politiker har lullat omkring i sina trygga korridorer på Rosenbad i Stockholm och klappat varandra på axlarna för att de tror att de förstår hur allt står till.
Vår utrikesminister uttalar sig klassiskt antisemitiskt. När hon anklagar judarna för allt förfärligt som sker är det antisemitism. Ren och skär antisemitism, inget annat, förlagt till det för dagen politiskt korrekta sammanhanget.

Vår utrikesminister har inte lärt sig någonting av historien. Hon har enkla lösningar på svåra problem.
Svenska regeringen har försökt tysta kanariefågeln istället för att lyssna på den och nu får de be om ursäkt för sin enorma naivitet. Det är inte "Sveriges" nativitet, det är regeringens egen. Frågan alla ställer sig är vad priset för deras naivitet kommer att bli och kosta oss. För det är i slutändan vi skattebetalare som får stå för notan.
Redan i augusti skrev jag om Magnus Betnér som tillsammans med Malena Ernman och Henrik Schyffert senare, förmanande talar om för oss oupplysta att vi blåser upp en icke existerande hotbild och den förstnämnde menade i en uppmärksammad Youtube-video att risken för våldsutbrott är försvinnande liten. Nu har alla dessa PK- nissar som vill skina i mediabruset fått bevisat för sig att de hade fel. Vi som känner rädsla hade egentligen bara utsatts för en skrämselpropagandistisk bluff, menade de.

När de ungerska judarna den 17 mars 1944 tittade på statistik över mördade ungerska judar i Auschwitz-Birkenau visade den att inga hade mördats. Att man hade fått information om de polska, baltiska, tyska, österrikiska, sovjetiska, franska, holländska judarnas öden inverkade ju inte på den ungerska statistiken. Att de ungerska judarna var andra klassens medborgare och att många hade försvunnit in i slavarbete hade ju inte med statistiken över mördade i Auschwitz-Birkenau att göra. Det politiskt korrekta Ungern kunde då därför dra samma slutsatser som Magnus Betnér gjorde, och i den tidens media förlöjliga och förminska de kraftfulla signaler som fanns att se för de som ville och kunde se dem. Då hade den ungerska staten eller i alla fall den ungerska judenheten kunnat förbereda sig på något sätt. "Det är bara en överdriven skrämselpropaganda." sas det.

Tre månader senare var 450 000 ungerska judar mördade i dödslägret Auschwitz-Birkenau - eftersom Nazi-Tyskland den 19 mars 1945 invaderade Ungern.
Idag är det den 21 november 2015 och i såväl Sverige som i Paris och Bryssel härskar en akut hotbild - för terror. I Sverige ligger vi på hotnivå 4 av 5.
Strömmen av asylsökande in i vårt land är ändlös och nu får de sova ute i Malmö eftersom Sveriges samlade förmåga att härbärgera mer människor är uppnådd. Nu väntar flera års väntan på ändlösa asylutredningar och desperata och förtvivlade åtgärder för överhuvudtaget klara av de mest basala praktiska problemen.
Vi vet att ibland asylsökande ifrån Mellersta Östern finns en stor antisemitism.
Hur tolkar de utrikesministerns uttalanden om Israel och judarnas när de kommer att bli allt mer desperata under en lång och oviss väntan där de inte har någon som helst kontroll över sina egna liv?
Jag har jobbat i sju år med asylsökande som sjuksköterska och samtalsterapeut på flyktingförläggningar och inom BUP (Barn och UngdomsPsykiatri) och jag har sett mängder av människor brytas ned och som vill ha syndabockar att skylla på för sin eländiga livssituation.

De som läst och förstått tecknen under upptakten till och under andra världskriget, kunde ha dragit slutsatserna mycket tidigare - men de tystades ned av ett samhälle som inte ville se dessa tecken. Varför skapa oro!? Men lugnet var bedrägligt. Precis som nu.
IS och andra galningar uppmuntrar enskilda till att attackera och skära halsen av oskyldiga för att sprida skräck och underkastelse. Det är så krig fungerar idag. Det är inte stora arméer som attackerar med militärisk precision. Nutidens krig är asymmetriska. De slår till på ett ställe, backar ur och slår till på nästa ställe. De bryter sakta ned motståndskraft, lust och vilja att försvara sig och deras syfte är att omstörta de samhällen de krigar emot.

Det politiskt korrekta Sverige har passat utmärkt in i IS' och andra terrorgruppers taktik. Stoppa ned huvudet i sanden, förvirra folk, blunda för tecknen och fortsätt att lev era liv tills allt blåser över.

Vi svenska judar ser  tecknen när de judiska institutionerna och enskilda judar skyddas av k-pist-beväpnade poliser och när hoten mot oss blir allt mer öppna och kraftfulla (allt står inte i tidningarna eftersom vi vill inte avslöja våra säkerhetsarrangemang - av uppenbara skäl - man jag kan garantera er att de finns och att vi är väl förberedda) eller när hundratals ungdomar i Sverige strider för terrororganisationerna i Mellanöstern. Men främst blir vi skrämda av de politiskt korrekta politikerna och deras likasinnade som istället ser ett samhälle i balans med minskad våldsutveckling. Och en Mona Sahlin som vill ta emot hemvändande terrorister (som kallas "krigare") med öppna famnen, jobb och bostad.

Sverige har varit naiva , sa statsministern.
Jag tror att polis och militär är långt mer professionella än den regering som vi har olyckan att ha. 
Vårt hopp står till att tjänstemän inom svensk polisiär och militär säkerhetstjänst ha lyssnat på oss, annars är alla illa ute - ja, mycket illa ute.

Judarnas roll som kanariefåglar i Europa är nu åter uppfylld - för denna gång.

fredag 13 november 2015

Kippan på huvudet, trakasserierna på tåget och hotet mot Sveriges grundval

Jag bär min lilla diskreta kippa och ofta en keps med texten" I love Iron Dome" - vilket är svårt att läsa om man inte verkligen fäster blicken på den.
Jag satt på tåget till Malmö. Vi fick byta till buss över Hallandsåsen och så på ett tåg igen på andra sidan. Tunneln igenom åsen ska nu öppnas den 13 december. Efter 25 år och en hygglig kostnad.
När jag steg på bussen stirrade en tydligt arabisk person på mig. Okej, tänkte jag, är det dags nu igen.
Jag satte mig långt bak. Två personer tre rader bakom mig.

Bussen startade och efter två minuter kom samme man fram till mig, satte sig ned på stolen snett emot. Vände sidan till, mot mig, satte armarna i sidan och stirrade. Stirrade, på mig.
- Vad vill du? sa jag.
- Jag hatar Israel och de judar som stöder Israel.
- Det är ditt problem, sa jag, inte mitt. Vi tar det någon annan gång?
- Vi tar det aldrig, sa han och stirrade hatiskt på mig.
- Då så, sa jag. Spelreglerna mellan dig och mig är satta.

Han tog demonstrativt fram en halsberlock med hela Israel på. Ja, det var väl inte Israel i hans värld.  I hans värld är det ett judefritt land och heter något annat. Jag satte på mig min keps och sträckte på mig. Fan, tänkte jag. Sverige är mitt land. Jag har väl rätt att få vara den jag är utan att bli trakasserad och hotad! Nå, vad händer nu, tänkte jag sedan. Försökte samla mig. Jag har ju några år som ambulanssjuksköterska och har varit i akuta situationer många gånger, men nu var jag hotad.

Jag tog fram min bilnyckel. Öppnade den och lade den bredvid min hand.  Tog min kappsäck och lade den på sätet intill, som en sköld, om han skulle gå till angrepp.
Då sätter jag nyckeln i pannan på honom, tänkte jag. Använder han kniv sticker jag nyckeln i hans öga. Det borde avväpna honom. Jag flyttar inte på mig. Jag viker mig inte för en idiot. Men - vad krävs för att jag skall våga sätta en nyckel i ögat på en främmande person? Han kan ju bli blind. Alla som blir överrumplade reagerar instinktivt med att backa och att värja sig. Jag tror dock att det bästa är att angripa tillbaka. Hur mycket mental övning krävs det för att våga gå till motattack? Massvis. Är jag där? Absolut inte. Är det värt det? Att öva sig på att göra våld för att klara livhanken och att få en annan människa skadad? Mina tankar far fram och tillbaka. Jag är inte tillräckligt koncentrerad.
- Skärp dig nu, Stefan. Säger en inre, uppfordrande, röst.
- Ta av dig kippan Stefan, provocera inte, ligg lågt, säger en annan röst, förmanande.
- Nej, svarar den första. - Sträck på dig. Var koncentrerad!
Överraskningsmomentet är över. Initiativet kommer sakta att glida över till min fördel. Jag andas ut, och spänningen släpper.

Efter en demonstrativ stund, kanske då han insåg att han inte lyckats skrämma mig som han önskat,  reste han på sig och gick bakåt och tilltalade personerna där. På arabiska. De såg unga ut. Sedan satte han sig ner igen. Jag satt stilla med händerna synliga och beredd.
Så tar han upp sin telefon och ringer upp en kompis.
- Jag har en jude och israelvän bredvid mig, sa han högt och ljudligt. - Djävla Israel som dödar barn och som skär upp gravida kvinnor!! Hur kan man stödja dem!? Hatet sprutade ut ur honom.

Jag sms:ade min fru. Beskrev mannen och min situationen. För att hon skulle veta. Om det hände något.
Jag är beredd att dö, men då får jag ju inte läsa reaktionerna efteråt, tänkte jag. Och jag vill helst dö i Israel, inte här. Skit också. Men med ens märkte jag att jag känner mig lugn, koncentrerad och stark. Märklig känsla.

Bussen stannar. De bakom mig reser sig och går förbi. Mannen tittar på mig, stirrar, vill att jag ska reagera på något sätt. Jag tittar framåt och rör inte en min. Han reser sig då och går ut. Jag går ut genom den bakre dörren. Han följer efter mig till tåget men går in i en annan vagn. Sätter mig längst bak med full kontroll med utsikt över resten av vagnen.

Kraftmätningen fortsätter.

Överraskningsmomentet är nu helt över för honom. Jag har nu kontrollen. Det vet både han och jag. Jag bestämmer nästa steg. Inte han. Om det har fungerat så har han gett upp.
Kommer han nu, så är det för att fortsätta med sina trakasserier. Jag kommer då att gå emot honom och stöta min väska i magen på honom, bestämde jag.
Nu kan jag tänka rationellt, lugnt. Nu har jag kontroll.
Han vet inte var jag har för avsikt gå av och han är därmed avväpnad.

Min fru ringer en vän som är bosatt i Malmö (Hej Kim!) som lovar möta upp om det skulle behövas. Detta lugnar ner henne.

Ska det verkligen behöva vara så här?
Vi är 15 000 judar i Sverige. De flesta födda här och väl integrerade i samhället. Jag är född här, uppväxt här och har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv här. Jag har tjänat landet med sammanlagt 18 månaders värnplikt och två års anställning inom Försvarsmakten.

Ska jag verkligen behöva vika mig för en person som hatar mig för den jag är? En person som jag och andra svenskar har tagit emot och tillåtit att få stanna här! Jag har jobbat fem år med asylsökande. Många av dem hade skäl för att få stanna, men inte alla. Vart har ödmjukheten tagit vägen? Ödmjukheten och tacksamheten över att ha fått en andra chans.

Min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz-Birkenau den 4 maj 1945.
Hon var så gränslöst tacksam mot landet som räddade henne, som tog emot henne och gav henne möjligheten att börja om på nytt. Hon accepterade Sverige som det var. Hon lyckades bygga ett nytt liv här, hon gifte sig och skaffade barn. Hon jobbade inom hemtjänsten med svårt alkoholiserade män. Hon uppfostrade oss barn med att livet måste gå vidare. Hon hatade inte tyskar trots att hon hade svår ångest genom hela livet.

Ska jag behöva bli utsatt för hot och trakasserier av hitflyttade människor? Ska jag behöva ta av mig min lilla tyglapp på huvudet - för att inte "kränka någon" när alla de som kommer hit utan problem kan bära vad de vill? Ska jag vara tyst för att inte "provocera" - medan människor som denna får hota mig på allmän plats, ostraffat?

Vi är illa ute i detta land om vi gömmer oss och inte står upp för vad Sverige har för värderingar. Eller borde ha för värderingar. Religionsfrihet är en rättighet som svenska män och kvinnor har kämpat för. Ska vi nu behöva släppa detta på grund av hot från de som inte respekterar vår grundlag?
Jag vet inte hur mycket jag tål, men än så länge är det är en bit kvar.
Vågar vi tydligt markera gränserna för de som kommer? Vara tydliga med vad som gäller där, inte gäller här. Här är vi jämlika och här har friheten och välståndet ett pris som alla är med och betalar.
Klarar vi inte detta, är vi illa ute, mycket illa ute.

måndag 9 november 2015

Till Åminnelse av Kristallnatten

(musik)
Vi har nu lyssnat till ledmotivet ur filmen Schindler’s List. Schindler’s List handlar om en tysk affärsman, Oscar Schindler, som var medlem i nazistpartiet och som i sin jakt på pengar och framgång åkte till Krakow i Polen under den tyska ockupationen. I det företag han där drev hade han gratis arbetskraft i form av judiska slavarbetare. Efter hand förändrades dock Oscar Schindler och allt eftersom gör han mer och mer och till sist allt, för att rädda sina arbetare undan döden – vilket han också lyckades med. Tillfrågad efter kriget om varför han gjorde det, svarade han att han inte visste; han var bara tvungen att göra det.
I filmen får man se den tyske kommendanten i Krakow tala till sina underofficerare från hästryggen:

"Idag skriver vi historia. Denna dag kommer att bli ihågkommen. I åratal framåt kommer ungdomar att förundrat fråga om denna dag. Idag skrivs historia – och ni är en del av den. För 600 år sedan, då judarna på andra ställen i Europa fick skulden för Digerdöden, sa Kasimir Den Store till judarna, att de kunde komma till Krakow. Och de kom. De tog med sig sina ägodelar och slog sig ner i Krakow. De stannade där. Och de blomstrade. I affärer, utbildning, vetenskap och konst. De kom hit med ingenting – de blomstrade och i 600 år har det funnits ett judiskt Krakow. Tänk på det! Ikväll är dessa 600 år bara ett rykte. Det har aldrig hänt. Idag skrivs historia – och ni är en del av den."

Förra året reste jag och min sambo på motorcykel genom Europa för att leta reda på de ställen där kvinnan som en dag skulle bli min mamma, satt i läger under Andra Världskriget. Vi bodde tre nätter i det judiska Krakow av idag – en yta på 200 x 200 meter där nästan inga judar längre bor. Vi upptäckte polska ungdomar som kom dit och förundrat gick omkring – hela deras hållning sa ”Varför? Vart tog de vägen?”. Av de polska judarna, som före kriget bestod av tre miljoner människor, slutade sina de flesta sina dagar fem mil från Krakow, i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Där kränktes de, mördades och brändes upp – och med dem försvann hela den östeuropeiska judiska historien och kulturen. På frågan om varför krävs lite bakgrund.

På 1920-talet startade den före detta uteliggaren Adolf Hitler, en sekt som sedermera blev till ett politiskt parti, med en bevarad sekteristisk organisation. Denna sekt lyckades till sist gripa makten i Tyskland – med fortsatt bevarad sekteristisk organisation. Sektens gemensamma nämnare var synen på Juden. Det som står emellan det Tusenåriga Riket, alltså fred på jorden, och Kaos är lägre stående mänskliga raser och den enda aktiva av dessa är Juden.
Juden är genetiskt betingad att förstöra, bryta ned, ta över makten och försätta världen i kaos. På samma sätt som tigern inte kan lära sig att äta gräs eller giraffen att äta kött, kan inte Juden förändra sin destruktiva natur. Att eliminera Juden blir därför av nöden tvunget. Adolf Hitler ansåg sig vara utsedd av Gud att göra detta.

Under fram till 1938 instiftades lag på lag vilka inskränkte de tyska judarnas möjligheter att leva ett ordinärt liv. Man utestängde judar från statliga arbeten, de avskedades från universitet, från krigsmakten, från skolor och sjukhus. Giftermål mellan judar och icke-judar förbjöds. Sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar kunde vara straffbart med döden. Och omvärlden teg. Det fanns ingenstans för de tyska judarna att ta vägen. Var de än försökte, tvingades de tillbaka – så även från Sverige.

Den 9 november 1938 kulminerade detta särskiljande av delar av det tyska folket i våldsamheter riktade mot de tyska judarna. Synagogor stacks i brand, hus och affärer förstördes, mängder av människor greps och skickades till koncentrationsläger och många mördades. Detta hände i fredstid i ett land nära Sverige – och världen tittade stillatigande på och lät det ske. De tyska judarnas öde var därmed förseglat.

Den 1 september 1939 startade Andra Världskriget med Tysklands angrepp på Polen. Den tyska krigsmakten ockuperade snabbt i stort sett hela Europa. Orsaken till kriget var givetvis Judarna. I de ockuperade områden utvecklades därefter snabbt tekniker och kunskap i att registrera och samla ihop judarna, transportera iväg dem och avrätta dem i det mördarmaskineri som var kronan på verkat på Hitlers slutliga lösning – utplånandet av den europeiska judenheten.

Den 19 mars 1944 är kvinnan som skulle bli min mamma, Erzsebet Kelemen, 23 år och står på järnvägsstationen i Budapest för att vinka av sin väninna som skulle ta tåget hem till sina föräldrar. För första gången i sitt liv får hon då se en tysk soldat. Denne soldat begär att få se väninnans ID-handlingar innan hon ska stiga på tåget. I de ungerska ID-handlingarna stod religionstillhörigheten dokumenterad och hon fick på grund av detta stiga åt sidan och fördes bort. Erzsebet, kvinnan som skulle bli min mamma, rusade då fram till soldaten och ropade, Vad gör du? Du kan väl inte bara ta henne? Hon ska ju med tåget! – och därmed förseglades även Erzsebets öde.

Den 19 mars 1944 invaderade nazityskland Ungern. Anledningen var uppgiften att utrota den kvarvarande intakta europeiska judiska befolkningen som lokaliserad i Ungern. Juden måste utrotas – detta trots att den sovjetiska armén har laddat längs Ungerns östra gräns, samtidigt som de västallierade förberedde invasionen vid den franska västkusten. Amerikanarna hade invaderat Italien. Men så pass viktigt var alltså utrotandet av judar att tågen prioriterades för transport av människor till utrotningsläger istället för transport av krigsmaterial. På sju veckor genomförde nu det högeffektiva mördandet; ihopsamlandet, ivägskickandet och utplånandet av 432 000 ungerska judar, däribland i stort sett hela min släkt på min mammas sida.
Mammas arbete i Auschwitz-Birkenau var att utanför Krematorium nummer 3 och 4 sortera kläderna från de avrättade människorna. Kläder som sedan skickades till Tyskland. Erzsebet fick här själv bevittna utrotandet av den ungerska judenheten.

Den 7 juli 1944 stiger en 32-årig affärsman och diplomat av tåget i Budapest. Vad i all sin dar kan få en ung svensk att resa till Budapest mitt under brinnande krig? Vad skulle han där att göra – och varför? Namnet på denne unge man var Raoul Wallenberg. Det är i år 100 år sedan han föddes. Han var affärsman, arkitekt, hemvärnsofficer, resvan och talade flytande tyska.

På Bok- och Biblioteksmässan här i Göteborg frågade Eva Hedberg-Borenstein, som stod i den judiska montern på mässan, förbipasserande ungdomar om de visste vem denne Raoul Wallenberg var. Två av fyrtio tillfrågade kände till honom.
Min son som studerar i Chicago säger att de flesta känner till Raoul Wallenberg där – han är ju hedersmedborgare i USA. Den andre hedersmedborgaren efter Sir Winston Churchill. Raoul var utsänd som svensk diplomat, på uppdrag av en judisk amerikansk organisation, för att göra något för de kvarvarande judarna som var instängda i ghettot i Budapest – ca 100 000 människor. Mördandet hade för tillfället gjort paus på grund av en politisk kontrovers och Raoul sa att han skulle försöka slita så många människor som möjligt ur mördarnas klor. Men i princip hade ingen lyckats göra någonting i Europa för judarnas sak – så väl organiserade var tyskarna. Så hur gick han tillväga?

Vi går tillbaka i tiden, till tiden för judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Den judiske ledaren, Mose, stod med ett slavfolk beredda att gå in i sitt land. Han skickade in 10 spanare med uppgift att ta reda på vad som var gott och vad som var ont. Spanarna återkom så småningom och var överväldigade av fiendens styrka. De menade att det skulle vara omöjligt att bosätta sig i detta land. Och för detta besked straffade Mose dem. Varför?
Varför straffade han dem? Jo, för att de tog hoppet från dem, de tog de hoppet från ett folk i slaveri. Detta slavfolk tvingades därefter att tillbringa 40 år i öknen, så att en ny generation skulle växa fram, en generation som inte var präglad av hopplöshet.

Vad gjorde Raoul Wallenberg inför den största och effektiva krigsmakt som någonsin har funnits? Han insåg att myntet har två sidor – det som är dess styrka kan också vara dess svaghet. Han insåg att byråkrati och tron på auktoritet var fundamenten i tyskarnas organisation. Så han vände detta emot dem. Och när han gjorde detta gav han hoppet tillbaks till 100 000 ungerska dödsdömda judar. Det hopp som de överlevande sedan byggde upp sina söndertrasade liv med.
Raoul Wallenberg tryckte upp något han kallade ”skyddspass”; slog stämplar på och sa att innehavarna av dessa pass stod under svenskt beskydd enligt svensk lag. Tillverkandet av dessa pass gick så fort att det svenska riksvapnet med tre kronor hamnade upp och ner – men det var det ingen som märkte. Han utnyttjade sina kunskaper som officer och sin flytande tyska och fick många nazister att bli knäsvaga av respekt för hans auktoritet. Han köpte hus där judarna kunde härbärgeras. De ungerska judarna trodde inte det var sant – det fanns någon som brydde sig. Varför?

Han gav hopp och kraft tillbaka. Men Raoul Wallenberg greps sedan av sovjetiska krigsmakten, fördes till Moskva och avrättades förmodligen där 1947, anklagad för spioneri. Den svenska politiska ledningen brydde sig inte. De goda relationerna med diktatorn Stalin var för värdefulla för att offra. Vem bryr sig om en ung svensk som räddade livet på ett förslavat folk i Budapest? Det är därför ni inte känner till Raoul Wallenberg. Raoul Wallenberg, som är ett exempel på civilkurage som alla människor skulle ha nytta av i sin vardag. Att våga stå upp för den som är svag, den som mobbas, enbart för att det måste göras – och sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Slutligen: Under åren 1990 till 1995 jobbade jag som sjuksköterska på flera olika svenska flyktingförläggningar. Sjukvården var på den tiden lokaliserad på förläggningarna. Jag har personligen talat med hundratals asylsökande från samtliga länder i Mellersta Östern. De flesta av dem fick stanna, vilket betyder att Sverige erkänt deras rätt till skydd ifrån de förtryckarregimer som på de mest barbariska sätt har kränkt deras mänskliga rättigheter. Det enda land jag aldrig träffat någon asylsökande från, är staten Israel. Varför?

Svaret är att Israel är den enda demokratin i Mellersta Östern – den enda demokratin i ett hav av förtryck. Israel är det enda land i Mellersta Östern där judar, muslimer, kristna, druser, ba’hai och övriga lever i frihet. Denna frihet gör att ingen tvingas därifrån. Trots detta är hatet och hoten mot denna lilla stat, i samma storlek som Jokkmokks kommun, gigantiska. Propagandan mot Israel är överväldigande. Det saknar alla proportioner. Det är inte politiskt korrekt att sätta in händelser i sitt rätta sammanhang. De mörka molnen hopar sig allt mer över Israel. Iran är ihärdiga i sina försök att skaffa kärnvapen som de lovar att fyra av mot Israel, och deras bundsförvanter Hamas i Gaza, och Hezbollah i Libanon lyder under dem – vad är syftet med allt detta? Jo, utplånandet av staten Israel. Ett massmord på landet Israels invånare – utrotandet av judar, muslimer, kristna och övriga. En andra Förintelse, Gud förbjude. Och världen tittar förundrat på.

Så – vi glömmer aldrig dig, Raoul Wallenberg, som gav ditt liv för oss och gav hoppet tillbaks. Vi glömmer aldrig dig, Oscar Schindler. Vi glömmer aldrig er som led och dog för att ni var judar – inte för något ni hade gjort. Vi står bakom dig, landet Israel. Vi säger som Liverpool-fansen, som alltid står bakom sitt lag, i vått och torrt, ”You’ll Never Walk Alone”. Och glömmer vi Kristallnatten – så glömmer vi allt detta.

Tal av Stefan Lindmark i november 2012