Landet öster om väst och väster om öst

Landet öster om väst och väster om öst men också landet utanför - men därmed även i centrum.

Kom till Israel för att kolla förutsättningarna för att flytta.

Ibland blir det inte som planerat: Människan planerar och Gud ler.

Hamnade på sjukhus och senare hos sjukgymnast.

Kunskapsnivån är inom sjukvården är som i väst men byråkratin som i öst - but who cares - det första ordet man lär sig är: Savlanut - ta det lugnt - och "gam ze javor" också detta ska passera.

Fick tid att tänka samt att fundera över det faktum att vi - jag och min fru - är här under tre nya judiska helger.

Jom Hashoa (åminnelsedagen för Förintelsen), Jom Hazikaron (åminnelsedagen för de 22 447 stupade) och Jom Ha'atzma'ut (Israels nationaldag). I två tusen år har det judiska folket levt utspridda utan hemland.

Vi har kämpat för att bli accepterade och en del av de nationer vi har bott i.

Periodvis har det verkat som att det har fungerat. Varje generation av judar har dock blivit chockerade och överraskade över att det inte fungerar. På vissa platser under vissa omständighet - ja - men temporärt.

Vi har testat att isolera oss, integrera oss, assimilera oss.

Vi utbildar oss.

Vi blir officerare, tjänstemän, arbetare, läkare.

Vi bygger skolor, sjukhus.

Vi gör allt för att bli accepterade - men det fungerar inte.

Varje generation lär sig detta.

Förintelsen i Europa är det slutgiltiga beviset på detta.

Alla judar gasades ihjäl oavsett strategier - vi vet nu att det är en chimär att tro något annat än att vi får leva i världen enbart på godtycke av majoritetssamhällets inställning - vad vi tycker är irrelevant.

Det gör ont att förstå det - mycket ont.

Jag är en oerhört privilegierad jude för jag lever i en generation judar som får uppleva lösningen på detta - staten Israel - judarnas egna land - mycket litet men ändå vårt.

En nagel i ögat som irriterar många.

Varför?

I två tusen år har längtan om ett eget land varit en dröm - en hägring - det är det inte nu längre.

Detta land är uppbyggt av de till synes underkastade, förlorarna, de undergivna, de utskrattade, de hånade. 

Men allt är inte som det synes vara. Landet byggdes av de överlevande från Förintelsen, de utslängda från arabvärlden och de etiopiska isolerade judarna - och nu skrattar ingen längre.

Vi tar vår plats på scenen och detta fixar inte västvärlden och i synnerhet inte arabvärlden.

Judar ska inte sticka upp.

Judar ska man möjligtvis tycka synd om, klappa på huvudet - judar ska man hata och slå ihjäl och sedan klappa på huvudet igen.

Israel säger, sorry, gilla läget - 

men världen gillar inte läget.

Därför gråter vi och hedrar de 22 447 som har dött för vår frihet och därför firar vi dagen efter detta, vår frihet - för så har vi alltid gjort.

Vi protesterar genom att prioritera livet men vi är beredda att dö för vår Gud och nu också för vårt land.

Detta måste var och en av oss hela tiden bli påminda om eftersom de tankemönster som lett till handling mot oss är mer tydliga än någonsin och önskan om att - Gud förbjude - förinta oss, fortfarande lever i allra högsta grad.

Vi vet detta och vi vet också att ingen kommer till vår hjälp när den behövs - vi måste göra jobbet själva - och vi gör jobbet och kommer att göra jobbet - det påminns vi om denna vecka och detta måste vi påminnas om varje dag.

Slappnar vi av för ett ögonblick så kommer historien att upprepas.

Det är endast verkligheten som har överträffat vår paranoja av att vara utsatta.

Landet som ligger öster om väst men som ligger väster om öst och som därmed ligger i centrum för all uppmärksamhet - landet som till ytan inte större än Jokkmokks kommun - men som i nyhetsflödet verkar vara en gigantisk nation - och det är vi, enbart för att vi finns.

Judarna tar sin plats och överger den aldrig - det är det vi påminns om denna vecka - för något alternativ finns det inte.