torsdag 15 december 2016

HaKotel och Tempelplatsen i Jerusalem

- När jag kom fram till HaKotel - Muren - tog jag gav mig hjälmen och då upptäckte jag ett kulhål rakt igenom den. Du vet, hjälmen sticker ju upp ett par centimeter ovanför huvudet och just där fanns det ett kulhål. Så nära var det.

- Jag är fallskärmsjägare och var en av de som fick till uppgift att ta Gamla Staden och Muren under 6-dagarskriget 1967. Vi förvägrades att använda understödsvapen såsom granatkastare eller kulsprutegevär. Vi fick inte förstöra mer än absolut nödvändigt. Så vi stred med det lilla vi hade. Våra små kulsprutepistoler och vår motivation. Jordanierna var duktiga soldater och det var hårda strider. När vi kom fram till HaKotel var det som om tiden stannade.
"Har Habayit BeYadeinu" Tempelberget är i våra händer, rapporterades till våra överordnade. Sedan blåstes Shofar och soldaterna sjöng " Jerusalem av Guld" (Ofra Hazas version här är magnifik) och alla bad till Abrahams gud.

- Muren som är hjärtat i allt som har med vårt folk och religion att göra.

- Jag har inte återvänt än. Minnena av striderna och de kamrater vi förlorade är för levande än. Måtte Gud nu låta oss behålla vår lilla heliga plätt.

Föga visste han att han 6 månader senare återigen skulle tvingas att gå i krig som elitsoldat då under Jom Kippor kriget hösten 1973.

Nu var det maj 1973. Jag bodde sedan åtta månader på kibbutz Kabri på gränsen till Libanon och tänkte på vårt samtal när jag nu hade liftat till Jerusalem för att delta i Israels 25-årsfirande av dess självständighet. Sången förmedlar den längtan och den passion som finns i varje judes DNA. Flera hundra generationers judar har burit längtan efter att få tillgång till Muren och Tempelplatsen och nu var vi där och vi grät, tackade Gud och bad. Livet var tufft. Alla fick slita för att bygga landet och risken för krig var alltid överhängande. Det fanns en hybris i landet efter den snabba vinsten sex år tidigare. En vinst som gjorde att garden hade sänkts och nästan gjorde att man förlorade sin självständighet fem månader senare under Jom Kippur-kriget 1973. Men nu var det maj och vi alla samlades och tittade på paraden och sedan dansade vi på gatorna och vi gick till HaKotel och grät.

Det var bara 28 år sedan Auschwitz/Birkenaus gaskamrar stängdes och Nazityskland besegrades.
Vi hade alla bidragit till att det judiska folket återigen och denna gång både bokstavligt och bildligt talat, rest sig ur askan och gjort det vi alltid hade gjort. Vi protesterar genom att säga ja till livet. Denna gång var det svårare än någonsin. Kan man resa sig efter Förintelsen? Fanns det tillräckligt många som orkade föra det judiska levnadssättet vidare? Tillgången till Tempelplatsen är central för detta. Här kunde vi återuppleva vår historia.

Det var här, i Jerusalem, som kung David på Guds uppdrag byggde tabernaklet och grundlade staden för lite drygt 3000 år sedan. Kung David bad i Templet tre gånger om dagen. Han gjorde detta för att inte tappa kontakten med den moral som styrde hans beslutsfattande och för att han alltid skulle påminnas om att han var människa och att han som ledare förväntades ta sitt ansvar men också veta sin plats. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Genom att be tre gånger om dagen och vila en dag i veckan fick han verktygen till rätt prioriteringar.

Shabat - sabbat. Vilodagen. En helig dag. De moraliska aspekterna och en helhetsbild tillåts att växa fram. Sammanhang förs samman och förmågan att se ur olika håll får plats. Det är då vi kan lyfta den värdegrund vårt levnadssätt präglas av att helga livet - vad som än händer. Krig är inte tillåtet - förutom försvarskrig och det är det vi alla är del av. Försvaret av vår lilla, lilla plätt.
Hade araberna gått med på den utsträckta hand för 28 år sedan hade vi levt ifred idag, men de sa nej och vi försvarar oss forfarande. En Förintelse till orkar vi inte med. Nu gällde det att förvalta landet och att hitta tillbaks till Livet.

Mycket har hänt i detta lilla land. Levnadsvillkoren är bättre. Befolkningen har tredubblats. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen är enorm - men vi brottas fortfarande med samma grundläggande problem som 1973.
Vi är fortfarande krig med omgivningen.
Hotet är lika stort. Vi måste vara ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna våra grannar för att inte utraderas. Förintelsen hänger över oss samtidigt som kampen att helga livet är centralt och Muren och Tempelplatsen finns där och ger kontakt med allt det som vårt levnadssätt bygger på.

UNESCO har nu, i den mest bisarra omröstning som någonsin har har gjorts, bestämt att vi och de kristna inte har någon historisk förankring på platsen.

Vår utrikesminister  har i praktiken ställt sig bakom denna omröstning för att inte stöta sig med sina arabiska vänner i Mellersta Östern. Hon kränker samtidighet det judiska folket och hela kristenheten.
Margot vill tvinga parterna till en överenskommelse genom att och att buga och bocka (och niga) för uppenbara lögner. Hon vill ju så väl! Hon är så övertygad om sin egen förträfflighet. Det är hon som ska visa vägen till försoning och samexistens! Detta verkar hon övertygad om.
Margot ställer inga krav på ledarna i detta Palestina. Hon omyndigförklarar dem. Hon öser in svenska skattepengar i den korrumperade palestinska vanstyrda myndigheten. För det är hon som ska visa vägen till försoning och samexistens - och om hon mutar dem med pengar och en egen stat så gör de som hon vill. Tror hon.

Wallström vill visa handlingskraft.
Wallström är en effektivitetsmaskin.
Hon har bråttom att förändra världen - men Israel vill inte ha med henne att göra.
Vi judar fortsätter att be till Abrahams gud - där vid Tempelplatsen - och fortsätter att följa den moral som alltid har styrt vår vardag mot möjligheterna att se helheten och att helga livet.

Israel vill ha fred - inte en ny Förintelse.

Det är detta som ligger bakom Israels sanslösa utveckling sedan jag stod där på Tempelplatsen 1973.
Muren och Tempelplatsen finns där som en synlig påminnelse av vår historia.
Muren och Tempelplatsen som byggdes på uppdrag av skaparen och kung David och där vi formades under de 1500 år våra tempel stod där.
Muren och Tempelplatsen är en del av vårt DNA.

Moskéerna på Tempelplatsen ligger på ruinerna av vårt tempel - inte tvärtom!!

Jag kan inte låta bli att undra vad UNESCO kan tänkas rösta om nästa gång - kanske att samerna inte har en naturlig relation till renarna utan det är genom de inflyttade svenskarna som har har fått denna -  i fablernas och i UNESCOs värld är ju allt möjligt.

Hur röstar du då Margot?