söndag 17 december 2017

Grave number 56

In the Jewish part of the East Cemetery in Göteborg (Gothenburg) there are a few rows of a number of small, inconspicuous headstones. They have a similar look and size. They differ from the other headstones. The small, unassuming gravestones are uniform and speak their own language. It's like a war cemetery, albeit a small one. Looking closer at the stones, you see that all buried beneath them died in 1945 and a few years later. Their names are mostly Polish and Hungarian and are all women. Everyone died at a young age; they were between 19 and 33 years old. The dead are all Jewesses who survived the Holocaust and arrived in Sweden during 1945 and 1946. They were all physically and mentally and most of them died as a result of this, of disease, mental exhaustion and fatigue, and some of them died by their their own hand.

The distance between the planet called "Auschwitz/Birkenau" and the neutral country of Sweden was so enormous after the terrible experiences they had been subjected to, they simply couldn’t find the strength  to go on and build a new life on the ruins of the old. The lives they had once lived were  gone. They hade nothing left to go back to. They were all by themselves in a strange environment, and they were all broken, body and soul. Gone were their families, their homes, their culture, their traditions and all the foundations that used to be their lives. The six million European Jews murdered who were burned and disappeared in the smoke of the crematories were all nameless and they were murdered only because they were Jews. Six million anonymous Jews of whom were one and a half million children. Without graves and without family to read kaddish for them and mourn them.
However, they were free at last and their names remain, lingering like a memory never to be forgotten and for relatives to visit, where they exist, if at all.

There are 56 graves like these but the 56th grave stands out from the rest of them. Grave 56 differs from the rest as it is located on the side and is dated 2016. The first name is Polish and the surname is Swedish. The woman in grave number 56 was not only a survivor, she was also a surviving survivor. The woman in grave 56 had somehow found the strength and the will to live on. The woman in grave number 56 married a Swedish man and lived for another 70 years. She had children and she worked. She appeared to be like any one of us.

However, the woman in grave number 56 wanted be buried next to "the girls". She wanted to be next to the women who arrived together with her all those years ago. She had decided this when they died. She had carried them with her, next to her heart, all her life and "the girls" were those she identified most strongly with. It was only "the girls" who understood her, who knew what it meant to have lived on the planet Auschwitz/Birkenau, and next to her girls she wanted her final resting place. She was clear about this and a plot was kept for her. She was one of them.
Only now did she finally find peace - she who arrived in 1945 as a physical and mental wreck, but found the will to carry on with her life. She, who had the strength to survive and become a survivor. She was open about her life, hid nothing and wrote a book about her experiences. Just through living, she restored the 55 girls waiting for her. But how did the woman in grave number 56 do this, how did she find the will and the motivation to keep going, and how did the other survivors make it, the rest of those who survived, after what they had gone through?

They managed by protesting. They kept protesting and they still protest in the way we Jews have done for 4000 years; they protest by honouring life. They protest by testifying. They protest in order to be examples for us. They lived on. They gave life. And through them the Jewish people continue to live.

As we now can see how anti-Semitism rear its ugly head yet again all over the world and here, in Europe as well as here in Sweden, these 56 graves remind us of the consequences of not wanting to see the signs, not reacting, to stay silent, not to take seriously those who hate us, telling themselves that the haters will soon be silent. Yes, they chant that they want to kill the Jews, but they really don’t mean it. Just don’t antagonise them, they will disappear by themselves. But it doesn’t work like that.

The 56 graves remind us of the ultimate consequences of not taking the hate seriously.
And this is serious.

Please visit our Jewish cemetery. You Jewish men, put on a kipah, a hat will do too. Read Kaddish for these women. Non-Jews, pray for the dead in your own way and promise these 56 women that we will never ever allow hate to conquer life. Promise them and make a promise to yourself not to stand passively by, merely observing the polarisation that is now taking place in Sweden. A polarisation that speaks in terms of ”either you are with us or you are against us”. Do not let those haters screaming about shooting Jews - or those who defend this kind of behaviour - do it without the legal system showing - by force if necessary - that they have broken all the rules and boundaries that we and our ancestors have been put to administer.

They call themselves survivors, they say they were "lucky" to survive". It may be true, but to me they are not just Survivors - they are also Surviving Survivors. They are the living proof of man's ability to change pure evil into determination and an ability to love and to carry on with life. We - each and every one of us - have an absolute duty not to remain passive - this is the message they convey us all.

The only way to end this is with the words of the author, Nobel Peace Prize winner, and himself a survivor from Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesel's summary of how the Holocaust could happen - and may happen again:

"The opposite of love is not hatred - The opposite of love is indifference."

This conclusion speaks to us all, then as well as today.

onsdag 13 december 2017

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.







måndag 11 december 2017

It starts with the Jews - but it does not end with us I

In my hometown, the city of Göteborg (AKA Gothenburg) in Sweden, we are around 1500 Jews and throughout Sweden circa 15 000, which corresponds to approximately 0.2% of the population. A large part are survivors, children and grandchildren of survivors from the Holocaust. During Yom Kippur this year, Nazis demonstrated in the vicinity of our synagogue. Yesterday, burning bottles filled with gasoline were thrown against our synagogue during a youth party.

The day before yesterday, Arabs in Malmö and in several other places in Sweden went out into the streets and squares “protesting”, i.e. screaming about them needing “freedom” (albeit not specifying from what) and egging each other on to “shoot Jews”, telling the Jews that “the army of Mohammad is returning” and that an “intifada is now proclaimed” against us Jews in Sweden. Two months ago, they screamed that we Jews are the offspring of monkeys and pigs. But nobody cared. At least no one took any notice. They rarely do.

A large part of our community budget goes towards our own security. A security organization that worked smoothly and efficiently yesterday. Kol haKavod to you people who guard the rest of us when we go to worship or to other activities in the synagogue and in the adjacent community building. Kol haKavod, all you policemen and policewomen who are now looking out for us.
On May 4, 1945 my mother got off the train in Malmö in the southernmost part of Sweden, after spending 14 months in Auschwitz/Birkenau and other concentration camps. Sweden received her and she loved the country that welcomed her. She worked as a health visitor and caretaker, and she loved her job and "her old guys", mostly people who were at the bottom of society. They loved her back.
During the last years of her life, she and I went out to schools, to the armed forces and the churches, talking about the Holocaust and its consequences. She talked about how it feels to be hated for who she is. She talked about how it feels when you learn that almost your entire family has been murdered for the same reason. She told us how she tried to protect us - her children - against evil. She talked about how much she loves Sweden, the country that received her when she was broken and gave her back her life. She talked and talked, and everyone listened. She was not bitter but she wanted to warn people to be on their guard, to not become passive and thus not being able see the signs of the old hate when it rears its ugly heads. She warned about everything she knew so well because she didn’t want it to happen again.
Mom is not among us anymore. I'm glad she’s not here to hear the chanting of threats and hate again.
I'm glad she warned us, but no one seems to have listened when we told of the increasing signs of the age old hatred against us. Not even when it's in the open and naked, not even barely concealed threats being screamed on the top of haters’ lungs, recorded for posterity on film with excellent working sound. Because, no, of course they don’t really mean it. They’re just angry. Because the American president acted on a decision that was made in 1995, and acknowledged that Jerusalem, the city that was founded by Jews more than 3000 years ago, is the capital of Israel, that’s why!
For several years now, our Swedish government has not bothered about ours and others' signals concerning the increasing hatred and the seldom masked obvious anti-Semitic rhetoric in the dailies as well as the tabloids. They are too blinded by their own ambitions, their grandiose ideas of introducing world peace to the war-torn world by crawling and kneeling and sucking up to dictatorships in the Middle East.
They sit smugly in the Security Council and think they know how to solve other countries' problems but do not want to see their own or even acknowledge that this country have any. They have not listened to or taken in the consequences of their politics for us Jews in Sweden. That’s not what they intended, surely – hence it doesn’t exist. They do not want to see the polarized society that emerges, getting worse and worse each day.
The Minister of Foreign Affairs, Margot Wallström, will probably come to us, or send one of her minions to visit our synagogue and express the regrets and condemn the violence and the terror. If they can decide that it was an act of terror, that is. Many people are likely to stand up and express their disgust, their fear and their sympathy.  
Now, it's politically correct in Sweden. Right now, they are all rallying in solidarity with "our" Jews.
We do not want to hear their political platitudes. It is our government’s politics that have sanctioned this kind of behaviour. They give our taxpayers’ money to terrorist organisations, well aware that the money goes to convicted terrorists and their families as an incentive for other wannabe terrorists. Still they keep giving our taxpayers’ money, to ensure that they will remain in power, when the time comes. If only Israel ceases to exist, there will be peace
We do not want pats on our heads. We need to be taken seriously. We need to be listened to. Otherwise, Jewish life in Sweden will be gone in the near future. We will do what Jews always do. We protest by sanctifying life. We want you to join us in this difficult struggle. Life is not to be taken for granted. Follow our example. It's not just about Jews here in Sweden - it's about Jews everywhere. It’s not only about Jews – it’s about the society my mother and your parents built together.
It's all about us. And soon it will be too late.

söndag 10 december 2017

Det börjar med judarna - men det slutar inte med oss

 I Göteborg är vi cirka 1500 judar och i hela Sverige 15000 vilket motsvarar ca 0,2 % av av befolkningen. En stor del är överlevande, barn och barnbarn till överlevande ifrån Förintelsen.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.

Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.

Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.

Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.

Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
 De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
 De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram

Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.

Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.

fredag 17 november 2017

Soldaterna och kvinnan som bröt tystnaden

 -Ingen vill lyssna på mig, sa mamma tyst till mig, där vi stod inför trettio blivande militära plutonsjukvårdare 1989.
- Varför skulle någon vilja lyssna på mig? viskade hon högt .
-Det där som hände, hände ju för 45 år sedan. Alla har väl glömt. Jag har försökt att glömma och jag har aldrig berättat för några andra.

Jag jobbade som sjukvårdslärare inom Försvarsmakten. Jag utbildade värnpliktiga plutonssjukvårdare. Vi hade nu utbildning i folkrätt och jag hade bjudit in min mamma att tala i ämnet genom att berätta om tiden i Auschwitz/Birkenau. Jo, detta var 1989 och fram tills nu hade nästan inga av de överlevande börjat att berätta. På samma sätt som det judiska folket gick omkring i öknen i 40 år efter befrielsen från slaveriet i Egypten (för 3500 år sedan) innan de orkade inta sitt nya land, behövde de överlevande 40 år på sig för att kunna närma sig sina minnen och se en ny generation födas och växa upp.

Hédi Fried, själv överlevande, utbildade sig till psykolog i 60-årsåldern och hade startat en mötespunkt för de överlevande och deras barn på Judiska församlingen i Stockholm år 1984. Cafe´84 kallade hon det. Hédi Fried hade skrivit en bok om sina erfarenheter - Skärvor av ett liv - boken som bokförläggaren inte ville publicera för det fanns inget intresse och inga läsare av denna typ av böcker enligt denne. Föga anade bokförläggaren att intresset skulle växa lavinartat, nu när de överlevande bröt sin tystnad.

Vi barn till överlevande hade aldrig vågat fråga våra föräldrar med risk att de skulle börja må dåligt och cirka 15 % av oss barn till överlevande hade själva utvecklat PTSD -  posttraumatiskt stressyndrom - av stressen att ha en eller två föräldrar som bar på minnen som ingen förstod sig på eller vågade närma sig. Jag visste om allt men ämnet var tabubelagt- Conspiracy  of Silence- kallas det. Ingen frågar mig och därför är jag tyst och eftersom hon inte berättar så skall jag inte fråga. Det var inte så svårt att gissa med en mamma som bar numret 80162 tatuerat på vänster underarm och alla brev som kom från Ungern och Israel. Men ämnet var alltså tabubelagt, där i den lilla svenska staden där alla hade bott i flera generationer och inte förstod vad som hade hänt därnere, i krigets Europa.
Vi var tysta. Vi ville bara glömma, sa mamma.
Nu var det dock dags.

Hon spände ögonen i de värnpliktiga soldaterna som satt framför henne - och sedan började hon berätta. Först ur det skrivna dokument hon hade med sig, men efter hand utan det. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sin familj, om sina syskon, sina vänner, sitt jobb i Budapest och sedan om deportationen, om lägren, om gaskamrarna, om lukten, om skriken, om hungern, om döden.

Hon berättade om uppställningarna varje morgon om hur SS-männen gick och betraktade dem, som om det var hästar på en marknad till försäljning - men här betydde det döden om man blev utvald. - Inte mig, tänkte jag varje morgon, inte mig, bad hon. Hon berättade om tennmuggen hon bar knuten i ett snöre till midjan. Det var i tennmuggen som fylldes varje dag med vattning soppa. Utan mugg, ingen mat. Och utan mat, inget liv.

Hon berättade om allt det onda men också om det goda som hände. Om hur det värsta i människans natur mötte det goda i densamma i det man gjorde för varandra. Hon berättade om sjukdomar och att man sov så många på träbritsarna att när en vände sig var alla tvungen att vända sig. Hon berättade om de heltäckande träskor de bar och de blåa fångkläderna och hur illa hon tyckte om just blå färg efter detta. Hon berättade att hon var 23 år och att det gör ont att se människor bli dödade och kränkta, barn, kvinnor och män.

Hon berättade och hon berättade och det var tyst, fullständigt tyst i salen och när hon var färdig var det fortfarande tyst.
-Varför är det så tyst? sa hon, min mamma som offentligt hade brutit tystnaden efter 45 år och nu vände sig mot mig. Sen vände hon sig åter mot soldaterna som satt som tända ljus:
- Har ni några frågor? sa hon till dem, de blivande plutonssjukvårdarna.

Sedan kom frågorna, först försiktigt och trevande men sedan efterhand mer och mer. Hon svarade, min mamma som just hade öppnat sitt inre, och soldaterna grät och  kramade om henne - en efter en.
Hon tittade på mig, min mamma, och så sa hon:
- Stefan, de lyssnade på mig! De ville höra! Det trodde inte jag, nej, det trodde inte jag.

Jag har allt på band och jag tittade häromdagen på inspelningen och jag saknar henne. Hennes blick och hennes kraft och hennes styrka att våga berätta om det värsta brott som skett mot mänskligheten - ett brott hon hade överlevt.
Hon hade upprättat sig själv och sin familj genom att inte låta detta brott få försvinna in i historiens tystnad. Ingen kommer att glömma detta. Ingen av plutonssjukvårdarna, inte jag och inte mamma själv - aldrig, tänkte jag.

tisdag 7 november 2017

The Jewess who refused to die

”Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement - but that wasn’t her only one.”

- I have asked you all to join me here today to tell you about your mother and our very special relationship," the doctor said to us siblings. I don’t know you and you don’t know me, but I have to say this, that your mother was unique. Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement but it wasn’t her only one.
- Your mother is the one patient who made me become a better doctor and the one who made me realise every person's unique qualities and conditions. Your mother made me a humble man but she also made me a better doctor. I have gathered you here today because I have to tell you this and how special she was to me.

- 22 years ago, I diagnosed your mother with an extremely malign type of cancer. We searched for the primary tumor but we couldn’t find it. I removed lymph nodes filled with cancer cells. The main tumor could - and would - easily spread and develop metastases just anywhere without us being able to do anything other than giving her palliative treatment. That's how it was and I knew and I had to convey this grim message to your mother. She received no treatment except for x-ray examinations to see how the spread of metastases progressed. That was all we could do for her.




- I gave her no more than a year to live and that’s what I told her. It was the result of the overall medical science's experience of this particular form of cancer. I was safe in my career and expertise and I was the Surgeon who operated and held life and death in my hands. My job was based on scientific conclusions. The surgeon's job is concrete and hands-on. My word counts. People respect me.

- On the day one year after my confident albeit grim statement she returned and sat patiently in my waiting room. She did not have an appointment. She just sat there waiting. She refused to leave and eventually I was forced to receive her, appointment or not.
Her brown eyes bore into me and I had the sensation of melting before her like a wax candle. Her eyes did not let go of me for a moment.
- You said I'd be dead now, she said. I’m still alive. Your books don’t have the whole truth. And she continued,
- Never take someone’s hope away. Never ever.
That’s what she said. And I have never forgotten about it. How could I?

Never take someone’s hope away. Never ever.

- The incredible happened. Your mother kept the cancer in check. How she did it I don’t know. It was unique. She was unique. For 22 years she lived with this rare and lethal illness. During these years, we developed a very special relationship, your mother and I. She rang me when she needed help and I always made time for her, especially towards the end of her life when she developed swellings and lumps with cancer cells in them. She called, we talked, I cut them out and she went home again.

- For many years, your mother let me call on her when I had young medical students and we talked about ethics and about morality and that humans are biological beings with different and often pre-existing conditions. She came with me and met with the students and we told them about our special relationship. She impressed people, you mother.

- If her time Auschwitz/Birkenau had anything to do with her attitude to life, I don’t know. What the decisive factor was that caused her to keep the disease in check and to build a new life after the war, I do not know either. We didn’t talk about directly it but it was always there, in the background. What she taught us, among other things, was that you can never know who it is that you have in front of you.

- You must assume that the person you have before you may be the one who reverses all your previous experience and you should never lose this way of looking at a seemingly mortally ill person - and you should never take hope away from your patient. Life has to go on until it's over. This was the subject of the conversations I held with my students.

- Respect and a humble attitude make us better professionals. That was my conclusion.

- I registered as a volunteer doctor at the hospice where your mother was cared for at the end of her life. I wanted to be with her until the end and she allowed me to be there with her. She was a unique person and my respect for her was, and is, immense. She is gone now but her memory lives on. This is why I wanted to talk to you today. That’s how special she was. And is.

This is what he said, the doctor, the Swedish surgeon at the little hospital - who had gathered me and my siblings to tell us about his and our mother's very special relationship.

We sat there listening to the doctor and we mourned together, in our own ways.


Don’t expect me to find anything

"Don’t expect me to find anything," she said. "There are so many who come here, so full of hope, and many expect so much - but there is so little material left," she continued. "You must understand that the Germans destroyed as many documents as possible before they retreated from the onrushing Russian army," she said, the archivist in the Auschwitz/Birkenau archive.

- There are so many who come here and ask for papers, for proof. You see the man over there? He is here on the same errand as you are. I understand all the questions people have and that they want answers, but usually we don’t find anything. But I'll have a look, she said. The number was 80162 you said?

- Sit down, said my wife, - Do you have to pace the room like that?
- Please sit, she pleaded. We had ridden our motorcycle through Europe to get some answers and now finally we were here, being told by the archivist not to expect anything. It was frustrating, to say the least.
- Sit down, she said. - Please.
- I cannot sit here in this place of death, I said, and continued to pace.

- How strange!, the archivist said when she returned, an eternity later. - There is a document from Dr Mengeles archive where I found your mother's number and even her name - and that she was 23 years old and from Hungary.
- Imagine that, she stated, almost miffed. 
The doctor who took lives instead of saving them - the Angel of Death’s private archive!
- It's a unique document, she continued. - It proves that he performed experiments on your mother!

The Death Angel, the doctor promised to save lives when he finished his medical studies and instead performed lethal experiments on and killed innocent people.

- Not many people survived his experimental laborations, said the archivist.

His favourites were children who were identical twins, which he picked out from the prison transports. He let them thrive with good food and sleep before injecting them with a syringe of deadly virus or anything else that took his fancy. He then murdered both twins (or had someone do it for him) and allowed them to be autopsied. The result was sent to the university outside Berlin where he was employed. The people in the camp were nothing but guinea pigs for the Nazi regime in the name of their own twisted version of ”science”.

- The document with your mother's name and number was stolen by a fellow prisoner just before the evacuation, to be used as evidence against Mengele. It's a unique document, she repeated, the archivist. - Unique.

- Now you're calmer, my wife said to me. Now the journey on motorcycle through Europe has proved to be a jackpot.
- That devil, Mengele, I said, the doctor who took innocent lives and treated people as interchangeable numbers, items, things, objects he could treat any way he wanted. May his name be stricken from human history.

- Do you know, Mom once said that ”Dr Mengele kicked me and called me ’fucking jew bitch’. Why did they always offend us like that?” said Mom, without waiting for an answer. ”They felt such contempt for us, the Germans there in the camps, whether they were doctors or ordinary soldiers. A bottomless contempt. We were nothing to them. We were lesser than the lice.”
She sighed.
”I had to sit on strange bottles in Mengele’s laboratory. I think there were dangerous substances in the bottles and I think they wanted to see how my body reacted to them. Maybe the cancer came from there?”
She shrugged.
”What do I know.” she said. ”Something was in those bottles anyway.”



- See you in Paris after the war!, he said, the French photographer at Mengele’s laboratory, another prisoner allowed to live a bit longer due to the usefulness of his trade. He was the photographer who decided to open a back door, risking his life to let me out. We were two people whose eyes met and who gave each other hope and strength to live another day. He gave me the hope I needed and the strength to go on. We never saw each other again, he and I. I don’t know what happened to him. But just at that time, at that moment, we were alive - two young Jews at the laboratory of the Angel of Death, Dr Mengele, there in the death camp, where the smoke from the chimneys in which our relatives disappeared and the sweet sickly smell of burning bodies met me, when the back door opened and released me.

”See you in Paris after the war."

- It is the hope of something better, something living that makes us want to stay alive. Without hope, we would all have died there in Auschwitz/Birkenau. One hour at a time, one day at a time, one dream at a time, about a meeting in Paris and eyes locking for a fleeting moment with the promise of hope in a life-giving moment. I was filled with joy in the middle of the madness, the foul stench, the corpses and never ending death all around me.

- Never take away hope from anyone - that’s my message to you, said my mother.

That's the Jewish way, I thought. Protest by giving life. Give life at meetings with others and with respect for your fellow human being. Give life to each other during meetings where you both lift each other. You-meetings, not It-meetings, as Martin Buber describes in his books.

One woman and two doctors.
One doctor who gives life and one who takes life.
And the Jew who refused to give up hope - and who refused to die.

We all make our own choices, I thought.

söndag 5 november 2017

Polen 1941 & Sverige 2011 eller Kvinnan som Åkte Ambulans

- Hon är rädd för ambulanser och hon är 81 år och talar bara polska, sa dottern oroligt.
- Hon andas tungt och hennes ben är svullna, sa jag. Hennes hjärta är för svagt för att göra sitt jobb och hon kan drunkna när hennes lungor fylls med vätska.

- Jag är rädd för ambulanser och dina gröna kläder, sa min hjärtsjuka patient, medan dottern översatte.
- Jag är ambulanssjuksköterska. Jag vill hjälpa dig så att du kan andas bra igen, sa jag.

- Hon är lite udda, fortsatte dottern. - Hon samlade burkar i Göteborg men vägrade att ta emot samhällelig hjälp
- Vem är inte udda, sa jag, de udda sticker ut och det är deras livshistorier som berikar mitt liv, sa jag.
Dottern log.
- Du får välja, sa jag till min hjärtsjuka patient från Polen. - Om du stannar så blir livet outhärdligt för dig men om du följer med mig så kan jag ta bort din ångest på fem sekunder med mina mediciner.

Hon lyste upp lite och pekade mot mitt bröst. - Du har en sexuddig stjärna i ditt halsband sa hon, den lilla polska damen. Du är en jude? frågade hon.
- Ja, det är jag, sa jag.

- De tog min lekkamrat, sa hon. Min bästa vän. De körde bort henne i en ambulans och sedan kom hon aldrig tillbaka igen, sa hon, och tårarna började trilla nerför hennes skrynkliga kinder. Hon fortsatte, - Hon var judinna, min kamrat, sa hon, - Och hon och jag i var så goda vänner. Men så blev hon sjuk. Sedan blev hon så sjuk att de kallade på en ambulans och de som körde ambulansen hade uniformer på sig och hon kom aldrig tillbaks, sa hon, den lilla hjärtsjuka kvinnan ifrån Polen. - Min bästa väns föräldrar var förtvivlade. Och sedan kom de, tyskarna. Och de tog min bästa väns föräldrar också, sa hon. De kom aldrig tillbaks de heller, sa hon. Min hjärtsjuka patient från Polen storgrät nu.

- Vänta sa dottern, vänta. - Jag är skakad. Detta har hon aldrig berättat om förut! Varför berättar hon för dig? sa dottern. Hon gråter, det har hon aldrig gjort. Vänta lite, jag är alldeles skakad!

- Min vän och jag glömde alltid kriget när vi lekte. Vi visste vad vi skulle göra tillsammans när kriget tog slut. Men de tog henne. Jag såg henne aldrig mer.
- Jag tystnade, sa hon, min hjärtsjuka patient från Polen. - Jag tystnade och talade inte på länge. Jag blev så ensam, så ensam där under kriget utan käraste kamrat. Min vän och jag som glömde kriget under de stunder vi var tillsamman. Vi var ofta tillsammans.
- Jag har aldrig berättat för någon för det gör så ont i hjärtat när tankarna kommer om kriget och om min vän, vi som glömde kriget när vi lekte, och kriget blev så hemskt och jag var alltid så ensam och när jag ser så ambulanser slår hjärtat så fort. Jag kan inte andas, jag blir så rädd och vill springa, sa hon min hjärtsjuka patient från Polen. - Orkar inte, sa hon, orkar inte springa längre, sa hon, min hjärtsjuka patient.

- Får jag ge dig lite syrgas i näsan? frågade jag, - Så kan vi prata mycket lättare och så kommer du att andas bättre.
- Jag litar på dig sa hon, en jude i ambulans, sa hon lugnt, min lilla hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig en spruta i armen? frågade jag. - Sprutan gör att din svullnad minskar, sa jag.
- En jude i ambulans! sa hon igen, allt mer lugn och avslappnad.

- Jag känner mig hedrad över att få hjälpa dig, sa jag. Jag känner mig hedrad över att få lyssna på dig, sa jag. Jag son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau och jag känner mig hedrad över att du berättar för mig. Du är en modig kvinna. Min mamma var också tyst, men när hon hade börjat tala med mig, så blev det lättare. Hon slapp bära bördan ensam. Bördan som gör att ditt hjärta slår snabbt, att du andas tungt och bara vill springa. Jag lovar att när vi kommer fram till sjukhuset så medan ni  sitter ni kvar i ambulansen, går jag in och talar med sjuksköterskorna och läkarna. Jag vill berätta för dem varför du är rädd och jag garanterar att de kommer att förstå och du kommer att få den bästa hjälp du kan få.
- En jude i ambulans, sa hon sakta, den lilla hjärtsjuka kvinnan, nu helt avslappnad.

- Du är värd det, sa jag. - De kommer att förstå och din dotter kan ringa till mig om det inte fungerar, så tittar jag till dig nästa gång jag kommer till sjukhuset, sa jag, sonen till en överlevande från Auschwitz/Birkenau, klädd i grönt i ambulansen på väg till sjukhus med en hjärtsjuka kvinna med svår ångest.

De grät tillsammans - mamman som just hade berättat och dottern som just hade fått höra.
Jag ringde akuten och bad dem att ta fram hennes journal.
Det fanns ingen journal. Hon hade aldrig tidigare besökt något sjukhus.
- Ta ett EKG och skicka det, sa sjuksköterskan på akutmottagningen jag hade ringt till.
Jag fick lov att ta av den hjärtsjuka kvinnan hennes blus och jag fick koppla elektroderna och jag fick skicka EKG till sjukhuset så att de var förberedda. Hon var i dåligt skick min lilla hjärtsjuka patient från Polen som just hade befriat sin själ från bördan hon bar på.

Vi slog på blåljuset och extralamporna men vi avstod ifrån sirenerna.
Jag talade med de ansvariga på akuten och de förstod.
Jag lämnade två gråtande kvinnor. När jag kom tillbaks till ambulansen efter att ha lämnat rapport grät jag själv en stund.
De ringde aldrig och jag och kollegan åkte iväg till nästa uppdrag, nästa människa i kris, och så rullade det på.

lördag 21 oktober 2017

Judinnan som vägrade dö

Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift av henne men inte den enda. 


- Jag har bett er alla komma hit för att berätta om er moder och vår mycket speciella relation, sa doktorn till oss syskon. Jag känner inte er och ni känner inte mig, men jag måste få säga detta, att er mamma är ett unikum. Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift ev henne men inte den enda.
- Er moder är den patient som fick mig att bli en bättre läkare och den som fick mig att inse varje människas unika förutsättningar. Er moder gjorde mig ödmjuk och hon gjorde mig till en klokare läkare. Jag har samlat er här idag för att jag måste få berätta. Ni sörjer på ert sätt och jag på mitt.

- För 22 år sedan diagnostiserade jag henne med en mycket ilsken cancertumör. Vi sökte efter huvudtumören men den fann vi inte. Jag opererade bort lymfkörtlar som var fyllda av cancerceller. Huvudtumören kunde sprida sig och sätta metastaser precis var som helst utan att vi skulle kunna göra någonting annat än att ge uppehållande behandling. Så är det, så var det och det visste jag och detta var jag tvungen att förmedla till er moder. Hon fick ingen behandling förutom röntgenundersökningar för att se hur spridningen fortskred.

Jag gav henne högst ett år att leva. Det var den samlade läkarvetenskapens erfarenhet av denna cancerform. Jag var trygg i min yrkesroll och jag var Kirurgen som opererade och som höll liv och död i mina händer. Mitt jobb byggde på naturvetenskapliga slutsatser. Kirurgens jobb är konkret och handfast. Man hade  respekt för mig.

På dagen ett år efter mitt självsäkra uttalande kom hon och satte sig i mitt väntrum. Utan förbokad tid. Hon satt där och väntade. Hon vägrade att gå och till slut tvingades jag att ta emot henne.
Hon spände sina bruna ögon i mig och jag smalt som ett vaxljus i värme. Hennes ögon släppte mig inte för en sekund.
- Du sa att jag skulle vara död nu. Jag lever. Dina böcker har inte hela sanningen, sa hon. Och hon fortsatte,  
- Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.


- Det oerhörda hände. Er moder höll cancern i schack. Hur vet jag inte. Det var unikt. I 22 år levde hon med sin sjukdom. Vi utvecklade en väldig speciell relation, er moder och jag. Hon ringde när hon behövde hjälp och hon fick alltid akuttid, särskilt mot slutet av sitt liv när hon fick svullnader med cancerceller i. Hon ringde, jag skar bort dem och hon gick hem till sitt.

- Under många år lät er moder mig att kalla på henne när jag hade unga medicinstudenter. Vi talade om etik och om moral och om att människor är biologiska varelser med olika förutsättningar. Hon kom och vi berättade om vårt samarbete. Hon gjorde intryck, er moder.

- Om hennes tid Auschwitz/Birkenau hade med hennes inställning till livet att göra vet jag inte. Vad den avgörande faktorn var som gjorde att hon orkade hålla sjukdomen i schack och att orka bygga ett nytt liv efter kriget vet jag inte heller. Vi talade inte om det men fanns där i bakgrunden. Det hon lärde oss var, att du aldrig kan veta vem det är du har framför dig.

- Du måste utgå från att det kan vara den som omkullkastar all tidigare erfarenhet och du får aldrig tappa detta sätt att se på en till synes dödssjuk människa - och du får aldrig ta hoppet ifrån din patient. Livet måste få fortsätta, tills det är över. Detta var ämnet för samtalen jag höll med mina studenter.
- Respekt och en ödmjuk inställning gör oss till bättre yrkesutövare.

- Jag anmälde mig som frivillig doktor till den avdelning där er moder vårdades mot slutet av sitt liv. Jag ville vara med till slutet och det fick jag. Hon var ett unikum och jag respekterade henne oerhört. Nu är hon borta men hennes minne lever.

Så sa han, doktorn - den svenske kirurgen på det lilla sjukhuset - som hade samlat mig och mina syskon för att berätta om sin och vår mammas relation.

Vi satt och lyssnade på doktorn och vi sörjde tillsammans, på vårt sätt.

Tro inte att jag hittar någonting


- Tro inte att jag hittar någonting, sa hon. - Det är så många som kommer och frågar men det finns så lite material kvar, fortsatte hon. - Ni måste förstå att tyskarna förstörde så mycket dokument som möjligt innan de drog sig tillbaka från den anstormande ryska armén, sa hon, arkivarien i Auschwitz/Birkenau. Det är så många som kommer och frågar. Ni ser mannen här intill? Han är i samma ärende som er. Jag förstår alla frågor som vill bli besvarade, men oftast hittar vi ingenting. Men jag skall titta, sa hon. Var det numret 80162 sa du?

- Sitt still, sa min fru, måste du irra omkring som en osalig ande?
- Sätt dig, sa hon. Vi som hade åkt motorcykel genom Europa för att få svar och nu äntligen var här.
- Sätt dig, sa hon.
 - Jag kan inte sitta här på dödens plats, sa jag.

Konstigt, sa arkivarien, när hon tillbaks. Det finns ett dokument ifrån Dr Mengele - han, doktorn som tog liv - Dödsängelns privata arkiv där din mammas nummer och namn finns, 80162 - 23 år gammal från Ungern. - Det är ett unikt dokument, sa hon. - Det bevisar att han, Dödsängeln, läkaren som lovade att rädda liv när han var färdig med sina medicinstudier och som istället gjorde experiment på din mamma och dödade oskyldiga.
- Det var inte så många som överlevde honom, sa arkivarien. Hans favoriter var barn som var  enäggstvillingar som han valde ut från fångtransporterna. Han lät dem frodas med god mat och sömn innan han injicerade dem med en spruta dödligt virus eller något annat som man ville experimentera med. Han mördade sedan båda två och lät dem obduceras. Resultatet av obduktionen skickades till det universitet utanför Berlin där han var anställd. Människorna i lägret var inget annat försöksdjur åt naziregimen i naturvetenskapens namn.
Dokumentet med din mammas namn och nummer stals av en medfånge strax innan evakueringen, för att kunna användas som bevis mot Mengele. Det är ett unikt dokument, upprepade hon, arkivarien, - unikt.

- Nu är du lugnare, sa min fru, till mig. - Nu har ju resan med motorcykel genom Europa visat sig vara en högvinst.
- Det djävla svinet Mengele, sa jag, läkaren som tog liv och behandlade människor som utbytbara nummer, objekt som han gjorde vad han ville med. Måtte hans namn bli struket ur mänsklighetens historia.

- Vet du, sa mamma en gång, att doktor Mengele sparkade mig och kallade mig "jävla judesvin". Varför ville de alltid kränka oss? sa mamma, utan att vänta på svar. - De kände ett sådant förakt mot oss, tyskarna där i lägren, vare sig de var läkare eller vanliga soldater. Ett bottenlöst förakt.
Jag fick sitta på konstiga flaskor i Mengeles laboratorium. Jag tror att det fanns farliga ämnen i flaskorna och jag tror att de ville se hur min kropp reagerade på detta. Kan cancern komma därifrån?
- Vad vet jag, sa hon och ryckte på axlarna. Något fanns i de där flaskorna i alla fall.

- Vi ses i Paris efter kriget! Så sa han, den franske fotografen hos Mengele. Det var han, fotografen, som beslöt att med risk för sitt liv öppna en bakdörr och släppa ut mig. Två människor vars blickar möttes och gav varandra hopp om att få leva ytterligare en dag. Han som fick hoppet leva vidare i mig. Vi sågs aldrig igen, han och jag. Men just den gången, den stunden, så gav vi liv åt varandra - två unga judar hos dödsängeln doktor Mengele där i dödslägret, där röken ifrån skorstenarna i vilka våra släktingar försvann och den sötsura lukten av brinnande kroppar mötte mig när bakdörren öppnades och släppte ut mig.

"Vi ses i Paris efter kriget."


- Det är hoppet om något bättre, något levande som gör oss just levande. Utan hopp skulle vi alla ha dött där i Auschwitz/Birkenau. En timme i taget, en dag i taget, en dröm i taget, om ett möte i Paris och blickar som möttes i ett livgivande ögonblick.  Jag fylldes av glädje mitt i eländet.

- Ta aldrig hoppet ifrån någon - det är mitt budskap.

Det är det judiska sättet, tänkte jag. Protestera genom att ge liv. Ge liv i möten och i respekt inför din medmänniska. Ge liv till varandra i möten där båda lyfts. Du-möten, inte Det-möten, som Martin Buber talar om i sina böcker.

En kvinna och två doktorer. En läkare som ger liv och en som tar liv.
Och judinnan som vägrade ge upp hoppet - och vägrade dö.

Vi gör alla våra val, tänkte jag.

torsdag 5 oktober 2017

Defeating the hatred - observing Yom Kippur with our hometown



And so that day came, the one day that we Gothenburg Jews never thought would come, ever again. We stood there together at the Yom Kippur service and asked our Creator for forgiveness for our wrongdoings against him and against each other. We stood there and for a short while we were able to sense what happened all those years ago and it seemed eerily and terrifyingly familiar somehow.
We stood there together; we who had been friendly and caring towards each other, we who had helped each other, we who had been angry with each other, we who supported each other but also those of us who had been jealous and uncaring, angry and deceitful – in short, human.
We stood there; we who believe that culture is the basis of Jewish life and those of us who see a deeper religiosity as the most important thing in the lives of the Jewish people.
We stood there as sometimes people do in general, you know, with our strong and our weak sides, being like people are in general.

We stood there and we were wondering how to make next year a better year in relation to each other, towards God and to ourselves. In short to be better as human beings, as persons and as a people.
We stood there, a few hundred Jews from Gothenburg and the vicinity.
And two blocks away, the Nazis were marching.
For a moment we trembled as we were reminded of what happened in Europe 75 years ago, as if we could remember it, as if we were there – even though most of us weren’t even born at the time. But some of us were. And some of us did remember what it was actually like. Was it fair to have them go through this, yet again? To be reminded of what they hoped and believed would never happen again? There it was, the sound of marching feet, of marching Nazis, in our hometown. In Sweden, in 2017.
And yes, we did remember. All of us. Even those who didn’t, could actually remember.
When 75 years ago, the highly assimilated Western European Jews mostly saw their Jewishness as a picturesque but not very important detail of their identity.
When 75 years ago, the Western European Jews were as tradition goes, highly educated and had also been soldiers and officers and fought together during the First World War.
When 75 years ago, the Western European Jews looked down their noses ever so slightly at the Eastern European Jews, who were regarded as relics from ancient times.
When 75 years ago, the Eastern European Jews lived in their shtetls and wore caftans, side locks and spoke Yiddish – and looked at the Western European Jews, shaking their heads in sorrow over those who had left the road of the covenant.
When 75 years ago, the Eastern European Jews could not understand the Jews who spoke German or French, and they did not understand the Jews who saw their Jewishness as a piquant and not very significant detail of their identities. Who were mostly completely assimilated; more French than the French and more German than the Germans.
Then 75 years ago, they met naked in the gas chambers of Auschwitz/Birkenau and the other death camps and they finally looked at each other – really looked at each other – and realised that Abraham’s covenant was what now would seal their fate.
Then, 75 years ago, before the gas was released, and they died screaming in agony, clawing at the floor and the walls, they realised that their view of themselves did not determine their fate or the way their killers regarded them. To them, they were all vermin. And vermin you exterminate.
Then, 75 years ago, they finally realised that their fate were determined by what they were and not in any way by what they had done.
Then, 75 years ago, they disappeared together in the smoke from the crematories.
Then, 75 years ago, no pity or solidarity was shown towards us, against the hateful forces that would ultimately destroy Europe; the Nazis were left to carry out their murderous plans to rid the world of the Jewish people. They met little opposition, the Nazis, those who build their existence on evil and constantly fuel the hatred they feel for us, there in the synagogue, by their misguided belief that we somehow are to blame for all the ills is this world. Either we are too rich, or too poor, too foolish or too smart, too powerful or not powerful enough, too wicked or too kind. And never quite human.
It was last Saturday, at Yom Kippur, when all of you Gothenburg inhabitants showered us with love in a heartfelt and overwhelming display of solidarity with us.
It was last Saturday, on Yom Kippur, when we saw when we arrived at the synagogue for the service, that you had sent hundreds of letters of love and support, all on display for everyone to see in the assembly house.
It was on Saturday, on Yom Kippur, when the amount of emails that had arrived, we were told were too many to count, and it was on Yom Kippur, and the day before hearts were drawn on the sidewalk outside our synagogue and assembly house, and it was on Yom Kippur an unknown woman presented us with 200 roses as a sign of love and solidarity.
It was last Saturday on Yom Kippur, men and women in police uniforms, together with thousands of gothenburgers as well as many other Swedes, and foreigners too, showed the Nazis and their leftist counter demonstrators who had arrived in order to seek confrontation (in spite of them not being too overtly fond of us either) – that we were all united against their manifestation of hate.
It was the day before Yom Kippur our community chairman, along with other representatives of the Jewish community, spoke before a cheering crowd of at least 2000 people, and talked about dialogue instead of polarisation as well as understanding and acceptance instead of hatred.
And now, after yet again reliving the sensation of what our parents, grandparents and great grandparents experienced and many of them died as a result of, we could regain the positions in our lives and the air was filled with determination – that what happened 75 years ago will never ever happen again.
We Jews have taken back our place on the stage and also in history – and there we will remain, no matter what happens, what we think of each other and what others think of us.
When the blowing of the ram’s horn sounded, that proclaims that the Creator is giving us another chance to improve and to improve our lives as well as the lives of others’ in the year to come, we had the feeling that next year will be a year of renewed friendship and yes, love, between all of us human beings, in our everyday life as well as when we come together, here in our hometown, Gothenburg.

söndag 1 oktober 2017

Hatet som besegrades - vi som firade Jom Kippur och alla ni andra

Så hände det som vi Göteborgs judar aldrig trodde skulle hända. Vi stod där tillsammans på Jom Kippur och bad vår Skapare om förlåtelse för de fel vi har begått mot honom och mot varandra. Vi stod där och fick för en kort stund förnimma det som hände då, för 75 år sedan.
Vi stod där. Vi som har varit vänliga mot varandra. Vi som hjälpt varandra. Vi som har varit elaka mot varandra. Vi som stöttat varandra men också vi som varit avundsjuka.
Vi stod där. Vi som anser att kultur är basen för det judiska och vi, som ser fördjupad religiositet som det viktiga i ett judiskt liv.
Vi stod där som människor i allmänhet med våra starka och svaga sidor.
Vi stod där och vi funderade på hur vi ska kunna göra nästa år till ett bättre år i relationen till varandra.
Vi stod där, några hundra judar från Göteborg med omnejd.
Två kvarter bort marscherade nazisterna.

För en liten stund darrade vi när vi påmindes om det som skedde i Europa för 75 år sedan.
Då, för 75 år sedan, när de i hög grad assimilerade västeuropeiska judarna mestadels såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sin identitet.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna var högutbildade och hade varit officerare i sina respektive krigsmakter under första världskriget.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna såg på de östeuropeiska judarna som en relik och en kvarleva från gamla tider.
Då, för 75 år sedan, när de östeuropeiska judarna bodde i sina shtetls och bar kaftaner, hårlockar och talade jiddish - och som tittade på de västeuropeiska judarna och skakade på sina huvuden åt de som hade lämnat förbundets väg.

Då, för 75 år sedan, förstod de östeuropeiska judarna sig inte på de judar som talade tyska eller franska och de förstod sig inte på de judar som såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sina liv.
Då, för 75 år sedan, möttes de nakna i gaskamrarna i Auschwitz/Birkenau och de tittande på varandra och insåg att Abrahams förbundstecken var en del av det som avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, innan gasen släpptes ned, insåg de att deras syn på sig själva inte avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, förstod de till sist att deras öden avgjordes av vad de var och inte vad de hade gjort.
Då, för 75 år sedan, försvann de tillsammans i röken från krematorierna.

Då, för 75 år sedan, visades ingen solidaritet med oss och mot de hatiska krafterna som förgjorde Europa. Nazisterna, de som bygger sin tillvaro på hatet de känner för oss därinne.

Det var i lördags, på Jom Kippur, som ni alla visade översvallande solidaritet med oss.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som vi såg att ni hade skickat hundratals brev som satts upp för allas beskådande inne i församlingshuset.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som mängden mejl som kommit var oräkneliga och det var då, på Jom Kippur, som det fanns hjärtan ritade på marken utanför vår synagoga och det var då, på Jom Kippur som en okänd kvinna överlämnade 200 rosor som tecken på solidaritet.
Det var i lördags på Jom Kippur som män och kvinnor i polisuniform tillsammans med tusentals göteborgare och tillresta övriga svenskar, visade nazisterna att vi alla står enade mot deras hat.

Det var dagen före Jom Kippur som vår församlingsledare tillsammans med andra företrädare för oss judar, talade inför 2000 jublande människor om dialog istället för polarisering och om förståelse istället för hat.
När förnimmelsen av vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar genomlevt och dött för, kunde vi återta våra positioner i våra liv och luften var fylld av beslutsamhet över att det som hände då, för 75 år sedan, aldrig någonsin kommer att hända igen.

Vi judar har återtagit vår plats på scenen och där stannar vi oavsett vad som händer och vad vi tycker om varandra.
När blåsandet i vädurshornet förkunnade att Skaparen givit oss chansen att förbättra oss och höja våra liv till nya höjder under det kommande året, bar vi med oss känslan av att nästa år kommer att bli ett år av förnyad gemenskap mellan alla oss människor, där i vår vardag, där i vår gemensamma hemstad, Göteborg.

onsdag 20 september 2017

Nazis marching in my hometown - during Yom Kippur

I live in Göteborg (Gothenburg) in Sweden.
I am a Jew, living a traditional Jewish life, and I am the son of Auschwitz/Birkenau survivor. I have devoted much of my adult life to lecturing about the Holocaust and its consequences. In the beginning, my mother and I were doing this together but after her passing, I continued on my own. What we warned our audiences of and talked about will now take place in my hometown.

On September 30, the Nazi organisation NMR, ”the Nordic Resistance Movement”, will ”demonstrate” (read: march) in central Göteborg. On their website they call for "national uprising” and they are counting on gathering at least 1000 participants.

On September 30th, we Jews celebrate Yom Kippur.

”The day will come when those who took their lives, now too, are trying to deny them their deaths.”

NMR claims openly and without hesitation that we Jews are the cause of all evil and that they wish to implement Hitler's final solution, that is the mass murder of us Jews.
That left-wing groups come to Göteborg simultaneously to seek confrontation and stop the Nazis by means of violence is not ruled out. There may be a lot of violence in central Göteborg.
The Nazi demonstration/march will pass about 100 meters from our synagogue, a synagogue where we Jews will come and go throughout this our holiest day of the year.
”The day will come when those who killed them, now too, are trying to deny them their deaths.”, the former leader of the Swedish People's Party Per Ahlmark, once wrote about the Holocaust.

"The Holocaust never happened"

"The Holocaust never happened,” say the Nazis, ”but it is a pity that Hitler did not finish the job.”
This is the point to which we have now arrived. The above views is now being disseminated on streets and squares on a daily basis and on our holiest day, The Day of Atonement, in my city.
I live in Göteborg. As the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau, I have chosen to live a traditional Jewish life, and during a large part of my adult life I have lectured about the Holocaust and its consequences - and now I and my fellow Jews here in Göteborg are faced with the reality which I, and my mother when she was still alive, lectured about and said must not happen again. But now it is happening again.
How are we to respond to the evil shown to us and our unimaginably naive police force that have given the Nazis demonstration permit on this day? And, in addition, the NRM also arranged an unauthorised demonstration just the other day where there they consistently ignored the police, who did nothing.

Yom Kippur

For those who do not know what Yom Kippur means, I'll quickly tell you this: From the Jewish New Year, Rosh Hashana, it's 10 days to Yom Kippur. These 10 days are a time of reflection and reconciliation with the mistakes committed during the previous year. Our goal is to become better people in the coming year. We should contact people we have wronged and try to mend our ways and correct the mistakes we have made. Everything leads up to Yom Kippur, when we finally ask the Creator for reconciliation and forgiveness for our mistakes against the Creator himself. Most of us fast for a night and a day in order to focus on the reconciliation with the Creator, but also in order to gain increased awareness of our dependence on daily food and drink as well as other basic living conditions. At Yom Kippur we stand alone but in group before the Creator. At the end of the day a Shofar, a horn, is blown, as a symbol of forgiveness and the opportunity to begin living a life of higher morality than the past year.

The Nazis are marching in my hometown during Yom Kippur

That the Nazis have chosen this day is no coincidence. The Nazis especially enjoyed violating Jews on this day and days like this, before and during the war.
"Do not believe that your prayers and the pursuit of high morals have any chance against our power and our ability to do what we want with you." - This is the message that the Nazis and those who hate us want to convey.

In 1973, the Jewish state of Israel was attacked on Yom Kippur, in an attempt to complete the Holocaust through the extinction of the Jewish state. Israel managed to win the war, but it was very tough fighting with great losses in human life.

We have, of course, tried to put an end to the demonstration, and we are astonished at the weakness of the Swedish police against an organisation that has the extermination of us Jews, on their agenda. Hence, an undemocratic organisation like this utilises the open and democratic system for its own very undemocratic purposes.

The survivors' way of dealing with evil

We also respond by highlighting the survivors' ways of responding to the evil.
I have worked in a Jewish retirement home as a nurse and I know that the now aged survivors are tormented every night with anxiety and flashbacks; they relive the war. However, they still get up every morning and go through their morning routines and live their lives in a dignified manner and by that they show us an attitude that we who were born after the Holocaust must adhere to - because it is our duty to do so.

Despite the hell in Auschwitz/Birkenau, the survivors chose to hold on to the Jewish way of protesting. They chose to try to sanctify life. They tried to rebuild their lives with the help of the basic moral standards we have always chosen to live after, and with God’s help.

They chose life before death.

They chose life before death.
They chose to show that our morality and faith in the inviolability of life are stronger than death.
They showed us that the Jewish way of life also defeated and still defeats the Nazis.
They showed us the attitude we now must show, and one that we have an absolute duty to follow.

That is what we are now facing here in Gothenburg.

We will show everyone that we still pray to God on the Day of Atonement and that we will not let the madmen and their evil ways win.
We are asking for a better year, that we will be better people and we show each other and everyone else that we never let anyone trample on us ever again.

We have an obligation to honour all the Jews who, despite persecution and death, have inherited the greatest gift - life - in which our faith in the individuals gain over death.
That's what we're going to show all those who think they can walk all over us again.

Through the State of Israel and through our way of living we are taking back our place on the stage and there we will stay, no matter what happens. Because no alternative exists.

tisdag 19 september 2017

Nazisterna marscherar i min hemstad under Yom Kippur

Jag bor i Göteborg.
Jag är jude och lever ett traditionellt judiskt liv och jag är son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau Jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att föreläsa om Förintelsen och dess konsekvenser. I början var jag och mamma ute tillsammans men efter hennes bortgång har jag gjort det på egen hand. Det vi varnade för och talade om kommer nu att äga rum i min hemstad.

Den 30 september kommer den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen att demonstrera i centrala Göteborg. På sin hemsida uppmanar de till ”nationell resning” och de räknar med att samla 1000 deltagare.
Den 30 september firar vi judar Yom Kippur.

”Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem”
NMR menar öppet och utan omsvep att vi judar är orsaken till allt ont och de önskar genomföra hitlertysklands slutgiltiga lösning, det vill säga massmord på oss judar.
Att vänsterextrema grupper kommer till Göteborg enkom för att söka konfrontation och stoppa nazisterna med våld är inte uteslutet. Det kan bli våldsamheter i centrala Göteborg.
Nazidemonstrationen kommer att passera cirka 100 meter från vår synagoga, en synagoga där vi judar kommer och går under hela denna vår heligaste dag på året.
- Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem, skrev en gång den dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark om Förintelsen.

”Förintelsen har inte ägt rum”
"Förintelsen har inte ägt rum", säger nazisterna, "men det är synd att Hitler inte slutförde arbetet."
Dit har vi nu kommit. Ovan sagda åsikter får nu spridas på gator och torg på vår heligaste dag, Försoningsdagen, i min stad.
Jag bor i  Göteborg. Som son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau har jag valt att leva ett traditionellt judiskt liv och har under en stor del av mitt vuxna liv har föreläst om Förintelsen och dess konsekvenser - och nu ställs jag och övriga judar i Göteborg inför den verklighet som jag, och min mamma när hon levde, har föreläst om och sagt inte får hända igen. Men nu händer det igen. 
Hur ska vi bemöta den ondska som visas mot oss och vår ofattbart naiv polis som har gett nazisterna demonstrationstillstånd på just denna dag? Och som dessutom ordnade med en otillåten demonstration dessförinnan där de konsekvent ignorerade polisen, som inte gjorde något.

Yom Kippur
För dem som inte vet vad Yom Kippur betyder ska jag snabbt berätta: Från nyårsdagen, Rosh Hashana, är det 10 dagar till Yom Kippur. Dessa 10 dagar är en tid för eftertanke och försoning med de fel man har begått under föregående år. Vår strävan är att vi det kommande året ska leva som bättre människor. Vi tar kontakt med människor som vi har brustit gentemot och försöker reda ut och korrigera de fel vi gjort. Allt leder fram till Yom Kippur då vi slutligen ska be Skaparen om försoning och förlåtelse för våra felsteg mot Skaparen. De flesta av oss fastar i ett dygn för att fokusera på försoning med Skaparen men också för att få ett ökat medvetande om vårt beroende av daglig tillförsel av mat, dryck och andra basala livsvillkor. På Yom Kippur står vi ensamma men i grupp inför Skaparen. Dygnet avslutas med att man blåser i ett vädurshorn, som en symbol för förlåtelse och möjligheten att börja att leva ett liv med högre moral än året som har gått.


Nazisterna ska demonstrera i min hemstad under Yom Kippur
Att nazisterna har vald just denna dag är inte en slump. Nazisterna njöt under kriget speciellt av att kränka oss judar just på denna dag.
"Tro inte att era böner och er strävan efter hög moral har en chans mot vår makt och vår förmåga att göra vad vi vill med er.” - Det är budskapet som nazisterna och de som hatar oss vill förmedla.
1973 anfölls den judiska staten Israel just på Yom Kippur, i ett försök att slutföra Förintelsen genom utplånandet av den judiska staten. Israel lyckades vinna kriget men det var mycket hårda strider med stora förluster i människoliv.
Vi har givetvis försökt att få stopp på demonstrationen och vi är förbluffade över den svenska polisens slapphet mot en organisation som har utrotande av oss judar på sin agenda. En allt igenom odemokratisk organisation som här utnyttjar det demokratiska systemet för sina egna odemokratiska syften.

De överlevandes sätt att bemöta ondskan
Vi reagerar också genom att lyfta fram de överlevandes sätt att bemöta ondskan.
Jag har jobbat på ett judiskt äldreboende som sjuksköterska och jag vet att de nu åldrade överlevande plågas varje natt av ångest och flashbacks; de återupplever kriget. De går dock trots detta upp varje morgon och gör sina morgonrutiner och lever sina dagar på ett värdigt sätt och visar oss ett förhållningssätt som vi, som föddes efter Förintelsen måste följa - för det är vår plikt.
Trots helvetet i Auschwitz/Birkenau valde de överlevande hålla fast vid det judiska sättet att protestera. De valde att försöka helga livet. De försökte att återuppbygga sina liv på den grundläggande moral vi alltid har upprättat oss själva, och Gud, med.

De valde livet före döden.
De valde livet före döden.
De valde att visa att vår moral och tro på livets okränkbarhet är starkare än döden.
De visade oss att det judiska sättet att leva besegrar även nazisterna.
De visade oss på den hållning vi måste uppvisa, som vi har har en absolut skyldighet att följa.
Det är det vi nu står inför här i Göteborg.

Vi ska visa alla att vi ber Gud om upprättelse på Försoningsdagen och att vi inte låter galningarna och deras ondska vinna över oss.
Vi ber om ett bättre år och vi visar varandra och alla andra att vi aldrig låter någon trampa på oss.
Vi har en skyldighet att hedra alla de judar som trots förföljelse och död har fört arvet vidare om ett liv där vår tro på individen vinner över döden.
Det är det vi ska visa alla de som tror att de kan trampa på oss igen.
Vi har genom staten Israel och via vårt sätt att leva återtagit vår plats på scenen och där stannar vi, vad som än händer, eftersom något alternativ inte existerar.

lördag 9 september 2017

Muslimen som hjälpte judar och judarna som hjälpte en muslim

Jag arbetade flera år som sjuksköterska på olika flyktingförläggningar i Sverige  under Balkankriget. Kriget var ett förfärligt inbördeskrig där etnisk eller religiös tillhörighet blev avgörande för liv eller död. Människor som levt som goda grannar utan att fundera över religion eller etniskt tillhörighet blev plötsligt dödsfiender och övergreppen var fruktansvärda.

Jag, som jude, mötte än en gång människor som tvingades fly för vad de var, inte för vad de hade gjort.
Jag fick höra otaliga historier om förfärliga övergrepp. Jag mötte en fyraårig flicka som  visade hur man slet kläderna av hennes mamma. Det är först nu jag orkar närma mig de människor jag mötte. Jag har hundratals berättelser nedskrivna eller bevarade långt in i min själ.

Kanske det nu är dags att berätta - om inte för annat än för att jag ska kunna befria mig från dess påverkan på min själ och för att lyfta fram offren för mänsklig ondska - men också oss som jobbade för att se dem och bekräfta dem.
När jag berättade min egen familjs historia, om min mamma som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau fick jag kontakt med flyktingarna. Ja, de var flyktingar och det var hela familjer som jag mötte och alla var extremt traumatiserade. ALLA. Många berättade för mig och jag lyssnade. De berättade för mig eftersom att de upplevde att jag förstod. De upprättade mig och lärde mig att min familjs historia upprättade andra människor på en djupt existentiell nivå.

Denna berättelse sticker ut. Jag är väldigt ledsen över att jag inte har mannens namn kvar, för jag vill veta hur det gick för honom och hans familj. Innehållet i hans historia sticker också ut på flera andra sätt. En muslim som hjälper judar och judar som hjälper en muslim. De delar liknande öden och detta visar också vad som måste prioriteras i livet. Mänsklig kontakt, minnet av nära och kära och behovet av att sättas in i ett sammanhang bortom det som som betecknas som lycka i vårt sekulariserade samhälle - pengar  och makt. Det visar också på hur respekt för varandra kan överbrygga schabloner och demonisering av Den Andre - den som alltför ofta anses vara orsaken till all ondska.

En bosnisk man berättar följande för mig



Ett av mina första minnen i mitt liv härrör från den tiden då jag var fyra år gammal, vilket var i slutskedet av andra världskriget. Jag är född, och har bott hela mitt liv, i Bosnien. Det jag minns tydligaste var att man spikade igen fönstren på vårt hus med brädor. Anledningen var att jag inte skulle kunna se det som hände mot en vägg 50 meter bort från huset. Nu var brädorna inte helt täta utan hade springor emellan och nyfiken som jag var kikade jag igenom dessa springor. Vad jag såg var hur man avrättade människor, främst judar. Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare och jag har inte trott att dessa händelser egentligen haft någon betydelse för mig tidigare men nu har jag mardrömmar om denna händelse som nu ligger 50 år bakåt i tiden. När jag tänker närmare på saken så kanske den värme jag känt gentemot judar härrör från denna händelse. Jag är inte helt säker men låt mig förklara varför jag har mardrömmar. 



Jag kommer från en stad där det fram tills alldeles nyligen bodde cirka 50 000 invånare. Jag levde där och lyckades bygga upp en rörelse som gjorde mig både rik och inflytelserik. Jag ägde bland annat fyra restauranger, hade flera bilar och bland mina gäster fanns både kända, okända och ökända människor. Hit kom bland annat Radovan Karachi som jobbade som psykiater och psykoterapeut på ett sjukhus inte långt från vår stad. Det är samme man som sedan blev serbernas ledare och nu är eftersökt som krigsförbrytare och krigstribunalen i Haag. 



Jag ägde också två stora hus i staden. Ett av husen köpte jag på 1970-talet och det visade sig att en tidigare ägare varit en förmögen judisk familj. De hade blivit deporterade och en del av familjen avrättade. Kanske i Auschwitz, kanske framför muren intill vårt hus. 

När jag renoverade huset några år senare hittade jag ett blyklätt skrin och inuti skrinet fanns en förmögenhet i guld i form av armband och andra smycken. Förutom detta fanns även en del familjefotografier. Jag förstod att detta måste vara den deporterade judiska familjens ägodelar. 



Jag bestämde mig för att leta reda på ättlingar till familjen, om sådana fanns, och för att göra historien kort lyckades jag spåra några familjemedlemmar till Israel. Jag skrev till dem och berättade om fyndet och att jag ville lämna över skrinet och dess innehåll och efter ett tag kom de på besök till mig. Det blev en gripande scen men det som förvånade mig då var att det var fotografierna och inte guldet som de blev allra gladast över. De fann också glädje i att få se huset familjen hade bott i och att finna sina rötter. 



1988 besökte barnbarnen till familjen som bott i huset oss, och de var lika rörda de över att få se huset där deras familj en gång hade bott. Det fanns naturligtvis vid denna tid ingen som hade kunnat tro att det skulle bli krig igen. Spänningarna ökade dock i trakten och den synagoga som fanns i vår stad hade ett vacker tak av koppar som alla i staden var stolta över. Nu hade dock några serbiska fascister beslutat sig för att ta ner taket och sälja det som skrot. Jag vägrade acceptera detta och tog därför pengar ur egen ficka och lät ta ner taket och transportera det till Sarajevo, där jag hade vänner, och där monterades taket upp på en synagoga. 



Under kriget som sedan följde besköt serberna systematiskt kulturföremål för att knäcka befolkningen psykiskt och för att utradera vår etniska tillhörighet. I Sarajevo under belägringen betydde detta att begravningsplatser, minareter och synagogor var förstahandsmål. Synagogan med koppartaket missade de dock, så denna står kvar. 


Utanför vår stad fanns alla de beryktade koncentrationslägren där vi muslimer slaktades och blev våldtagna medan världen bara såg på och inte gjorde något. Av stadens 50 000 invånare är idag 25 000 döda. Jag vill inte tala om det man gjorde mot mig men så mycket kan jag säga att man skenavrättade mig tre gånger. Man sa alltså till mig att jag nu skulle dö, men sedan ångrade man sig. Dessa skenavrättningar tog plats inför mina söner och min hustru. 



Hur jag tog mig ut ur helvetet är en historia för sig, men nu, 1994, lever jag som flykting här i Sverige. Allt har tagits ifrån mig, enbart beroende på min etniska tillhörighet - och då ska du veta att detta fram till nu egentligen inte har varit något viktigt för mig.  


Mina hus ligger i serbkontrollerat område, så jag lär aldrig få tillbaka dem. Jag kunde aldrig drömma om att man för andra gången skulle gripa ägarna till huset vid bodde i, denna gång mig och min familj, och kränka oss, deportera oss och döda oss, men så är det. 


Åter igen dödas människor på grund av sitt ursprung, än en gång sker detta i Europa och även denna gång ser världen på när ett folk slaktas. Jag kan leva med att mina världsliga tillhörigheter är fråntagna mig men jag saknar familjens fotografier och nu förstår jag varför mina judiska vänner grät över dessa. 

Jag har beslutat mig för att skriva till dem och berätta om vad som hänt mig och min familj och att jag nu lever som flykting utan ett eget land, här i Sverige.
---------------------------

I en artikel ifrån 1946 i en av de största tidningarna i Sverige, Svenska Dagbladet, intervjuas min mamma. Hon beskriver den ångest och de mardrömmar som plågar henne, hon söker efter sina småsyskon bland folk hon ser på gatorna och det faktum att hon inte ens har några foton på de familjemedlemmar som mördats gör henne förtvivlad.
En cirkel är sluten och jag påminns om hur viktigt minnet är för vår identitet och vår skyldighet att aldrig glömma offren för mänsklig ondska.

Jag har så många gånger tänkt på denne bosniske man och undrat vad som hände sedan.
Kom han tillbaks till Sarajevo?
Flyttade han till Israel?
Finns det någon som vet?