tisdag 7 februari 2017

Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser

2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.

Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska  ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år  - i nazirikets dödsläger.

- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!

- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.

Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!

- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.

- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.

- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar