Indifference and Polarisation - Prerequisites for the Holocaust of Man

First,
I am the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau. I have promised my now dead mother, to continue to tell the true story (hers and mine) of what happened to our family and thus make my contribution to the world so that we never forget and that hopefully we can try to learn about the consequences of these mass murders and to try to prevent it from happening again.

What was the Holocaust?

The Holocaust was the state-controlled systematic mass murder of Europe's Jewry, planned and implemented by Nazi Germany and its collaborators between 1933 and 1945.
Jews were the primary goal - because Jews were considered the only active enemy of Truth - and as such they prevented the liberation of humanity.

Look, the Jew is like a cancer that spreads through the body of society - the Jew is predisposed for destruction of mankind etc etc. And when indoctrinated in this way of thinking it was not that problematic that Jews disappeared - and 6 million of them were murdered, of which 1.5 million were children. Europe changed and it will never be the same again.

The others executed who were considered to be of low racial biological value were regarded as passive free loaders of society's resources - many of them were affected by the violence - Roma, political dissidents and people with mental or physical disabilities were executed. Furthermore, millions of Soviet prisoners disappeared, Jehovah's Witnesses and gay men disappeared in the society of racial biosynthesis and executed or worked to death.

It always begins with the Jews but it never ends with the Jews.

Over the last two years I have worked at a Jewish retirement home on the Swedish west coast. Here around 15 - now between the ages of 85 and 102 years old - live the remaining Jews who spent their youth in the extermination camps, the industrially established death mills in Europe.

These 15 Jews are among the few remaining survivors of the Holocaust, but they are also survivalists in the true essence if the word. They are the strongest of us all - those who lost not only the lives they once lived, but their families and also their faith in humanity.

Ester says to me; - Stefan, do you see the bump that sticks out on the elbow here? And she slowly pulls at the sleeve on her thin 91-year-old arm. Do you see? There’s nothing like it on my other arm. See, there is a bone growth there.

I waited.

"He shot…” she said, suddenly starting to cry where she sat on the edge of her bed in her small apartment. Her voice barely carried. - The German, a 20-year-old boy, she continued - he went around there with his gun and shot Polish Jews. Because he felt like it. He hated us the most, the Polish Jews. I was 15 - or was I 16? - there in the camp, I can’t remember. He came up to me waving his gun and I knew I was going to die. I thought it might just hurt a little bit and then it would all go black, you understand? But he turned the gun around instead and hit me with it and I held up my arm, like this, to protect my face, you understand? And then the bone broke, right here at the bump. The other prisoners took care of me and made a sling and the arm was probably three times as big it was so swollen, you understand? And then I had to pretend to work and you know, at the roll calls ... - oh, I prayed to God every day and he heard me, you understand? He heard me, she said, crying. How bad it was, how it hurt, day and night, she shook and whimpered and every pore in her skin seemed to open.

- What's up, I thought - what's happening? And it seemed the whole world stopped and held its breath.

She continued, "Lord my God, I thought, give me strength, and you know I was six years in the camps. I was 14 years old when they took me and 20 when I finally was set free, she said, and the tears kept running down her wrinkly cheeks, - you understand?

- You are a nurse, Stefan, can you see here in the white of your eyes if you are alive? She said, pulling down her lower eyelid. You know the Americans who walked around there in Bergen-Belsen among the piles of dead bodies, they pulled down the lower eyelids on the eyes on the corpses. To see if they might still be alive. So did they did with me, you understand? And they saw that I was alive, there on the pile of bodies, you understand?

Before we got to Bergen-Belsen we went for six days and for six nights without water and food. It was in the winter. We took snow in our mouths to get some fluid in us, you understand. Oh, how we suffered. No sleep, no food or liquid and no clothes, just thin dirty rags, you understand. We padded our feet with paper and string so as to avoid frost bite, you understand. In the end I had no strength left in me, I lay down to die, but my friends lifted me up and dragged me until the legs could carry me again, you understand - they were dragging me. We heard shots all the time and then we knew that now there was another one of the prisoners who had fallen, you understand, the Germans walked last to get the stragglers and they shot everyone who fell or did not hurry up enough, she said while the tears ran. I prayed to God all the time and he heard me, you understand, he was listening to me. 29 kilo I weighed when I came to Sweden in May 1945 and it took a year before I could walk again. I dared not go to Palestine, you understand. I dared not leave Sweden, you understand.

"Imagine when the message reached me that no one knew what had happened to my mother and father or my siblings," she said, and her small body writhed with anxiety - I knew their strength ran out. We had promised we would find each other after the war was over, she said, - do you understand how that felt after six years as a child and a teenager in hell?

- If I've told anyone? Only my husband, before he died, you understand? I wanted a Jewish man and God sent a Jewish man to me and I told him, but otherwise not. I kept kosher and I kept all the Pesach dishes in the basement and I prayed to God every day, at least twice. And we had children, two. Stefan, I've done my best but it's not easy with what I'm carrying around with me and no mom and dad. But God heard me, you understand? I have tried to give the children everything, you understand, but it was so hard, she said and she shivered.

- Many people like me have killed themselves, but I can’t. I'm religious, I believe in God, you understand, I cannot kill myself, you understand, Jews are not like that. But why do those Nazis have to chase me every night? She nodded and said, - and it's soon night again.
- Well, it feels a bit better now, she said, pointing to the left side on her chest.
She is like a little bird where she is sitting, holding her walker. - It feels a bit better, she says, yes I feel a bit relieved, actually. Her face lights up.

- I’m telling you this, because you're wearing kippa and tzitzit. You understand me, I know you do. My dad wore tzitzit and kippa. He worked until 11 o'clock and then came home and prayed and put on tefillin before he ate anything. - Do you know they took him to the extermination camp but let him go - he didn’t look Jewish. He came back to the ghetto and told people about the camps and what it was like there but they didn’t believe him. Then they took him again and I never heard from him again, you understand. The others, the Christians - they do not understand. Many Jews don’t understand either. They say there is no God, but I know Stefan, I know he's there. I know. How can you believe? they say to me, - you saw how they threw the babies in the fire. How can I know? I was a child myself. I do not know. God made it happen, so it is, but he is still good, I know it, I can feel it in here, she said, pointing at her thin chest.

I'm so empty here, every day, Germans try to shoot me, you understand? Every night I revisit the camps. Six years and just because I'm a Jew, - she said while the tears kept flowing. - I was just a child and what do I know, but Stefan, both you and I know, there is a God, he exists.

Who am I to question you, Ester, I thought, who is entitled to question you at all?

- I’m religious because you are, I said. I'm religious because you had the strength to believe in God and because you have the strength to do it, I said. If I'm not religious, I'll let both you and your dad  down together with all the others who recited Shma Yisrael there on the planet Hell. It’s as simple as that. Nothing else, no intellectual Darwinistic theories in the world can convince me otherwise or disappoint you or your dad, I said.

- And you're right, I continued. I know God is there and I do not know why he let it happen and lets it happen to you every night, I said, but I want to listen to you for as long as you’ll let me and maybe I was put here in this world just for this moment.
Maybe that’s why I’m there, I thought. - Just as Mordecai told Queen Ester at a crucial moment in her life; that it is God's will and that it will make your nights free from nightmares and anxiety.

- How does it feel in your chest now?
- It’s strange Stefan, it actually feels a bit better, it actually does, maybe I can sleep now, it actually feels easier, not so heavy. I just have to kiss my Mezuzot first.

- Ester, I said, pointing with my whole hand - I'll never forget a single word of what you said - never - and that's a promise I give to you. Listening to you and seeing what is necessary for you to transform your feelings into words, is a favour, it is an honour and as long as we can, Ester, I am ready to listen. You are one in a million.

- Really, Stefan? You think? I have never ever told anyone about this. Not for 71 years. I have never said anything to the doctor or the rabbi about why or how my arm was broken, you understand. I don’t want to make them sad, they have their lives to live, I want them to be happy.

She has been silent for 71 years and now, suddenly, she is speaking.

Ester and all the 15 survivors are still being haunted by their memories, their depressions, their anxiety, and their longing for the life they once had that was taken away from them all - they all have nightmares and are on psychiatric drugs, everyone is suffering from anxiety, everybody thinks about what happened every day and they are still being chased in their dreams every night.

On the other hand, they have managed to build a life here in Sweden against all odds, many have had great success in their careers and with with their families but we, the children of the survivors are also deeply imprinted by living in the shadow of the impossible, the unthinkable: That 80 percent of Europe's Jews were murdered in history's most well planned and implemented genocide.

What does it look like today?

During the past year, we have on several occasions had police armed with submachine guns guarding the inside and outside of the nursing home due to external threats.
25% of the Jewish community’s budget goes to security.
Why? - Because the only thing that surpasses our paranoia for persecution is the reality we live in.

Jews choose to protest in the way we have always done. We protest by embracing life. It really should be impossible to be religious in the shadow of the Holocaust but in spite of this many Jews are religious anyway. It is our sacred duty to protest by lifting up the sanctity of life - we Jews love counting the number of Jewish Nobel Prize winners - and there are many - even though we are 0.1 percent of the world's population and this despite the fact that we - or perhaps thanks to that very fact - believe that our God has a responsibility for making it happen.

We do not simplify this moral dilemma by what is the greatest danger, polarisation.
We distance ourselves from what forms the ground for the Holocaust, Nazism, Communism, and now the Islamic terrorist groups’ twisted ways of organising its own version of truth.
The Chief Rabbi in England, Jonathan Sacks, writes in his book about the worst of human beings:
Polarisation - and this applies to both religious and atheist movements - polarisation that calls for ”us” and ”them” and which explicitly prohibit debate and questioning as a way forward:

1. I have the truth - my god stands for the Good - Love - or in the atheist movements - science has the Truth, Hitler with race biology, Stalin or Mao with Karl Marx's utopian idea of ​​humanity's liberation, but when we people think we are gods ad act as if we are, we are walking on very thin ice.

2. Somebody else stands for what is Evil because what we stand for is the Good.

3. Once we have defined what ”the other” stands for - and here it is now time for us to prove our thesis and when we can not find evidence that they actually are what we believe, the conviction of ”the Evil of the other” is further strengthened - it’s all just hidden away from plain view and they are really planning Evil secretly - an example of this is the Protocol of Zion - a recognised forgery which is a bestseller in, among other places, the Middle East.

4. The next step is now not far from it seeming reasonable to eliminate Evil - in the name of goodness and love, of course.

5. We now have a perverted morality - it is now morally right to kill Evil in the name of Love and Truth.

Polarisation threatens the world again. Polarisation is the basis of all terror - currently in the form of the Islamic terror that sweeps across the world and have reached Europe. The polarisation that threatens world peace and peaceful coexistence that reverses the moral concepts so that mass murder and genocide becomes a moral act.

We must dare to meet and confront the polarisation, otherwise what happened will happen again - not exactly the same but as a rhyme, as a copy but with the same devastating result.

It is polarisation that underlies all anti-Semitism - whether in the Middle Ages, as ”Christ killers", during the first half of the twentieth century, as racially biologically inferior or now that all anti-Jewish templates are laid on the small Jewish state of Israel - the only country in the Middle East from which we have not received any asylum seekers - but which the UN systematically and without batting an eye lid also points out as the Center of Evil on Earth. The UN, which in 2016 adopted countless resolutions against Israel, but only four against for example Syria, a country torn to pieces, bleeding after several years of civil war.

What is the antidote?

We must not neglect our duty to counter the polarisation.

My personal conviction is to rest on our ancestor Abraham's insight. There is a God who stands outside creation and who has created everyone in his image. He has given us a moral code to follow and this moral code clearly shows the basis upon which human coexistence should rest so that the value of individual human beings are at the heart of our actions.

When humanity takes over the role of God, albeit with religious or atheist motives, never mind how good their intentions may be or seem, human self-esteem eventually collapses.

In 2016, the Nobel laureate Elie Wiesel died, a man who, like my own mother, survived Auschwitz/Birkenau. He summarised his experience with these words:

The opposite of love is not hatred.
The opposite of love is indifference.

Let's not be indifferent.

Likgiltighet och Polarisering - Förutsättningar för Förintelsen av Mänskligheten

Först,
Jag är en son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau. Jag har lovat min nu döda mamma, att fortsätta att berätta om det som hände för att ge mitt bidrag till att vi aldrig glömmer och att vi försöker lära oss om massmordens konsekvenser och att försöka förhindra att det upprepas.

Vad var Förintelsen?

Förintelsen var ett statsstyrt systematisk genomfört massmord av Europas judenhet, planerat och genomfört av Nazityskland och dess kollaboratörer mellan 1933 och 1945.
Judar var det primära målet - eftersom judar ansågs vara den enda aktiva fienden mot Sanningen - och det som hindrade mänsklighetens befrielse.

Se - juden är som en cancer som spred sig genom samhällskroppen - juden är predisponerad till förstörelse - och när man indoktrinerats i detta sätt att tänka var det inte problematiskt att judar försvann - och 6 miljoner av dem mördades varav 1,5 miljoner var barn. Europa förändrades och kommer aldrig att bli detsamma igen.

De andra som avrättades som ansågs vara av lägre rasbiologisk värde, var passiva snyltare på samhällets resurser - många av dem drabbades av våldet - romer, politiskt oliktänkande och människor med psykiska eller kroppsliga handikapp, avrättades.

Vidare försvann miljoner sovjetiska krigsfångar, Jehovas vittnen och homosexuella försvann i den rasbiologiska människosynens samhälle och avrättades eller arbetades till döds.
Det börjar alltid med Juden men slutar inte med Juden.

Under de senaste två åren har jag jobbat på det judiska äldreboendet här i Göteborg. Här bor nu cirka 15 - nu i åldrarna mellan 85 och 102 år - av de judar som tillbringade sin ungdom i nazilägrens utrotningsläger, de industriellt upprättade dödsfabrikerna i Europa.
Dessa 15 judar är överlevande ifrån Förintelsen, men de är också överlevare, i ordets rätta  bemärkelse. De är de starkaste av oss alla - de som blev av med de liv de levde, sina släktingar och sin tro på mänskligheten.

Ester berättar för mig; - Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? och hon drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.

Jag väntade.

- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken, en 20-åring, fortsatte hon - han gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet, där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.

- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.

Hon fortsatte, - Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?

- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på likhögen, förstår du?

Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig tills dess att benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.

- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte. Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?

- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.

- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, - och nu är det snart natt igen.

- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen.
Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.

- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.

Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan, både du och jag vet, Gud finns.

Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?

- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.
- Och du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.

- Hur det känns i bröstet nu?

- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska bara kyssa mina Mezuzot först.

- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna  Du är en på miljonen.

- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.

Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.

Ester och alla de 15 överlevande plågas allt mer för varje dag med sina minnen, sina depressioner, sin ångest och sin längtan efter det liv som togs ifrån dem - samtliga har mardrömmar och står på psykofarmaka, samtliga har ångest, samtliga tänker varje dag på det som hände och jagas i drömmarna varje natt.

Den andra sidan är att de lyckades bygga upp ett liv här i Sverige mot alla odds, många lyckades i sina yrkesliv, med sina familjer men vi - barn till de överlevande är också djupt präglade av att ha levt i skuggan av det omöjliga, det otänkbara: Att 80 procent av Europas judar mördades i historiens mest välplanerade och genomförda massmord.

Hur ser det ut idag?

Det senaste året har vi vid två tillfällen haft kpistbeväpnade poliser i och utanför vårdhemmet på grund av yttre hot.
25 % av judiska församlingens budget går till säkerhet.
Varför? - Därför att det enda som överträffar vår paranoia för förföljelse är verkligheten.

Vi judar väljer att protestera på det sätt vi alltid har gjort. Vi protesterar genom att värna livet. Det är egentligen omöjligt att vara religiös i Förintelsens skugga men många av oss är det i alla fall. Det är vår plikt att protestera genom att lyfta livet - vi judar älskar att räkna antalet nobelpristagare med judisk tillhörighet - och det är många - trots att vi är 0,1 procent av jordens befolkning och detta trots att vi - eller tack vare att vi - anser att vår gud har ett ansvar för att han lät det ske.
Vi förenklar inte detta moraliska dilemma genom det som är den stora faran, polarisering.
Vi tar explicit avstånd ifrån det som ligger till grund för Förintelsen, nazismen, kommunismen och nu de islamistiska terrorgruppernas sätt att organisera sin sanning.

Överrabbin i England Jonathan Sachs talar i sin bok om det värsta vi människor kan råka ut för: 
Polarisering -  och detta gäller både religiöst och ateistiska rörelser - polarisering som benämner "vi" och "dem" och som explicit förbjuder samtalet och ifrågasättandet som en väg att gå framåt:

1. Jag har Sanningen - min gud står för det goda - kärlek - eller i de ateistiska rörelserna - vetenskapen har Sanningen, Hitler med rasbiologin, Stalin eller Mao med Karl Marx' utopiska idé om mänsklighetens befrielse, när vi människor tror oss vara gudar är vi illa ute.

2. Någon annan står för det Onda eftersom vi står för det Goda.

3. När vi har definierat vad "de andra" står för - och här gäller det nu att bevisa vår tes och när vi inte hittar bevis för att de faktiskt är sådana - så stärks övertygelsen om "den andres ondska" ändå mer - det sker i lönndom - de planerar det Onda i hemlighet - ett exempel på detta är Sions Vises Protokoll - ett erkänt falsarium som är en bestseller i bland annat Mellanöstern.

4. Steget är nu inte långt till att på något sätt eliminera det Onda - i Godhetens och Kärlekens namn förstås.

5. Vi har nu en perverterad moral - det är nu moraliskt rätt att mörda det Onda i Kärlekens och Sanningens namn.

Polarisering hotar världen igen. Polarisering ligger till grund för all terror - nu den islamistiska terrorn som sveper över världen och Europa. Polariseringen som hotar världsfred och fredlig samexistens som vänder på moralbegreppen så att massmord blir en moralisk handling.

Vi måste våga möta polariseringen annars så kommer det som inträffade då hända igen - inte på samma sätt utan som ett rim, som en kopia men med samma förödande resultat.

Det är polarisering om ligger till grund för all antisemitism - vare sig det som på medeltiden handlade om oss som "gudsmördare", under  1900-talets första hälft som rasbiologiskt underlägsna eller nu när alla antijudiska schabloner läggs på den lilla judiska staten Israel - det enda land hela Mellanöstern som vi inte har tagit emot några asylsökande ifrån - men där FN systematiskt och utan att blinka pekar ut som Ondskans Centrum på jorden. FN, som under 2016 antagit ett otal resolutioner mot Israel men bara fyra mot exempelvis Syrien, som förblöder efter nu flera års inbördeskrig.

Vad är motmedlet?

Vi får inte frånsäga oss vår skyldighet att motverka polariseringen.
Min personliga övertygelse är att vila på vår anfader Abrahams insikt. Det finns en Gud som står utanför skapelsen och har skapat alla till sin avbild. Han har givit oss en moralisk kod att följa och denna moraliska kod visar handfast på vilka grunder människans samexistens bör vila på för att den enskilda människans värde ska vara i centrum för våra handlingar.
När människan tar över guds roll, om än med religiösa eller ateistiska förtecken, så kollapsar människans egenvärde.
Under 2016 avled  fredspristagaren Elie Wiesel som, liksom min egen mamma, överlevde Auschwitz/Birkenau. Han sammanfattade sin erfarenhet med orden:

Motsatsen till kärlek är inte hat.
Motsatsen till kärlek är likgiltighet.

Låt oss inte vara likgiltiga.