söndag 5 november 2017

Polen 1941 & Sverige 2011 eller Kvinnan som Åkte Ambulans

- Hon är rädd för ambulanser och hon är 81 år och talar bara polska, sa dottern oroligt.
- Hon andas tungt och hennes ben är svullna, sa jag. Hennes hjärta är för svagt för att göra sitt jobb och hon kan drunkna när hennes lungor fylls med vätska.

- Jag är rädd för ambulanser och dina gröna kläder, sa min hjärtsjuka patient, medan dottern översatte.
- Jag är ambulanssjuksköterska. Jag vill hjälpa dig så att du kan andas bra igen, sa jag.

- Hon är lite udda, fortsatte dottern. - Hon samlade burkar i Göteborg men vägrade att ta emot samhällelig hjälp
- Vem är inte udda, sa jag, de udda sticker ut och det är deras livshistorier som berikar mitt liv, sa jag.
Dottern log.
- Du får välja, sa jag till min hjärtsjuka patient från Polen. - Om du stannar så blir livet outhärdligt för dig men om du följer med mig så kan jag ta bort din ångest på fem sekunder med mina mediciner.

Hon lyste upp lite och pekade mot mitt bröst. - Du har en sexuddig stjärna i ditt halsband sa hon, den lilla polska damen. Du är en jude? frågade hon.
- Ja, det är jag, sa jag.

- De tog min lekkamrat, sa hon. Min bästa vän. De körde bort henne i en ambulans och sedan kom hon aldrig tillbaka igen, sa hon, och tårarna började trilla nerför hennes skrynkliga kinder. Hon fortsatte, - Hon var judinna, min kamrat, sa hon, - Och hon och jag i var så goda vänner. Men så blev hon sjuk. Sedan blev hon så sjuk att de kallade på en ambulans och de som körde ambulansen hade uniformer på sig och hon kom aldrig tillbaks, sa hon, den lilla hjärtsjuka kvinnan ifrån Polen. - Min bästa väns föräldrar var förtvivlade. Och sedan kom de, tyskarna. Och de tog min bästa väns föräldrar också, sa hon. De kom aldrig tillbaks de heller, sa hon. Min hjärtsjuka patient från Polen storgrät nu.

- Vänta sa dottern, vänta. - Jag är skakad. Detta har hon aldrig berättat om förut! Varför berättar hon för dig? sa dottern. Hon gråter, det har hon aldrig gjort. Vänta lite, jag är alldeles skakad!

- Min vän och jag glömde alltid kriget när vi lekte. Vi visste vad vi skulle göra tillsammans när kriget tog slut. Men de tog henne. Jag såg henne aldrig mer.
- Jag tystnade, sa hon, min hjärtsjuka patient från Polen. - Jag tystnade och talade inte på länge. Jag blev så ensam, så ensam där under kriget utan käraste kamrat. Min vän och jag som glömde kriget under de stunder vi var tillsamman. Vi var ofta tillsammans.
- Jag har aldrig berättat för någon för det gör så ont i hjärtat när tankarna kommer om kriget och om min vän, vi som glömde kriget när vi lekte, och kriget blev så hemskt och jag var alltid så ensam och när jag ser så ambulanser slår hjärtat så fort. Jag kan inte andas, jag blir så rädd och vill springa, sa hon min hjärtsjuka patient från Polen. - Orkar inte, sa hon, orkar inte springa längre, sa hon, min hjärtsjuka patient.

- Får jag ge dig lite syrgas i näsan? frågade jag, - Så kan vi prata mycket lättare och så kommer du att andas bättre.
- Jag litar på dig sa hon, en jude i ambulans, sa hon lugnt, min lilla hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig en spruta i armen? frågade jag. - Sprutan gör att din svullnad minskar, sa jag.
- En jude i ambulans! sa hon igen, allt mer lugn och avslappnad.

- Jag känner mig hedrad över att få hjälpa dig, sa jag. Jag känner mig hedrad över att få lyssna på dig, sa jag. Jag son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau och jag känner mig hedrad över att du berättar för mig. Du är en modig kvinna. Min mamma var också tyst, men när hon hade börjat tala med mig, så blev det lättare. Hon slapp bära bördan ensam. Bördan som gör att ditt hjärta slår snabbt, att du andas tungt och bara vill springa. Jag lovar att när vi kommer fram till sjukhuset så medan ni  sitter ni kvar i ambulansen, går jag in och talar med sjuksköterskorna och läkarna. Jag vill berätta för dem varför du är rädd och jag garanterar att de kommer att förstå och du kommer att få den bästa hjälp du kan få.
- En jude i ambulans, sa hon sakta, den lilla hjärtsjuka kvinnan, nu helt avslappnad.

- Du är värd det, sa jag. - De kommer att förstå och din dotter kan ringa till mig om det inte fungerar, så tittar jag till dig nästa gång jag kommer till sjukhuset, sa jag, sonen till en överlevande från Auschwitz/Birkenau, klädd i grönt i ambulansen på väg till sjukhus med en hjärtsjuka kvinna med svår ångest.

De grät tillsammans - mamman som just hade berättat och dottern som just hade fått höra.
Jag ringde akuten och bad dem att ta fram hennes journal.
Det fanns ingen journal. Hon hade aldrig tidigare besökt något sjukhus.
- Ta ett EKG och skicka det, sa sjuksköterskan på akutmottagningen jag hade ringt till.
Jag fick lov att ta av den hjärtsjuka kvinnan hennes blus och jag fick koppla elektroderna och jag fick skicka EKG till sjukhuset så att de var förberedda. Hon var i dåligt skick min lilla hjärtsjuka patient från Polen som just hade befriat sin själ från bördan hon bar på.

Vi slog på blåljuset och extralamporna men vi avstod ifrån sirenerna.
Jag talade med de ansvariga på akuten och de förstod.
Jag lämnade två gråtande kvinnor. När jag kom tillbaks till ambulansen efter att ha lämnat rapport grät jag själv en stund.
De ringde aldrig och jag och kollegan åkte iväg till nästa uppdrag, nästa människa i kris, och så rullade det på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar